Musks vision för Mars kan locka makten

I Fokus skriver jag om planeten Mars och försöken att strukturera en plan för att skicka människor till den svårhanterliga miljön. De mer storslagna visionerna kan faktiskt få det politiska stöd som tills nu saknats för Mars-resor.

Sven Grahn reflekterar i artikeln över entreprenören Elon Musks roll i ljuset av att han är oerhört fokuserad på permanenta bosättningar på Mars. Han uttrycker det målande som att Musk ”ger Nasa jungfrusilen, så att de ska bli beroende av Mars”.

Enligt Grahn är det inte troligt att Elon Musk och hans företag skulle kunna bekosta ett helt Mars-äventyr, men genom att inspirera allmänheten och samtidigt underhandsschackra med Nasa vill han ha rymdmyndighetens resurser med på tåget. Nasa har redan erbjudit Musk att kostnadsfritt använda systemen för djuprymdsresor när SpaceX skickar testfarkosten Red Dragon mot Mars 2018.

Elefanten i rummet är SLS, de gigantiska raketer som Nasa utvecklar för framtida resor till Mars. Det slukar redan nu alltför mycket av Nasas budget enligt kritikerna och många undrar varför man inte kan låta privata företag som Elon Musks SpaceX sköta raketbyggandet istället. Den intressanta frågan är då i vilken utsträckning en stat kan förlita sig på en privat partner.

Så allt faller tillbaka på politik. Mars är inom räckhåll för kortare besök och om SpaceX och Nasa skulle slå påsarna ihop kan vi säkert vara där om 10 år, men då måste det till en politisk satsning som varken Hillary Clinton eller Donald Trump har uttryckt något intresse för.

Allmänhetens engagemang för de korta månbesöken i Apolloprogrammet var stort, men försvann i princip efter att Neil Armstrong tagit de första stegen. Att använda ”fotavtryck och flagga”-resor till Mars för att till exempel göra ”America Great Again” är därför en väg som helt enkelt inte lockar amerikanska makthavare. De vet att de inte kommer att få tillräcklig utdelning.

Därför är Elon Musk troligen strategiskt rätt ute när han pratar om städer på Mars och inte forskningsresor. Bosättningar kräver betydligt mer, men så är de också mer intressanta. Psykologiskt tar de inte slut och det finns möjligen också en mer reell kontext av makt i permanent närvaro på Mars som kan locka politiker. I en värld av förändrande jordmåner skulle därför Musks vision kunna slå rot.

Och stänger USA dörren, kanske något annat land vill bli partner.

En väg för vetenskapsjournalistiken?

Digitaliseringsvågen rullar in över oss och mängder av arbetsuppgifter är på väg bort, samtidigt som nya eventuellt tillkommer. Vad händer i det lilla segmentet vetenskapsjournalistik tro? Det fick jag all anledning att fundera över efter att ha träffat Darja Isaksson. Hon argumenterar övertygande om att det är hög tid att förbereda sig för förändring. Jag porträtterade henne för Tidningen Curie och skrev en mer allmän artikel om digitalisering för forskning.se.

Eftersom datorerna redan skriver sportreferat och börsrapporter (och dessutom bättre än journalister) är det sannolikt bara en tidsfråga innan populärvetenskapliga sammanfattningar av forskarstudier kan automatgenereras av artificiell intelligens.

Då blir det än viktigare att journalisterna koncentrerar sig på en arena där de verkligen behövs och i grunden handlar det om att gestalta utvecklingen så att läsarna kan dra slutsatser om framtiden. Den mänskliga hjärnans huvuduppgift är av allt att döma att utifrån observationer och erfarenhet förutspå vad som kommer att hända för att kunna dra fördel av sådana insikter.

Den mänskliga livsavgörande nyfikenheten är det bästa bränslet för vetenskapsjournalistik.

