Dramatiska rykten från USA (som DN sprider) tyder på att Obamas administration kommer att lägga ner satsningen på Aresraketen och nuvarande planer på att återvända till månen. Det finns inte pengar helt enkelt. Man väljer att satsa på ISS, på att stötta kommersiella transportsystem och på att lägga de statliga rymdpengarna på forskning och miljöövervakning.
Visa mig en stats rymdprogram och jag ska säga dig hur den staten mår, brukar jag säga till folk som tycker att rymdintresse är insnöat (värt ett eget inlägg - återkommer). USA behåller ledartröjan ett tag till, men detta visar att musklerna helt enkelt inte räcker till.
Exakt vilket skifte vi står inför blir än tydligare när man ser en intervju med Nasas nye chef Charles Bolden från årliga Ilan Ramon International Space Conference i Israel. (Christer Fuglesang är för övrigt också där. Han var personlig vän med israelen Ilan Ramon som dog i Columbiakatastrofen 2003).
Här pratar Bolden öppenhjärtligt om att det inte längre handlar om astronauter till månen utan om astronauter överhuvudtaget. Han säger att vad än presidenten än säger nästa vecka så kommer näste man på månen att vara resultatet av internationellt samarbete (mer på Space Politics).
Kanske har han rätt och det bådar gott att han är så öppen och tillgänglig istället för en tillknäppt tjänsteman/politiker (ja, Charles Bolden var astronaut). Men jag håller med Sven Grahn som i senaste numret av Populär Astronomi konstaterade att ett internationellt samarbete i nuläget havererar eftersom varken USA eller Kina accepterar att den andre leder dem.
Vad återstår då? Vid skiften uppstår alltid nya spelregler och i brist på ett starkt FN kan ett internationellt samarbete som inte involverar nationalism ledas av en global privat satsning som både Kina och USA betalar till - och den som betalar mest får ta det första steget.
Bloggen uppmärksammade förra året den häftiga musikvideon “A glorious day“. Nu har killen bakom videon fortsatt i samma stil och startat sajten Symphony of Science och fyllt på med mer musik som bygger på forskarsnack.
Eftersom jag på senare tid snöatin på hur bra det blir när underhållning, konst och vetenskap gifter sig, ser jag detta som ytterligare ett gott tecken i tiden. Nasa kan lägga upp hur många välproducerade klipp som helst på youtube för att locka ungdomar till vetenskapen. Det blir ändå bara 300 tittare. “A glorious day” har snart fått 3 miljoner tittare. Säkerligen har många frön såtts som kommer att spira i intresse för vetenskapen, rymden och livets mysterier.
Det är i helheten det händer. Konst är vetenskap, vetenskap är konst och vi är alla gjorda av stjärnstoft, “we are all connected”:
PS: Mer om rymd-musik i färskt inlägg på Popast - själv gillar jag skarpt Jeanette Lindströms rymdjazz.
Liksom Fredrik Strage var jag mycket skeptisk till storfilmen Avatar efter att ha sett trailern, men efter att ha sett filmen är motståndet borta. Visserligen är storyn förutsägbar, men formen är revolutionerande för att inte säga sensationell.
James Cameron har skapat Pandora, en måne runt en Jupiterlik gasjätte. Miljöerna är visserligen kalkerade på vår regnskog, djuren på vår urtidszoologi och humanoiderna i Na’avi-folket på oss människor, men för att kommersiellt gestalta en exobiologisk fantasi måste man börja någonstans.
Cameron började redan 1994 att fundera kring miljöerna på en planet utanför solsystemet och placerade Pandora i Alpha Centauri-systemet, solsystemets närmaste granne. Troligen har inte Alpha Centauri några gasjättar, vi borde ha upptäckt dessa i så fall. Däremot kan det mycket väl finnas mindre exoplaneter där. Läs mer på Centauri Dreams.
2009 blev året då jakten på exoplaneter började ge mängder av resultat och det lär bara bli fler under det nya året. Kanske 2010 bjuder på exoplaneter i vår “närhet”? Det borde stimulera intresset för både astronomi, vårt eget klot och rymdfart.
Men egentligen har Avatar inte mycket med riktiga exoplaneter att göra. Avatar förebådar något annat, nämligen simuleringar, virtuella miljöer, fantastiska världar som kommer att bli tillgängliga parallellt med vår värld. Dessa kommer att ha en enorm dragningskraft som får dagens tv-vanor att blekna. Förhoppningsvis dödar den inte vår nyfikenhet på vad som finns därute utan stimulerar den, som Avatar gör.
Nya bilder från rymdsonden Cassini visar att Saturnus måne Titan verkligen har sjöar av kolväte. Se hur solen gnistrar till i det flytande metanet!
En fantastisk utsikt mot en annan värld. Samtidigt har the Space Review en recension av en ny bok om den tyske ingenjören Krafft Erickes visioner. Hans syn på rymden som något vi behöver är intressant.
Frågan är vad människor i en rymdfarkost runt Titan hade kunnat åstadkomma. Det handlar säkert mer om konst än om att skörda kolväten för energibehov.
Uppdatering: Här är Space.com:s rapport från nattens invigning. Aftonbladet har egen artikel, DN nämner också händelsen och SvD och Expressen visar video.
För första gången visas SpaceShipTwo upp, själva rymdfarkosten i Virgin Galactics satsning på rymdturism.
Den hänger mellan moderskeppet WhiteKnightTwos båda kabiner och det hela ser så enkelt och smäckert ut att det bara är följdriktigt om det fungerar. SS2 ska släppa från WK2 på 16000 meters höjd och färdas till rymden. 2011 ska de första rymdturisterna spänna fast sig i farkosten.
SS2 invigs natten till tisdagen vid tillverkaren Scaled Composits lokaler i Mojaveöknen i Kalifornien. Efteråt blir det förstås fest och lägg då märke till upplägget som det beskrivs i Virgins pressrelease:
SpaceShipTwo will be unveiled after darkness has fallen over the Mojave Desert to the sound of a space-themed anthem from Britain’s biggest DJs, Above & Beyond. Fittingly titled “Buzz” the track will sample Buzz Aldrin’s original moon landing dialogue. Following the naming by Governors Richardson and Schwarzenegger, the DJs will also perform an exclusive set at the celebration cocktail party which will follow and feature the first ever IceBar in the desert hosted by Absolut and the world famous Swedish IceHotel. All the guests will be protected from the desert cold by designer space jackets supplied by PUMA.