Nya intryck på AAAS

Hade jag själv fått bestämma programmet för årets besök på den amerikanska vetenskapskongressen AAAS, skulle det ha handlat om AI, rymden och cellforskning. Nu var jag där för tidningen Curies räkning och behövde gå på symposier om saker som forskningspolitik och Afrika. Och det var förstås bara bra att tvinga hjärnans nervtrådar snirkla sig åt ett annat håll.

Samhället transformeras allt snabbare och den tekniska virvelvinden har potential att förbättra verkligheten för miljoner afrikaner som inget annat vill än att utbilda sig och vara med i kartläggningen av världen. Det finns enormt motstånd i form av patriarkala strukturer, korruption och våld, men när ljuspunkterna börjat glimma på den afrikanska kontinenten kommer de att vara svåra att släcka. Skrev en artikel om dessa hoppfulla tecken.

Det fanns iallafall tid att se Jad Abumrad. Han är mannen bakom fantastiska Radiolab och höll en mycket underhållande och inspirerande föreläsning. Jag tog bland annat med mig ett resonemang om att vetenskapsjournalisten bör befinna sig i gränsmarkerna till det vi inte vet, istället för att bara återrapportera forskningsstudier.

Det känns som ett rättesnöre att skriva under på. Floden av resultat tror jag bara förvirrar mediekonsumenterna. Bättre då att adressera deras funderingar och/eller sätta griller i huvudet på dem med hjälp av forskare som vågar resonera och sätta in sin forskning i sammanhang.

De odödliga

Lars Jakobsons nya bok “De odödliga” är omtumlande läsning. Den dova berättelsen kröp än djupare in under skinnet då odödlighet också var temat för två journalistiska uppdrag under hösten.

deodoBoken handlar om Mark, en man runt 50 som ser ut som något obestämt 35. Han lever utan riktning på skuggsidan i det amerikanska samhället, men inleder en udda och rörande kärlekshistoria med Mary Anne, en yngre, missbrukande och prostituerad kvinna. De båda mördas och Mary Anne är borta för alltid medan Mark vaknar upp i en hemlig anläggning där amerikanska staten samlat några individer som visat sig vara biologiskt odödliga.

Den lilla gruppen stukade människor utvärderas, utforskas och utnyttjas för organtransplantation och så lämnar boken nutid för framtid. Något händer med USA som gör att anläggningen stängs igen och de odödliga som är kvar begravs i betongsarkofager. När Mark, efter en eller flera istider, huggs ut ur betongen är världen helt förändrad och vi får följa hans fortsatta långa resa ner i tidens och universums bråddjup.

Världen blir inte “bättre” i Jakobsons vision. Den röda tråd av våld som hittills gått genom mänsklighetens historia spinner hopplöst vidare in i framtiden och Mark bara fortsätter att bli utnyttjad, även när vi spridit oss i rymden. Det händer att han förundras av upplevelserna odödligheten ger honom, men i huvudsak handlar det om en tröstlös färd där allt som betyder något är minnet av Mary Anne. Han kämpar med att hålla det vid liv.

“Med tiden kommer vi att ha levt varje människas liv. Ja. Men bruset ökar tills du inte längre känner igen ditt jag. Och utan ditt jag vad är du då.”

Jakobsons bok är ypperlig science fiction som destillerar livets grundläggande villkor i vår tid genom att gestalta den odödliges utdragna vandring. Men villkoren håller på att förändras och under min läsning snubblade verkligheten in och vred runt begreppet odödlighet.

Den svenske filosofen Anders Sandberg berättade för mig i en interju för tidningen Fokus att han själv tror sig kunna leva vidare under mycket lång tid genom att digitalisera sin kropp och kopiera den till flera olika typer av artificiella varelser.

På konferensen Nobel Week Dialogue som jag bevakade för forskning.se profeterade futuristen Ray Kurzweil på ett liknande sätt. När artificiell intelligens runt 2030 går om människans kommer vi att smälta samman med den och på så sätt nå ett slags odödlighet. Då kommer också våra verkligheter att expandera, ut i universum och in i virtuella världar.