Ishotellet är med och det beror förstås på att anläggningen är delägare i Spaceport Sweden. Intressant att Absolut Vodka håller sig väl framme och var kan man få tag på den där Puma-jackan?
Fira själv genom att lyssna på “Buzz” av Above & Beyond - här i en fantastisk video som ger ytterligare en infallsvinkel på det där otroliga som hände för 40 år sedan. Kanske når Virgin Galactic lika långt vad det lider.
Nothing is more symptomatic of the enervation, of the decompression of the Western imagination, than our incapacity to respond to the landings on the Moon. Not a single great poem, picture, metaphor has come of this breathtaking act.
Orden är litteraturvetaren och filosofen Georg Steiners. Han undersöker människan med utgångspunkt från vårt språk och jag tycker citatet säger mycket.
Kulturellt bemedlade människor har svårt att ge sig i kast med rymden för att det ligger så långt ute i den mänskliga erfarenhetens extremer. Konsten kommer när kampen för att hålla sig levande kan ta paus. De första upptäckarna hinner inte göra mycket konst.
Astronauten Alan Bean försöker uttrycka sin erfarenhet genom att måla den, men tavlornas konstnärliga höjd kan förstås diskuteras. Story Musgrave försöker förklara att “Space is a be, not a do”. Många andra astronauter har inte verktygen att förmedla sina erfarenheter.
Vad som krävs är förstås fler människor i rymden. Precis som när stenåldersmänniskorna plötsligt började rista jaktscener på grottväggarna, kommer rymdfarare av nöd att skapa bråddjupa beskrivningar av den nya mänskliga erfarenheten.
Det kan bli viktig konst, som får breda grupper att inse var vi hör hemma och att vi har jorden till låns. Det är därför jag gläds åt veckans tecken på fler möjligheter att nå rymden: Blue Origin konfirmerar att New Shepard ska skickas mot rymden 2012 och SpaceX har hållit ett första träningspass för Nasas astronauter i rymdkapseln Dragon.
Nedanstående är inte så mycket konst, men det är den snyggaste och mest inträngande beskrivning av en uppskjutning som jag sett. Helt klart en modern grottmålning av högsta klass.
ArielSpace har en intressant genomgång av vad som sas på Rymdforum 2009 - ett möte som hålls vartannat år och som samlar hela Rymdsverige.
Ariel noterade den frustration som finns i branschen. Rymdverksamhet inte har det genomslag samhällsdebatten och i budgetanslagen, som branschen tycker att den är värd.
Jag tolkar det som en frustration med rötterna i 1970-71 då Apollofärderna plötsligt blev rutin i folks ögon och de slutade vara intresserade av Nasas fantastiska prestation. Det räcker uppenbarligen inte att påtala hur avancerad tekniken är. Det räcker inte att påtala vilken prestation det är att överhuvudtaget nå utanför atmosfären och få grejer att fungera där. Folk slutar bry sig.
Rymdbranschen måste precis som alla andra arbeta strategiskt med sin kommunikation för att nå ut. Det finns en enorm potential i rymden, men den måste förvaltas på rätt sätt. Glöm teknik och spinoff-effekter. Kommunikationen skulle kunna utgå från individernas sökande efter utveckling och mening.
Rymdstyrelsens nya blogg rymdkanalen.se är ett steg i rätt riktning som försöker elda på barn och ungdomars “naturliga” intresse. Några fler idéer:
Konkurrera med Red Bull Flugtag och gör en uppskjutningstävling (exv amatörraketer) i samarbete med en konkurrerande produkt. Riktas mot Universiteten.
Stärk kulturyttringar inom området. Stimulera utgivning av sci-fi böcker, dokumentärer om rymden etc.
Instifta ett Xprize anpassat till svenska förhållanden, kanske kopplat till Spaceport Sweden.
Utnyttja Spaceport Sweden och övertala företag och tv-program att använda en resa till rymden som första pris i olika tävlingar.
Det är än mer underbart att människan numera vetenskapligt kan orientera sig tillräckligt mycket i verkligheten för att kunna vederlägga grandiosa undergångsteorier (Tack Nasa/JPL):
I dag firar vi Östtysklands fall - en grym statsbildning i Sveriges absoluta närhet som stängde in och passiviserade sina medborgare.
En som inte stängdes in var Sigmund Jähn, östtysk stridspilot och den första tysken i rymden. Han flög tillsammans med en rysk kosmonaut med en Soyuz till rymdstationen Salyut 1978.
Det hela skedde inom ramen för “Interkosmos”, det gemensamma bemannade rymdfarts-programmet som lät östeuropeiska medborgare flyga i det sovjetiska rymdprogrammet (och utnämnas till hedersmedborgare i Sovjetunionen)
Finns det något ballare än rymdfart i 70-talsestetik? Samtidigt är det otroligt talande att Sigmund Jähn hade ett porträtt på diktatorn Erich Honecker i bagaget. Förhoppningsvis satte han snurr på det i tyngdlösheten.
Europas stolta Mars-mission, roboten ExoMars, slipprar ständigt ur synfältet.
Från att ha varit planerad till 2011 har den skjutits fram till 2013, 2016 och nu, tycks det, är det inte förrän 2018 som Europas nya Marslandare kan bli verklighet på grannplaneten. Nu i samarbete med Nasa.
Trist. Det är 15 år efter de amerikanska landarna och det brittiska misslyckade försöket med Beagle.
Utan att veta så mycket om hur det är att styra en organisation som ESA är det inte utan att man önskar sig ett starkare ledarskap som sätter tydliga mål. Blir det för dyrt? jamen ta bort ett instrument då och fortsätt framåt.
Jag var nere och tittade på ExoMars förra året (läs artikeln) och är övertygad om att forskarna i Europa kan landa något på Mars - om de bara får köra på.
Författaren och vetenskapsmannen Arthur C Clarke har konstaterat att alla revolutionerande idéer får tre på varandra följande reaktioner. 1: “Det är helt omöjligt!” 2: “Det är möjligt, men det är inte värt allt det skulle kosta” 3: “Jag har alltid tyckt att det var en bra idé”.