Om vi når denna typ av odödlighet kommer det inte att vara några problem att komma ihåg en Mary Anne, hennes minsta rörelse skulle sitta inristad i våra digitala neuroner. I denna profetiska framtidsvision skulle jag också ha tid att skriva tusentals utmejslade fugor med variationer på Jakobsons roman “De odödliga”.

De skulle aldrig nå läsarna med samma brinnande intensitet som i Jakobsons bok, för de skulle sakna den mänskliga sårbarheten. Men om du frågar Mark skulle han han nog välja den vidgade framtid Sandberg och Kurzweil förutspår. Jakobsons isande klangbotten av existensiell kamp är svår att stå ut med.

Forskarna blir journalister

Ett intressant fenomen på årets upplaga av Nobel Week Dialogue (som hade titeln The future of intelligence) var att forskarna själva modererade panelerna under dagen. Gängse är annars att bjuda in journalister eller andra typer av potentater för jobbet. Men detta blev riktigt bra.

När kosmologen Max Tegmark ställde journalistfrågor som ”om hur många år är artificiell intelligens människolik”, började hans kollegor prata om hur jobbigt de har haft med alla journalister som ställt den frågan genom åren, men efter några minuter satt de och resonerade om reella årtal. Till slut hade Max Tegmark fått ur dem en mängd spekulativa och intressanta uttalanden och dessutom hade han skapat en god och intim stämning som publiken kände sig välkommen i.

I ärlighetens namn var alla forskare inte lika bra som moderatorer. Ibland tenderade de att ställa frågor som innehöll  monologer om egna åsikter, men i huvudsak var detta ett mycket lyckat grepp och jag spår att jornalisterna håller på att förlora ytterligare en födkrok.

Själv liverapporterade jag från nobeldialogen för forskning.se och den typen av snabb informationshantering är definitivt också hotad, av just en kommande artificiell intelligens. Men en sak tar jag med mig från dagens event och det är viktigt även för andra yrkesgrupper: Grejen med artificiell intelligens handlar förhoppningsvis om att jobba tillsammans. Människor och maskiner kan samarbeta. Vi behöver inte vara offer. Och jag säger inte detta bara för att Ray Kurzweil säger det. De andra forskarna var inne på liknande tankefigurer.

I själva verket tar jag redan nu hjälp av den kollektiva intelligensen genom att jämföra och komplettera mina livereferat med det folk tweetar om. Att ta hjälp av en AI-app som med röstigenkänning rättar citat och jämför med liknande referat på nätet skulle definitivt frigöra resurser för min hjärna att skapa en bättre journalistisk gestaltning av evenemanget.

Här kan du läsa det jag gjorde från Nobel Week Dialogue 2015.

Live om vetenskapsjournalistik

Jag deltar på ett fulltecknat seminarium om vetenskapsjournalistik, och liverapporterar från hela dagen. Läs hela rapporteringen här.

Efterlysning: mer lösningar och mindre larm i journalistiken

7964517946_d9876c38ab_o

Så här på höstkanten kan himlen plötsligt överraska med plogande gäss eller moln av starar. De flyttande fåglarna är en inspirerande syn. Hur orkar de? Hur hittar de? Dinosauriernas ättlingar har en förmåga att väcka förundran när vi ser dem färdas högt ovan oss.

Men kommer våra barn att kunna uppleva samma sak? Många fåglar är hotade och inte minst gäller det sjöfåglarna i Östersjön. Jag har nyligen skrivit två artiklar om Östersjöns miljöproblem. För Fokus försökte jag gestalta några forskares kamp för att lista ut varför till exempel ejdern minskar kraftigt. För forskning.se tog jag ett större grepp om Östersjöns miljöproblem och tankarna kring ”blå ekonomi” som en möjlig lösning.