Rymdhissen, detta Babels Torn-mässiga koncept, har definitivt börjat glida över till kategori två. Just nu pågår det årliga Space Elevator Games och för första gången har ett lag lyckats kapa åt sig en av de prissummor som Nasa bidrar med. LaserMotive lyckades i går få en farkost att klättra 900 meter upp på en lina som hölls uppe av en helikopter med en hastighet av 3.72 meter i sekunden. Energin kom från en laser på marken.
Det är långt kvar till rymden, men med rymdhissen görs nu konkreta framsteg och hårdvara byggs och testas. Det är mer än man kan säga om det rymdhotellskoncept som just nu valsar runt i svenska medier. Rymden i dag skrev om bluffen förra hösten, men i tur och ordning Metro, Aftonbladet, DN och Svd har tagit upp bollen med Galactic Suite. Det är fortfarande en pappersprodukt. Jag vill läsa om Bigelow Aerospace istället.
Arthur C Clarke skrev en roman om rymdhissen. Mannen bakom Galactic Suite borde göra något liknande för att få utlopp för sina visioner och det är kultursidorna som ska ta hand om det, inte nyhetsreportrar.
I flera år har det pratats om James Camerons nya film Avatar - ett jätteprojekt som handlar om en främmande planet och dess invånare. I ett tidigt skede lät det på spekulationerna som en makalös astrobiologisk fantasi om en exoplanet som i teorin skulle kunna finnas. Den nya trailern tyder dessvärre på att det blir en i raden av sagor vi redan sett. Möjligen i snyggare förpackning.
Nyare trailer som bättre visar vad filmen handlar om
Kapitalismen är på fel stig. Den virrar runt i konstruerade finansmarknader, i penningflöden som cirkulerar kring sjunkande produktionskostnader och i en rovgirighet som prioriterar kortsiktig profit.
Förhoppningsvis hittar den snart tillbaka och vid sidan av hopplös glorifiering av rymdfart ser jag en reell marknad runt hörnet som kan ge en sund och långsiktig utdelning och som samtidigt utvecklar mänsklighetens kunskaper och erfarenhet. Suget efter rymdturism kommer att skapa intäktsströmmar till dem som är smarta nog att hitta sätt att kapitalisera på det.
Vi har den grundläggande affären där företag som Virgin Galactic faktiskt bygger rymdskepp. En svår sektor som kräver enorm investeringskraft och en Richard Branson.
Men turistsektorn är ju inte bara Boeing-plan. Det är så mycket mer av resebyråer, guideböcker, väskfabrikanter, hotell, nöjen och drömmar.
Suget efter rymden är permanent. Det visar både marknadsundersökningar och en så enkel sak som statistiken på tidningarnas webbplatser. Så fort det är något rymdrelaterat sticker klicken iväg. Det finns snart farkoster som kan ta mängder av människor dit och mitt tips till vilsna kapitalister är att ta subprime-pengarna och stoppa in dem i en marknad vars expansion på längre sikt är oundviklig.
Ett tecken på vad som börjar hända är att en österrikisk lågprismatkedja börjat sälja rymdresor. I deras fall handlar det om att stärka sitt varumärke genom att sammankopplas med rymden. Se där, ytterligare ett sätt att kapitalisera på rymdfart.
Ni har väl läst de intressanta analyserna av det amerikanska rymdprogrammets (och för övrigt hela mänsklighetens) vägval i rymden som kunniga läsare av bloggen levererade på förra kommentaren inför Ares 1-X uppskjutning?
I eftermiddag (om vädret håller) smäller det och när raketer väl dundrar mot rymden kan man lägga analyser, förhoppningar och bekymmer åt sidan och bara flyta med. Det är väl det som är det häftiga med en uppskjutning. Det är meditation att följa det avancerade byggnadsverket på dess väg mot skyarna och bort ur synfältet och in i utomvärlden.
Skillnaden i dag är att Ares 1-X inte ska upp i rymden. Den gör några minuters skutt upp i atmosfären för att sedan landa i havet och då har tusentals sensorer noterat hur allting fungerar. Jon Cowart, som är ansvarig för uppskjutningen säger till CBS Space News att dagens test är värt 1000 experters analyser:
“It’s brand new, it’s a long, thin rocket. We want to make sure we can guide this thing. Balance a broomstick on the end of your finger, you’ll get some idea of what we’re dealing with here.”
Så här tänker sig Nasa att det kommer att gå till:
Ares1X-raketen som Nasa skjuter upp på tisdag är pengar i sjön. Det är iallafall undertonen i Augustine-kommissionens slutbetänkande om vilken riktning USA ska ta i rymden i framtiden.
Ares1X är en testraket, del 1 i utvecklingen av uppskjutningssystemet Ares1-Orionkapseln som ska ta amerikanska människor till månen.
Men pengarna för att slutföra det ambitiösa utvecklingsprogrammet finns inte och snart måste president Obama bestämma sig för vilken väg Nasa ska ta och till stöd har han Augustine-utredningens olika alternativ.
Den väg som den amerikanska rymdbloggosfären verkar gilla mest är “the flexible path” som handlar om att ta det lugnt, resa runt månen, runt Mars och ut till Asteroider istället för att toksatsa på månlandningar. De första landningarna ska sen ske på exempelvis Marsmånarna Phobos och Deimos. Nog så balla destinationer och det är betydligt enklare att lämna deras gravitationsfält. Först i ett senare steg landar vi på månen och Mars.
Ett annat huvuddrag i kommissionens utlåtande är det förtroende, eller snarare förhoppningar, man har på den kommersiella sektorn att ta amerikanska astronauter till destinationer utan en Ares-raket. I samma veva som Ares1X skjuts upp från Cape Canaveral nästa vecka anländer det första steget till SpaceX Falcon9-raket till området. Den flyger inom några månader.
Nog är SpaceX hetare än Ares1X just nu, men allt är fortfarande bara spännande betting. Place your bets i kommentarerna.
Jag vet att man inte ska sätta kvinnor på piedestal, men med Nicole Stott uppe på rymdstationen är det svårt att låta bli. Hon är den kvinna i världen som befinner sig högst upp just nu och dessutom är hon cool och skrattar och stortrivs och visar inte ett uns av sina manliga kollegors ängslighet i de intervjusituationer från ISS som jag har sett.
Givetvis kan man följa henne på Twitter där hon svär över att det inte finns internet på rymdstationen (ja, twittrandet publiceras av Houston i efterhand - det får de allt fixa!). Hon rapporterar också mycket om hur hon sköter om ett litet växthus på rymdstationen.
Just växter i rymden är en nyckelkomponent för att vi ska börja tro på möjligheten att på ett uthålligt sett leva och bo på andra platser i solsystemet. Människan är fortfarande intimt sammankopplad med sin biosfär och små bitar av den i rymden kan ge både fysisk näring och antagligen en viss psykisk avlastning. Det har länge funnits små experiment med frön och plantor på ISS, men nu tycks det ta fart i och med utbyggnaden av rymdstationen.
Nicoles små plantor får sällskap i november av nya växtexperiment via STS-129. Dessa små liv kommer att vara helt beroende av en pump som tillverkas i - Härnösand. Det är det lilla företaget Xavitech som blivit utvalda att bidra med en pump som ska se till att kondensvatten når rötterna. Kul att Sverige kan bidra, kul att man använder sig av en produkt som redan finns på marknaden istället för att syssla med nyutveckling, men synd att Nicole inte får stifta närmare bekantskap med pumpen eftersom hon ska hem igen på STS-129.
Misströsta inte. Hon kommer tillbaka. Nicole ska flyga med den för närvarande sista turen med rymdfärjan, STS-133 i september 2010.
Nicole Stott initierar en skål för den dockade japanska transportfarkosten HTV med, ja, jag uppfattar det som vatten från det nya urinsepareringssystemet…
En vanlig vardag går det numera i detalj att följa när sonden LCROSS störtar mot månen för att leta vatten i stoftmolnet. Man är inte längre utlämnad till notiser i sega nyhetsmedier.
Nasa-tv direktsände bilden från LCROSS som stormade allt närmare sin undergång mot månytan. Twitterflöden (Kolla in vad Twitter är här) märkta #LCROSS från hela världen kompletterade med en blandning av glada tillrop, skämt om hur Obama får fredspriset medan USA bombar månen och konspirationsutfall av typen “Rädda månen nu!”
Framför allt sprider Twitterflöden snabbt information om hur det går med observationer på olika håll, vilka teleskop som har bilder osv alltmedan självutnämnda experter spekulerar i att allt misslyckades för att någon plym inte syntes etcetera.
En underbar kakafoni som är riktigt underhållande och kompenserar att kvaliteten på de direktsända bilderna aldrig känns tillräcklig.
CIrkusmiljonären Guy Laliberté har anlänt till ISS iklädd clownnäsa. Förutom att “sprida glädje” vill han under sin turistfärd till rymden även uppmärksamma världen på vattenproblem genom sin organisation onedrop.org. Rymdfärden är helt klart en uträknad del av hans liv och verk.
Andra som räknar på rymdturism är Aspis Liv som nyligen bistod Christer Fuglesang med en livförsäkring. De erbjuder nu försäkringar för svenska rymdturister. Förutom att det vore intressant att se deras riskuträkningar, är det helt klart ett affärsmässigt drag och Aspis Liv sällar sig till dem som på allvar tror att rymdturismen blir en sektor som det går att tjäna pengar på.
Jag har mycket svaga minnen av tv-serien Cosmos med Carl Sagan som gick i början av 80-talet, men det var något med stämningen som Sagan förmedlade som grep tag i den lille pojken. 20 år senare är hans tilltal fortfarande speciellt. Kombinationen framgångsrik vetenskapsman, marijuanarökande sf-författare och teatral folkbildare är svår att finna en motsvarighet till i dag.
Nedanstående populära hyllningsvideo visar att det är fler som fascineras.
Christer Fuglesang höll presskonferens på Rymdstyrelsen i Solna i helgen. En trevlig tillställning där jag var i egenskap av utsänd från tidningen Populär Astronomi. Resultatet av min intervju med Christer läser du i tidningen senare i höst. Andra mediers intervjuer: DN, Svt, Sr, och chatt på tv4.
Kan inte undanhålla en bild Christer gav av den sista dagen i omloppsbana under presskonferensen. Eftersom vädret i Florida var dåligt fick besättningen på Discovery en extra dag i rymden. Det gav lite fritid som Christer själv spenderade med att ligga och flyta och beundra jorden. Några av de andra i besättningen, till exempel befälhavaren CJ med fyra flygningar bakom sig, valde att titta på film på datorn i stället.
Min första tanke är att det är absurt att de kastar bort den unika tiden i rymden på film. Men vid närmare eftertanke är det ganska självklart egentligen. Rymden är en del av vårt hem. Det vi gör hemma ska vi göra i rymden också. Inklusive konsumera kultur.
Med hjälp av lite Clas Ohlsson-prylar har två studenter på amerikanska MIT lyckats skicka en kamera 28 kilometer upp i luften och tagit coola bilder på rymdens svärta och jordklotets krökning. Det är en bit kvar till rymden, men att komma kvartsvägs med en ballong, en vanlig kamera och en gps-mobil för sammanlagt 1000 kronor bådar gott.
Justin Lee och Oliver Yeh använde sig av masstillverkade komponenter avsedda att brukas på jordytan. Rymdbranschen försvarar ofta sina miljonkostnader med att alla komponenter måste specialtillverkas och testas för att klara rymden. Så är det förstås, men det finns helt säkert kreativa genvägar som har dolts i dyra projektprocesser.
Vi behöver hitta de smartaste lösningarna som inte handlar om att uppfinna hjulet på nytt om vi ska klara omställningen att leva även utanför jorden. Vattnet på Månen och Mars väntar på att bli använt.
Richard Garriot har dragit in miljarder på dataspel och åkt upp till rymdstationen privat för att jobba med en ny företagsidé som handlar om proteinkedjor i tyngdlöshet. När han gör uttalanden som dessa. Då yrar han va?:
The first space industry billionaires is alive and might even be in their 30s or 40s — I’m betting on it, because I’m bullish on us, on human ingenuity. And given our collective thirst for adventure, exploration, and technology, I think that’s a bet we’re all going to collect on a lot sooner, and far more handsomely, than most people dare to imagine today.