Arbetet gav mig anledning att fundera över det här med larmjournalistik. Miljösituationen i Östersjön är katastrofal, men larmen kommer hela tiden och ytterligare en artikel drunkar snabbt. Östersjön befinner sig långt nere i undervegetationerna av det allmänna medvetandet.

Något som engagerar i dag är de många flyktingarna som kommer till Europa, men likt problemen i Östersjön har ”flyktingkrisen” funnits mycket längre än bara i sommar. Fakta om slakten i Syrien har alltid funnits. Själv skrev jag ett debattinlägg i tidningen Journalisten 1992(!) om en massaker som Assads pappa låg bakom i staden Hama på den tiden. 10.000 döda och knappt ett ord i svenska medier.

Skillnaden nu är att människorna från Syrien knackar på vår dörr. Då blir det plötsligt viktigt. Inget fel i det, men det tycks ändå inte leda till etiskt nödvändiga beslut som flygförbudzoner och massiva satsningar på flyktinghjälp i närområdet. Flyktingopinionen stoppar inte kriget i Syrien. En Marshallhjälp till mellanöstern tycks kräva något mer.

På samma sätt är det med Östersjön. Algsörjor på badplatsen, inga fiskar som nappar och avsaknad av fågelsång tycks vara något vi vänjer oss vid. Larmen har kommit och gått i 50 år och få saker blir bättre. Kanske ligger därför lösningen i det som förespråkarna av en ”blå ekonomi” anser. När fisketurismen får fart, när svenska företag kan tjäna pengar på vattenrestaurering och när värdet av liv i Östersjön blir mer än bara ord. Då kanske vi kan se en förändring.

Vad något liknande skulle innebära för Syrien vet jag inte. En bit på vägen kommer vi i allafall om larmjournalistiken kompletteras med lösningsjournalistik. Vilka idéer finns det? Kan det finnas ekonomiska möjligheter i att bygga upp söndertrasade strukturer? Ska något förändras så är det opinion kring lösningar som behövs. Inte bara kring problemen.

Bilder av framtiden II

Förra årets sommarfynd var boken “Sverige år 2000” från 1969. Även denna sommar sprang jag på en gammal bok med förutsägelser om tiden vi lever i.

I samband med en intervju på gamla arkitekturskolan i Stockholm befann jag mig bland sommaryra studenter som rusade runt i korridorerna och kastade gamla skisser, affischer och böcker i stora rullande containrar. Ur en sådan fiskade jag upp boken “I går, i dag, i morgon – mot det okända”. Det visade sig vara en svensk bearbetning av en tysk utgivning från 1968.

20150816_105608

Till skillnad från förra sommarens svenska bok där ett antal experter la ut texten om vad de trodde om utvecklingen inom just deras område, visade sig denna boks framtidsprognos vara författad av en tysk vetenskapsjournalist. Inga källhänvisningar, bara journalistiska texter som skulle locka till läsning och wow-upplevelser.

På det stora hela funkar det bättre. Där de svenska experterna ofta gick totalt vilse jämfört med facit, är Rüdiger Proske försiktigare. Han aktar sig för konkreta exempel och målar istället upp områden som står inför förändring. Jag vill gärna se det som ett tecken på vitsen med vetenskapsjournalistik. Expertkunskaper behöver vägas emot varandra och ges ett sammanhang.

Mycket blev förstås fel. Vi har inte koloniserat Mars och att industrier och matproduktion skulle flyttas till havets botten finns det inte minsta antydan till i dag. Den mest märkliga visionen var att individer skulle anpassas till produktionsapparaten eller diktaturer med hjälp av kemiska medel eller elektromagnetism som påverkar hjärnan. Sådana trubbiga verktyg kanske inte behövs när det finns medier och gruppsykologi.