Han är antagligen galen. Att kunna tjäna pengar på rymdfart. Det är ju bara fantasier. Eller?
DragonEye ska med laser guida den kommersiella rymdkapseln Dragons dockning med ISS. Den testades av rymdfärjan STS-127 och Innan årets slut planerar privata SpaceX de första testflygningarna med Dragon.
Solen skiner, luften är hög och för första gången hör jag talas om tekniken “Lightcraft” där man med laser värmer luften under en farkost till sådana temperaturer att den expanderar explosivt och skjuter farkosten uppåt.
Hoppet om mänskligheten har en märklig förmåga att hela tiden återkomma och det finns få sätt som väcker livsandarna så bra som teknisk utveckling. Vare sig det handlar om nya sätt att torka svamp på stenåldern eller nya sätt att resa till omloppsbana för vår del.
För ungefär ett år sedan besökte jag Estec i Nederländerna för att skriva om ExoMars för Populär Astronomi. Där träffade jag på den framgångsrike svenske astronomen Malcolm Fridlund som frikostigt delade med sig av sin tid. Han hade precis noterat några “spikar” i sifferserierna som planetjagarsonden Corot hade börjat skicka ned. Det handlade antagligen om en planet och jag gjorde en radiointervju med Fridlund.
Ett år senare har Malcolm Fridlund kokat en soppa på den där “spiken” som avslöjar att planeten har ungefär samma täthet som jorden och är 1,68 gånger större. Han har fått tag på sin “jord”, något som man från början inte trodde att Corot skulle kunna klara av. Återstår bara att hitta en jord på ett avstånd från sin sol som motsvarar vårt. Om inte Corot hittar den kommer säkert nya Kepler eller framtida teleskop att hitta den.
Christer Fuglesang är hemma igen efter ett mycket väl utfört arbete och som det verkar fantastisk upplevelse i rymden.
Jag var på väg att sammanfatta hans resa med utgångspunkt i hans förhoppning om att det bemannade rymdprogrammet ska fortsätta till Mars och då hade jag tänkt reda ut Nasa’s problematiska läge och de stora beslut som Obama måste fatta. Jag nöjer mig med att hålla med Orlando Sentinels ledare och istället försöka peka på något annat. Den personliga erfarenheten av rymden.
Den är inte lätt att formulera, speciellt som astronauterna har mycket att tänka på och inte kan förväntas vara poeter och journalister också, men ju fler som är där desto mäktigare berättelser får vi. Christer berättade om hur han befann sig överst på rymdstationen och kände det som att han styrde farkosten på sin väg runt jordklotet. Till skillnad från ord som “rymden är fantastisk” är det en bild som det går att sätta sig in i och som visar vad människan är kapabel till.
Jag blir berörd av Hubble-reparatören Michael Massimos vittnesmål från sin resa i maj. Han var tvungen att titta bort när han såg jorden. Det var för vackert, det var något som människan inte var ämnad att se, kände han.
Och rymdturism.se tipsar om en ny dokumentär om rymdturisterna till ISS som verkar handla om den enskilda människan utanför jordklotet i ett konstnärligt tonläge.
Någonstans under Fuglesangs resa har människan tagit ännu ett steg som inte har med budgetarbete och tekniska prestationer att göra. Det handlar om vår plats i rymden och det tycker jag att Fuglesang med sin blotta glädje har visat oss ännu en glimt utav.
Dessa är de ord som Christer själv använde när han dag för dag beskrev hur det var att leva och arbeta på “mänsklighetens yttersta utpost” i rymden under mission STS-128, augusti/september 2009.Citaten är lånade från rymdkanalen.se. Filmerna är Nasa:s sammanställningar av varje dags arbete.
Dag 1: Vi kom iväg! Underbar start. Kändes mindre skakig än förra gången. Har inte hunnit se mycket ut ännu, vi har jobbat hårt, men Discovery är nu rätt konfigurerad för rymden. Tyngdlösheten lika kul som förra gången. Har ätit liten mycket sen middag och ska nu sova.
Dag 2: Andra dagen i rymden och man känner som riktigt hemma. Som en gammal rymdräv
Det är härligt roligt att bara glida fram och sakta snurra runt i tyngdlösheten. T.o.m. toalettarbetet har varit enklare, kanske både huvud och mage jobbar bättre den här gången:-)
Det har inte varit särskilt hektiskt idag, men ändå fullt med arbete. Jag har mest hållit till på mellandäck och i luftslussen där vi bl.a. har förberett rymddräkterna och annat som ska över till ISS när vi dockat. Ergometern satte vi också upp och jag cyklade en halvtimme. Förra flygningen dröjde det till elfte dagen innan jag hann med ett cykelpass. Det känns lugnare den här gången. Än så länge I alla fall. Trots det blev det inte så mycket tittande på den vackra jorden, mycket p.g.a. att Pat, Kevin och Jose jobbade hela dagen på flygdäck med robotarmen och inspektion av värmesköldarna. Men vid ett tillfälle tittade jag ut och såg många vackra öar. Gissade på kanske Grekland och strax därefter dök det mycket karakteristiska Cypern upp. Någon minut senare var vi över Israel och Döda Havet.
Något varv senare runt jorden såg vi Kilimanjaro, fortfarande med tydliga glaciärer, men dessa försvinner sannolikt om något decennium p.g.a. temperaturhöjningen på jorden, som verkar rätt liten när man gör ett varv på en och en halv timme!
Dag 3: Dagens stora händelse var förstås dockningen med rymdstationen. Trots att vi inte kan använda våra småmotorer (ett problem som upptäcktes strax efter start) så flög Kevin och CJ en perfekt anflygning och dockning, t.o.m. ca tio minuter före beräknad tid. ISS är otroligt vacker när man närmar sig. Nu med alla fyra par stora solpaneler som lyser i orange och guld. Mellan dem de många cylindrarna som utgör de beboliga delarna samt radiatorer som allt skiner i silverfärg. Vilken juvel här uppe!
Min uppgift var att sköta dockningssystemet tillsammans med Pat och det gick smidigt. Vi hälsades välkomna ombord till ISS av befälhavare Genadij Padalka och hans fem besättnigskompisar från USA, Ryssland, Kanada och Belgien. Belgaren är min ESA kollega och vän Frank De Winne. Roligt att åter träffa en ESA-vän när jag kommer till ISS. ISS som är mycket större nu än för två och ett halvt år sedan. Jag har flyttat in i den Europeiska modulen Columbus under vår tid här, förutom nätterna före rymdpromenaderna då jag sover i luftslussen.
Dagens häftigaste jordobservation var ett otroligt skådespel av blixtar över Brasilien. Över ett område blixtrade det och hela tiden någonstans, ibland 5-10 på en gång. Fantastiskt fascinerande.
Igår bjöd jag besättningen på kexchoklad, idag på singoallakex. Mycket uppskattat bägge.
Men man gör ju sina misstag också: Igår kväll när jag borstade tänderna tyckte jag det smakade lite underligt men inte så mycket att jag reagerade starkt. Efteråt såg jag dock att jag hade använt rakkrämen i.st.f. tandkräm! Båda kommer i liknande tuber, har samma konsistens och blåa färg. Fast det är kart märkta, så man bör inte ta fel
Klart slut från rymden för idag!
Christer
Dag 4: FD4, d.s.v. fjärde flygdagen, var den intensivaste hittills. Under hela dagen jobbade jag med hopkopplingen av vår MPLM lastmodul Leonardo till Nod-2 på rymdstationen. Först med Tim Kopra, som nu officiellt tillhör Discoverys besättning medan Nicole har övergått till ISS, och sedan med Frank. Det var många sladdar, slangar och annat som skulle både skruvas bort och sättas på plats. Vi var dock klara nästan två timmar före schemat så vi började att föra över saker från Leonardo till ISS på en gång. Jobb som egentligen är för i morgon, men det skadar aldrig att ligga före.
Så inte heller idag blev det många tittar ut över jorden. Jag försökte se Skandinavien under en Europapassage på min förmiddag. Det var natt ute och vi kom upp från sydväst över Medelhavet norra Italien. Po-dalen var mycket lätt att urskilja med massor av ljus, från Turin över Milano ner mot Venedig. Över hela södra Europa var det molnfritt, men vi var för långt bort, eller det var för molnigt, så jag kunde aldrig urskilja hemma i norr. Och sedan hann jag inte med. Som banan ligger passerar vi Europa mest på nattid nu, men jag hoppas det hinner vrida sig tillräckligt så jag får någon dagspassage mot slutet av flygningen.
Såg flera ljusblixtar i ögonen när jag la mig igår, några riktigt kraftiga. Nätterna på Discovery såg jag bara ett par och ganska svaga. Där sov jag på mellandäck i utrymmet mot luftslussen och det är nog en av de mest skyddade platserna mot strålning.
På ISS lever de efter UTC, eller GMT, medan vi på rymdfärjan har MET. Det kan lätt leda till förvirring, men den här gången har vi i alla fall turen att tiderna skiljer sig precis med jämna timmar. Vi startade ju mindre än en minut före midnatt Floridatid, så skillnaden är fyra timmar. Vi behöver inte ens ställa om våra klockor som visade Floridatid, det är mindre än en minut från MET.
Dag 5: Det är fantastiskt vad roligt det kan vara att jobba som transportarbetare! Hela dagen har jag flyttat stora och små sker runt på rymdstationen. Störst var tre ställningar som knappt gick igenom de kvadratmeterstora luckorna, så vi fick ta det försiktigt och vi var två eller tre som hjälptes åt. När det var mindre väskor tog jag ett par mellan benen en tredje i handen och flöt iväg navigerandes med den andra handen. Apropå navigera, är det lätt att “flyta vilse”. I Nod2 kan man åka i fem olika riktningar och om man har huvudet upp eller ner så kan det vara skillnad på om man ska höger eller vänster. Det har blivit fel ett par gånger.
I går kväll var jag trots allt inte så sömnig. Så när de flesta lagt sig tog jag min iPod och la mig vid ett fönster och spanade ut ett bra tag. Lyssnade på gamla Evert Taube visor, om sjömän och sånt, vilket kändes passande. Det var natt på jorden igen och vi var over hav, men molnen var väl upplysta av det starka månskenet. Himlen var helt svart med många stjärnor och Karlavagnen lös mycket fint. En intressant slöja, eller halo, syntes hela tiden en bra bit över horisonten. Vet inte vad det kan vara, men det verkade som om det var allra högst upp i atmosfären och det var inte lokalt.
Ha det så bra på jorden!
Christer
Dag 6: I morgon rymdpromenad!
Ska bli jättespännande och kul. En stor del av dagens arbete har gått åt till att förbereda rymdpromenaden bl.a. gjorde jag i ordning min rymddräkt (med den svenska flaggan!) och alla verktyg vi behöver. Men Frank de Winne (Belgien) och jag flyttade också tre stora experimentställningar från MPLM till Destiny (US
lab), bl.a. ett för europeisk materialforskning.
Innan jag la mig igår letade jag fram mitt eget lilla experiment, Fluxen, som låg på sin plats i Columbus. Den fungerade som den ska när jag provade den. Det ska väl bli lite tid senare att göra något med den.
Bjöd alla ombord på norska sega gubbar (och gummor och barn), godis som var mycket uppskattat på
bägge rymdfarkosterna.
God natt från rymden dag 6,
Dag 7 och 8: Det var suveränt häftigt att komma ut och vandra pårymdstationen och Discovery igen! När jag gled ut ur luftslussen genom luckan såg jag hav och moln glida förbi i god fart långt under mig. Det är en hisnande känsla och instinktivt försöker man att hålla sig fast noga. Fast ramla ner gör man ju inte. Men inte vill man flyta iväg heller, även om vi har säkerhetslinor.
Rymdpromenaden var mycket lyckad och nästan helt utan småfel. Att hålla den 833 kg tunga tanken var lättare än jag trodde. Det var nästan mer mentalt jobb än fysiskt. Det gäller att koncentrera sig på rätt saker. Varken jorden eller rymdstationen kunde användas som referensramar för hur tanken ev. svängde i förhållande till mig när robotarmen rörde sig. Men om jag slappnade av de flesta muskler så följde tanken med mycket fint och man kunde känna om den började svänga på något sätt. I början spände jag bl.a. benen en hel del – jag ville ju inte halka ur fotstödet, men efter tio minuter kunde jag slappna av där också. Sedan var det mest att njuta av utsikten – när de var någon. Ett långt tag i början av rymdpromenaden var det bara kolsvart, men sedan kom vi in over ljus och det var Europa jag såg. Ett varv senare också när vi återigen var över Europa kunde jag identifiera Medelhavet och sedan Bosporen med Istanbul. Ytterligare
ett halvt varv efter det var det en jättevacker vy över Nya Zeeland där hela Sydön var molnfri med vackra snöbetäckta berg.