Annat i boken stämmer bättre. Beskrivningen av datorn som en livsledsagare blev inte så dum. Den leder fram till en vision av att människohjärnan tar direkt hjälp av datorn för att bli mer resursstark och man tänker sig att detta kan ske 2020. Urbanisering, globalisering och den förändrade arbetsmarknaden beskrivs på ett skruvat sätt, men i grunden blev det ändå tämligen korrekt.

Att läsa texten om DNA och cellernas funktion är nästan rörande. Man började få kunskap och såg mycket fram emot att veta mer. Nu har vi skaffat oss den kunskapen och det känns bra att vi på något sätt har givit tillbaka och uppfyllt förväntningarna.

Mitt i framstegsoptimismen andas boken mycket oro. För atomvapen, svält och överbefolkning. Det säger något om den tiden. Under decennierna som gått känns det som att oron har vikit undan och ersatts av en känsla av trygghet som kanske inte är helt sann. Vi bör nog bli mer medvetna om hur snett det kan gå för att vi ska röra oss mot den vision som uttrycks i boken: “I framtidens efterindustriella samhälle kommer kunskaperna, vetandet, forskningen att sitta i högsätet”.

På väg till kultplatsen Almedalen

Ortnamnet Visby betyder offerplats och i de hedniska tiderna samlades människorna där för att mötas, mingla och utföra kulthandlingar. I dag lever riten vidare och samhällsengagerade människor samlas i staden för att mötas, mingla och gå på seminarier (med mera, Fredrik Wass förklarar).

Offerplatser, marknadsplatser, tingsmöten och politikerveckor vittnar om att behovet av att ses på en plats skild från de vanliga arenorna alltid har varit stort. Nu väntas 35.000 personer till Almedalsveckan med dess många möjligheter till möten i en miljö där normerna är naggade i kanten.

Även jag kommer att vara där och bevaka forskningspolitiska seminarier för tidningen Curie samt livebevaka för forskning.se. Och skulle du få syn på den här ketchen i hamnen som är min bas, så kom förbi och säg hej över ett glas rituellt rosévin.

associationsbat

Där man dödar flygmyror

– Hjäälp, flugoor!!

Den fyraåriga dotterns skrik i trädgården var inte paniskt, men jag gick förstås dit. Och mycket riktig. Flugor, eller snarare flygmyror, hade tagit några avgränsande stockar i besittning. Och vilket skådespel. Det döda virket hade levandegjorts av en flytande massa av myror som på en klimatsignal hade rest sig och börjat svärma. Små prinsar och kronprinsessor gav sig av för att hitta nya stockar och håligheter att skapa nytt liv i.

Den sista meningen kunde jag bara skriva efter att ha hittat fakta om flygmyror på nätet, men sökandet gjorde mig deprimerad. Förstasidan på Google på sökordet flygmyror handlar om hur man gör sig av med dem. Hur man dödar detta skådespel som bara tar någon timme. Jag har inga problem med att man tar bort hela myrsamhällen när det blir för mycket, men den gränsen tycks gå vid noll för många trädgårdsägare.

Det mest irriterande är tidningen Expressens underblåsande av utrotningshysterin. I en patetisk artikel listar man lustfyllt ett antal på gränsen till sadistiska metoder för att snabbt ta död på alla prinsar och kronprinsessor när de befinner sig på sina korta livs höjdpunkt. Vad är bäst? Dammsugare eller gift?

Valet är betydligt större än så. Antingen börjar vi vörda livet, allt levande, och dödar med full medvetenhet efter att ha reflekterat. Eller så fortsätter vi skövla av gammal vana.  Flercelligt liv är antagligen en mycket ovanlig gnista i universum och flygmyror är kemiska mirakel vars celler är i princip likadana som våra. Vi måste döda för att kunna leva, men för att vår vandring ska fortsätta behöver vi i betydligt större utsträckning vörda den väv vi själva är en del av.

Det slentrianmässigt nedlåtande förhållningssättet till liv är ett stort problem. Kanske vårt största.