Har spanat efter Sverige i nattmörkret två gånger idag, men det var rätt mycket moln så det var svårt att identifiera. Tog foton men hoppas på bättre väder en annan dag.
Nu låses vi ini luftslussen igen för morgondagens sista rymdpromenad. Den är svårare rent tekniskt sett.
Hälsningar, Christer
Dag 9-11: Vi har just tagit farväl av rymdstationsbesättningen och stängt luckan till ISS. Vi sover visserligen i natt fortfarande hopkopplade med ISS, men något mer tillfälle att komma in dit blir det inte. Jag måste erkänna att det känns lite vemodigt. Det har varit fantastiskt roligt här: allt från arbetet till lekandet i tyngdlösheten när tillfälle ges och samhörigheten med en underbar grupp människor här uppe på mänsklighetens yttersta utpost. I går kväll åt vi middag tillsammans, alla tretton runt det inte särskilt stora ryska matbordet in den centrala, amerikanska, Nod1-modulen. Men i tyngdlöshet går det mycket lättare att packa ihop sig då man kan trängas i flera plan. Jag bjöd på knäckebröd och pepparkakor (inköpta på IKEA i Houston) samt svenska bilar i rymdfärjeskepnad. Vi klistrade vår STS-128-dekal i rymdpromenadsslussen och signerade, som brukligt är.
Den sista rymdpromenaden var ännu roligare än den första. Mer varierande med olika tekniska saker, jag kände mig mer “van i sadeln” och det blev till en del improvisationer - på Houstons direktiv. Det mesta av även det gick bra, men det var ju lite förargligt att lamp-och-kamerahållare på hjälmen kom lös alldeles mot slutet. Antagligen hade någon kabel kommit åt att trycka in det ena av de två par av knappar som håller hållaren på plats när jag kämpade med att försöka få den sista trilskande kontakten på plats. Egentligen ska alla fyra knappar behöva tryckas in samtidigt för att ta av hållaren, men vi upptäckte efteråt när vi provade att det går att få av den genom att bara trycka in ett par och vrida på hållaren. Hur som helst, de sju timmarna utanför rymdstationen med många förflyttningar hit och dit var en sann höjdare! Vid ett tillfälle (när jag bytte RPCM:en) så låg jag på mage på toppen av ISS, ganska precis på mitten och tittade framåt i den riktning vi for. Det kändes som om jag satt på toppen av ett fabulöst ekipage och flög den fram över jorden.
Igår packade vi färdigt allt som ska med oss tillbaka i Leonardo, vår MPLM. Den kommer ner mycket tommare än den for upp och det stora öppna utrymmet som blev i mitten har erbjudit mycket roligt tumlande i tyngdlösheten. Inga problem att göra en quadrupelskruv eller en femvarvsaltomortal, eller vad man kan hitta på. Kevin berättade f.ö. att han tävlade i simhopp under skoltiden.
Gårdagen bjöd också på två mycket roliga direktkontakter med Sverige. Sätraskolan via amatörradio med många bra frågor från skolbarnen och en mycket trevlig pratstund med TV-soffan där jag var särskilt glad åt att också Frank fick chans att vara med ordentligt. Frank och jag har f.ö. jobbat mycket tillsammans igen de sista två dagarna med iordningställandet av luckor m.m. inför avdockningen av Leonardo, vilken Nicole och jag gjorde strax före (sen) lunch idag.
Varje gång vi kommer i närheten av Sverige försöker jag hitta ett fönster åt norr och en kamera. Tyvärr är det alltid natt över Europa, men det är ändå lätt att orientera sig efter stora städer som lyser starkt och de mörka vattnen. Men det har varit molnigt över Skandinavien så någon bra vy har jag ännu inte fått. Men det återstår ett par dagar till i rymden, så vi får väl se.
Riktigt raska rymdhälsningar,
Christer
Dag 12 Yoghurten är slut! I morse fanns det ingen och jag som beställt min favoritfrukost varje dag, tydligen fick jag inte det. Samma för Pat, som också gillar Arlas rymdmat. Det får väl bli en torrförpackad äggröra som man sprutar in vatten i och sedan får dra 5-10 minuter i stället.
Avdockningen gick bra och det var ett sällsynt vackert skådespel att flyga ett helt varv runt rymdstationen. Vi tog massor av foton och videos med alla tillgängliga kameror. När vi var rakt över ISS efter ett varv kom vi in över Europa (nattetid som vanligt) och vi kunde se rymdstationen i blåaktigt sken flyga rakt över Paris! Tyvärr var det svårt att få en riktigt bra bild av det, men jag försökte.
Det finns en stor fördel med att flyga fritt med rymdfärjan, dess stora fönster erbjuder fantastiska vyer över jorden. När vi var dockade till ISS såg man nästan bara olika delar av stationen genom dem.
Hälsningar,
Christer
ISS över Paris, Foto: Christer Fuglesang
Dag 13 “I am sailing, I am sailing, home again…” Väcktes imorse av denna mycket passande sång av Rod Stewart. Lisa hade valt den och hon vet att det är en av mina favoritlåtar. Det känns lite som en blandning av både segling och flygningen här på Discovery och om vädret tillåter landar vi om ett dygn. Fast väderrapporten vi just fick var inte helt optimistisk. Det kan nog bli både ett och två dygn till här uppe.
Hur som helst så håller vi på och förbereder rymdfärjan för återinträdet i atmosfären och landningen. Packväskor stuvas undan och spänns fast, stolarna sätts upp, färjans flygkontroller testas. Om en halvtimme görs sista mejlsynkroniseringen av markkontrollen och sedan ska Pat och jag fälla in Ku-bandsantennen.
När det är tid över tittar vi ut och fotograferar jorden. Fast när vi hade dagens närmaste passage till Sverige var vi upptagna med den sista presskonferensen, så det missade jag igen. Vi videofilmar också lite lekar i tyngdlösheten. Sista godiset gick åt, det var lakritsbåtar.
Det har varit ytterligare en underbar resa med Discovery i rymden till den Internationella rymdstationen. Fantastiska vyer, spännande och utmanande arbeten, hjärtligt roligt – och ibland svårt – i tyngdlösheten och allt detta tillsammans med de bästa kollegor man kan tänka sig. Vi har deltagit i ett av de mest utmanande och intressantaste projekten i vår tid. Ett projekt som bidrar till kunskap om jorden och rymden och som visar vägen framöver till nya världar. Detta görs i ett stort internationellt partnerskap som lär oss leva fredligare tillsammans. Det skänker stor tillfredsställelse att få vara en del av detta. Jag har verkligen haft tur och är lycklig över att t.o.m. ha kunnat jobba på självaste frontlinjen av detta. Jag ser nu fram emot att berätta för många om det hela och så småningom se fler skandinaver i rymden.
De senaste dagarna har en liten rymddebatt spirat så smått i svenska medier. Det är bra. Det är ett måste för att nya tankar ska kunna röra om i fastlåsta positioner.
Gudrun Schyman svarade Christer Fuglesang och efterlyste mer resurser till kvinnors rättigheter istället för till rymdverksamhet.
Vetenskapsbloggaren Waldemar Ingdahl förde diskussionen vidare med ett resonemang om hur rymdverksamhet alltid ställs mot en extra vårdplats eller något annat behjärtansvärt. Ingdahl ser ingen framkomlig väg genom denna fixering vid rymdens kostnader och efterlyser nya synsätt.
Den marknadsliberale debattören Johan Norberg beskriver också behovet av nya synsätt i tidningen Metro och ser den spirande privata rymdindustrin som en väg ut ur meningslösa kostnadsspiraler i statligt finansierade rymdprojekt:
Fuglesang i all ära, men de resenärer som kommer att betyda mer för framtida rymdfart är troligen de rymdturister som betalar privata Virgin Galactic 200 000 dollar för att snart få uppleva sex minuters viktlöshet.
Jag tror personligen också att privata rymdinitiativ är avgörande för om vi kommer att kunna öppna upp rymden fysiskt och mentalt.
Däremot behövs offentliga satsningar fortfarande. Dels för att forskningen inte kan privatiseras helt och hållet och dels för debattens skull. Jag vill höra Obama förklara för världen varför rymdverksamheten måste få existera sida vid sida med vårdplatser, militär och vägbyggen (men jag väntar fortfarande).
I den svenska mediedebatten står högern för visionerna och idéerna i rymdsammanhang. Jag saknar konstruktiva förslag från vänstern som handlar om annat än att lägga ner rymdverksamheten. Jag vet att det finns andra åsikter inom vänstern, men tipsa mig gärna om någon som uttrycker dem i medierna.
Tills vidare får jag nöja mig med Jurij Gagarins fascinerande ord om vilken insikt han framförallt tog med sig efter att ha blivit första människa i rymden: “Mänskligheten måste inse att rymden är en del av vårt hem”.
Vägen till bättre liv på jorden går via rymden. Det är ett påstående som måste få fäste i vårt kollektiva medvetande om livet i solsystemet ska ha någon chans att utvecklas.
Christer Fuglesang drar sitt strå till stacken i en debattartikel i Expressen i dag. Han beskriver nuläget som ett gyllene tillfälle att inleda ett globalt samarbete med målet att nå månen och Mars och i slutändan flytta ut i rymden. Han har förstås helt rätt.
Mänskligheten överutnyttjar redan jordklotets resurser och när vi faller så kommer vi att dra denna fantastiska biotop med oss. Turligt nog är vi inte bara invånare på jorden. Vi befolkar även ett solsystem och där finns oändliga mängder energi och råvaror som vi kan lära oss att använda. Det är svårt, men det är enda vägen att gå och det är precis det som Fuglesang och hans kollegor har börjat träna på.
Christer Fuglesang föreslår nu en väg framåt. Sverige kan med sina goda kontakter i rymdbranschen medverka till att USA och Kina finner varandra och tillsammans med Ryssland och Europa startar en global satsning uppåt. Sverige kan också verka för att ESA går upp i EU och får högre status och mer resurser.
Christer Fuglesang har upplevt rymden och varit verksam i branschen i två decennier. Han vet vad han talar om och därför ska du lyssna på honom och försöka påverka din omgivning. Rymden får för lite resurser - inte för mycket. Livet vill expandera - det är självmord att försöka begränsa det till jorden.
Att rymdverksamheten har så långa ledtider är ett problem i vårt medialiserade 72-timmarssamhälle, men vi måste börja nu för våra barnbarns skull.
Christer Fuglesang och STS-128 var mycket nära i morse, men de nådde inte så långt som till en uppskjutning. Ett ganska så lokalt område med dåligt väder fick ansvariga att stoppa nedräkningen redan innan den gick in på de sista nio minutrarna.
Som vanligt ackompagneras beskedet av gott humör och löften om nya tag. Givetvis är både astronauter och hela Nasa-apparaten vana vid detta och mentalt beredda på att ladda om, men någonstans i sinnet måste ändå ett sådant avbrott sätta spår. Uppladdningen är så fokuserad på ett enskilt klockslag. All verksamhet smalnar in mot detta klockslag och så blir det bara ingenting.
Christer och hans besättning har av twitterkommentarerna att döma varit ordentligt laddade. Nu får de ladda om. Eftersom det är Fuglesangs sista resa så kanske han till och med tycker om att få suga på karamellen lite extra, men känslan, rälsen mot rymden, blir ju lite utdragen.
Själv skulle jag vara med i P1 morgon i morse och kommentera uppskjutningen. Det har jag givetvis laddat för det senaste dygnet bara för att bli “scrubbad” någon minut innan sändning. Om jag får en ny chans i morgon återstår att se, men eftersom jag lär av astronauternas avslappnade inställning blir det inga problem att ladda om - eller vänta 14 år på nästa tillfälle.
Regnet faller över rymdfärjan Discovery
I morgon onsdag skjuter man klockan 07.10 svensk tid. Nasa-tv-tider hittar du här:
