De odödliga

Lars Jakobsons nya bok “De odödliga” är omtumlande läsning. Den dova berättelsen kröp än djupare in under skinnet då odödlighet också var temat för två journalistiska uppdrag under hösten.

deodoBoken handlar om Mark, en man runt 50 som ser ut som något obestämt 35. Han lever utan riktning på skuggsidan i det amerikanska samhället, men inleder en udda och rörande kärlekshistoria med Mary Anne, en yngre, missbrukande och prostituerad kvinna. De båda mördas och Mary Anne är borta för alltid medan Mark vaknar upp i en hemlig anläggning där amerikanska staten samlat några individer som visat sig vara biologiskt odödliga.

Den lilla gruppen stukade människor utvärderas, utforskas och utnyttjas för organtransplantation och så lämnar boken nutid för framtid. Något händer med USA som gör att anläggningen stängs igen och de odödliga som är kvar begravs i betongsarkofager. När Mark, efter en eller flera istider, huggs ut ur betongen är världen helt förändrad och vi får följa hans fortsatta långa resa ner i tidens och universums bråddjup.

Världen blir inte “bättre” i Jakobsons vision. Den röda tråd av våld som hittills gått genom mänsklighetens historia spinner hopplöst vidare in i framtiden och Mark bara fortsätter att bli utnyttjad, även när vi spridit oss i rymden. Det händer att han förundras av upplevelserna odödligheten ger honom, men i huvudsak handlar det om en tröstlös färd där allt som betyder något är minnet av Mary Anne. Han kämpar med att hålla det vid liv.

“Med tiden kommer vi att ha levt varje människas liv. Ja. Men bruset ökar tills du inte längre känner igen ditt jag. Och utan ditt jag vad är du då.”

Jakobsons bok är ypperlig science fiction som destillerar livets grundläggande villkor i vår tid genom att gestalta den odödliges utdragna vandring. Men villkoren håller på att förändras och under min läsning snubblade verkligheten in och vred runt begreppet odödlighet.

Den svenske filosofen Anders Sandberg berättade för mig i en interju för tidningen Fokus att han själv tror sig kunna leva vidare under mycket lång tid genom att digitalisera sin kropp och kopiera den till flera olika typer av artificiella varelser.

På konferensen Nobel Week Dialogue som jag bevakade för forskning.se profeterade futuristen Ray Kurzweil på ett liknande sätt. När artificiell intelligens runt 2030 går om människans kommer vi att smälta samman med den och på så sätt nå ett slags odödlighet. Då kommer också våra verkligheter att expandera, ut i universum och in i virtuella världar.

Om vi når denna typ av odödlighet kommer det inte att vara några problem att komma ihåg en Mary Anne, hennes minsta rörelse skulle sitta inristad i våra digitala neuroner. I denna profetiska framtidsvision skulle jag också ha tid att skriva tusentals utmejslade fugor med variationer på Jakobsons roman “De odödliga”.

De skulle aldrig nå läsarna med samma brinnande intensitet som i Jakobsons bok, för de skulle sakna den mänskliga sårbarheten. Men om du frågar Mark skulle han han nog välja den vidgade framtid Sandberg och Kurzweil förutspår. Jakobsons isande klangbotten av existensiell kamp är svår att stå ut med.

Publicerat i Livet, Nyfiket, Publicerat, Rymden | Lämna en kommentar

Forskarna blir journalister

Ett intressant fenomen på årets upplaga av Nobel Week Dialogue (som hade titeln The future of intelligence) var att forskarna själva modererade panelerna under dagen. Gängse är annars att bjuda in journalister eller andra typer av potentater för jobbet. Men detta blev riktigt bra.

När kosmologen Max Tegmark ställde journalistfrågor som ”om hur många år är artificiell intelligens människolik”, började hans kollegor prata om hur jobbigt de har haft med alla journalister som ställt den frågan genom åren, men efter några minuter satt de och resonerade om reella årtal. Till slut hade Max Tegmark fått ur dem en mängd spekulativa och intressanta uttalanden och dessutom hade han skapat en god och intim stämning som publiken kände sig välkommen i.

I ärlighetens namn var alla forskare inte lika bra som moderatorer. Ibland tenderade de att ställa frågor som innehöll  monologer om egna åsikter, men i huvudsak var detta ett mycket lyckat grepp och jag spår att jornalisterna håller på att förlora ytterligare en födkrok.

Själv liverapporterade jag från nobeldialogen för forskning.se och den typen av snabb informationshantering är definitivt också hotad, av just en kommande artificiell intelligens. Men en sak tar jag med mig från dagens event och det är viktigt även för andra yrkesgrupper: Grejen med artificiell intelligens handlar förhoppningsvis om att jobba tillsammans. Människor och maskiner kan samarbeta. Vi behöver inte vara offer. Och jag säger inte detta bara för att Ray Kurzweil säger det. De andra forskarna var inne på liknande tankefigurer.

I själva verket tar jag redan nu hjälp av den kollektiva intelligensen genom att jämföra och komplettera mina livereferat med det folk tweetar om. Att ta hjälp av en AI-app som med röstigenkänning rättar citat och jämför med liknande referat på nätet skulle definitivt frigöra resurser för min hjärna att skapa en bättre journalistisk gestaltning av evenemanget.

Här kan du läsa det jag gjorde från Nobel Week Dialogue 2015.

Publicerat i Livet, Publicerat | Lämna en kommentar

Live om vetenskapsjournalistik

Jag deltar på ett fulltecknat seminarium om vetenskapsjournalistik, och liverapporterar från hela dagen. Läs hela rapporteringen här.

Publicerat i Nyfiket | Lämna en kommentar

Efterlysning: mer lösningar och mindre larm i journalistiken

7964517946_d9876c38ab_o

Så här på höstkanten kan himlen plötsligt överraska med plogande gäss eller moln av starar. De flyttande fåglarna är en inspirerande syn. Hur orkar de? Hur hittar de? Dinosauriernas ättlingar har en förmåga att väcka förundran när vi ser dem färdas högt ovan oss.

Men kommer våra barn att kunna uppleva samma sak? Många fåglar är hotade och inte minst gäller det sjöfåglarna i Östersjön. Jag har nyligen skrivit två artiklar om Östersjöns miljöproblem. För Fokus försökte jag gestalta några forskares kamp för att lista ut varför till exempel ejdern minskar kraftigt. För forskning.se tog jag ett större grepp om Östersjöns miljöproblem och tankarna kring ”blå ekonomi” som en möjlig lösning.

Arbetet gav mig anledning att fundera över det här med larmjournalistik. Miljösituationen i Östersjön är katastrofal, men larmen kommer hela tiden och ytterligare en artikel drunkar snabbt. Östersjön befinner sig långt nere i undervegetationerna av det allmänna medvetandet.

Något som engagerar i dag är de många flyktingarna som kommer till Europa, men likt problemen i Östersjön har ”flyktingkrisen” funnits mycket längre än bara i sommar. Fakta om slakten i Syrien har alltid funnits. Själv skrev jag ett debattinlägg i tidningen Journalisten 1992(!) om en massaker som Assads pappa låg bakom i staden Hama på den tiden. 10.000 döda och knappt ett ord i svenska medier.

Skillnaden nu är att människorna från Syrien knackar på vår dörr. Då blir det plötsligt viktigt. Inget fel i det, men det tycks ändå inte leda till etiskt nödvändiga beslut som flygförbudzoner och massiva satsningar på flyktinghjälp i närområdet. Flyktingopinionen stoppar inte kriget i Syrien. En Marshallhjälp till mellanöstern tycks kräva något mer.

På samma sätt är det med Östersjön. Algsörjor på badplatsen, inga fiskar som nappar och avsaknad av fågelsång tycks vara något vi vänjer oss vid. Larmen har kommit och gått i 50 år och få saker blir bättre. Kanske ligger därför lösningen i det som förespråkarna av en ”blå ekonomi” anser. När fisketurismen får fart, när svenska företag kan tjäna pengar på vattenrestaurering och när värdet av liv i Östersjön blir mer än bara ord. Då kanske vi kan se en förändring.

Vad något liknande skulle innebära för Syrien vet jag inte. En bit på vägen kommer vi i allafall om larmjournalistiken kompletteras med lösningsjournalistik. Vilka idéer finns det? Kan det finnas ekonomiska möjligheter i att bygga upp söndertrasade strukturer? Ska något förändras så är det opinion kring lösningar som behövs. Inte bara kring problemen.

Publicerat i Livet | Lämna en kommentar

Bilder av framtiden II

Förra årets sommarfynd var boken “Sverige år 2000” från 1969. Även denna sommar sprang jag på en gammal bok med förutsägelser om tiden vi lever i.

I samband med en intervju på gamla arkitekturskolan i Stockholm befann jag mig bland sommaryra studenter som rusade runt i korridorerna och kastade gamla skisser, affischer och böcker i stora rullande containrar. Ur en sådan fiskade jag upp boken “I går, i dag, i morgon – mot det okända”. Det visade sig vara en svensk bearbetning av en tysk utgivning från 1968.

20150816_105608

Till skillnad från förra sommarens svenska bok där ett antal experter la ut texten om vad de trodde om utvecklingen inom just deras område, visade sig denna boks framtidsprognos vara författad av en tysk vetenskapsjournalist. Inga källhänvisningar, bara journalistiska texter som skulle locka till läsning och wow-upplevelser.

På det stora hela funkar det bättre. Där de svenska experterna ofta gick totalt vilse jämfört med facit, är Rüdiger Proske försiktigare. Han aktar sig för konkreta exempel och målar istället upp områden som står inför förändring. Jag vill gärna se det som ett tecken på vitsen med vetenskapsjournalistik. Expertkunskaper behöver vägas emot varandra och ges ett sammanhang.

Mycket blev förstås fel. Vi har inte koloniserat Mars och att industrier och matproduktion skulle flyttas till havets botten finns det inte minsta antydan till i dag. Den mest märkliga visionen var att individer skulle anpassas till produktionsapparaten eller diktaturer med hjälp av kemiska medel eller elektromagnetism som påverkar hjärnan. Sådana trubbiga verktyg kanske inte behövs när det finns medier och gruppsykologi.

Annat i boken stämmer bättre. Beskrivningen av datorn som en livsledsagare blev inte så dum. Den leder fram till en vision av att människohjärnan tar direkt hjälp av datorn för att bli mer resursstark och man tänker sig att detta kan ske 2020. Urbanisering, globalisering och den förändrade arbetsmarknaden beskrivs på ett skruvat sätt, men i grunden blev det ändå tämligen korrekt.

Att läsa texten om DNA och cellernas funktion är nästan rörande. Man började få kunskap och såg mycket fram emot att veta mer. Nu har vi skaffat oss den kunskapen och det känns bra att vi på något sätt har givit tillbaka och uppfyllt förväntningarna.

Mitt i framstegsoptimismen andas boken mycket oro. För atomvapen, svält och överbefolkning. Det säger något om den tiden. Under decennierna som gått känns det som att oron har vikit undan och ersatts av en känsla av trygghet som kanske inte är helt sann. Vi bör nog bli mer medvetna om hur snett det kan gå för att vi ska röra oss mot den vision som uttrycks i boken: “I framtidens efterindustriella samhälle kommer kunskaperna, vetandet, forskningen att sitta i högsätet”.

Publicerat i Nyfiket | Lämna en kommentar

På väg till kultplatsen Almedalen

Ortnamnet Visby betyder offerplats och i de hedniska tiderna samlades människorna där för att mötas, mingla och utföra kulthandlingar. I dag lever riten vidare och samhällsengagerade människor samlas i staden för att mötas, mingla och gå på seminarier (med mera, Fredrik Wass förklarar).

Offerplatser, marknadsplatser, tingsmöten och politikerveckor vittnar om att behovet av att ses på en plats skild från de vanliga arenorna alltid har varit stort. Nu väntas 35.000 personer till Almedalsveckan med dess många möjligheter till möten i en miljö där normerna är naggade i kanten.

Även jag kommer att vara där och bevaka forskningspolitiska seminarier för tidningen Curie samt livebevaka för forskning.se. Och skulle du få syn på den här ketchen i hamnen som är min bas, så kom förbi och säg hej över ett glas rituellt rosévin.

associationsbat

Publicerat i Nyfiket | Lämna en kommentar

Där man dödar flygmyror

– Hjäälp, flugoor!!

Den fyraåriga dotterns skrik i trädgården var inte paniskt, men jag gick förstås dit. Och mycket riktig. Flugor, eller snarare flygmyror, hade tagit några avgränsande stockar i besittning. Och vilket skådespel. Det döda virket hade levandegjorts av en flytande massa av myror som på en klimatsignal hade rest sig och börjat svärma. Små prinsar och kronprinsessor gav sig av för att hitta nya stockar och håligheter att skapa nytt liv i.

Den sista meningen kunde jag bara skriva efter att ha hittat fakta om flygmyror på nätet, men sökandet gjorde mig deprimerad. Förstasidan på Google på sökordet flygmyror handlar om hur man gör sig av med dem. Hur man dödar detta skådespel som bara tar någon timme. Jag har inga problem med att man tar bort hela myrsamhällen när det blir för mycket, men den gränsen tycks gå vid noll för många trädgårdsägare.

Det mest irriterande är tidningen Expressens underblåsande av utrotningshysterin. I en patetisk artikel listar man lustfyllt ett antal på gränsen till sadistiska metoder för att snabbt ta död på alla prinsar och kronprinsessor när de befinner sig på sina korta livs höjdpunkt. Vad är bäst? Dammsugare eller gift?

Valet är betydligt större än så. Antingen börjar vi vörda livet, allt levande, och dödar med full medvetenhet efter att ha reflekterat. Eller så fortsätter vi skövla av gammal vana.  Flercelligt liv är antagligen en mycket ovanlig gnista i universum och flygmyror är kemiska mirakel vars celler är i princip likadana som våra. Vi måste döda för att kunna leva, men för att vår vandring ska fortsätta behöver vi i betydligt större utsträckning vörda den väv vi själva är en del av.

Det slentrianmässigt nedlåtande förhållningssättet till liv är ett stort problem. Kanske vårt största.

Publicerat i Livet | 1 Respons

Krönika från Vetenskapsfestivalen

Jag har livebevakat Vetenskapsfestivalen i Göteborg för forskning.se. Ta del av hela livebevakningen här. Nedan min krönika från festivalen:

Årets vetenskapsfestival var kaotisk. Det var stökigt i festivaltältet med sladdar och elektronik överallt och ett blippande och bloppande från ett till synes planlöst konstruerande av allsköns prylar. Ingen ordning.

Och det var mycket lyckat.

Den så kallade makerrörelsen hade intagit tältet i Bältesspännarparken och gav besökarna möjlighet att med hjälp av billig elektronik och prylar skapa nya smarta produkter och kreativ konst. Bygga upp, plocka isär och testa igen. Makerrörelsen gör med saker vad den digitala revolutionen har gjort med kommunikation.

Nästa steg är biohackande och även om det kanske dröjer innan man kan manipulera DNA i ett festivaltält vid Avenyn, är nya dörrar på väg att öppnas. Den digitala utvecklingens möjligheter att bli sin egen medieproducent kan få en fortsättning. Att som individ kunna gå vidare från sociala medier och uttrycka sig med tekniska och biologiska verktyg kan till exempel leda till ett ökat intresse för forskning.

Ett annat sätt att öka intresset för vetenskap kan vara att ta inspiration från makerrörelsens gränsöverskridande. Att ställa saker och ting på huvudet, testa nya kombinationer, se vad som händer och inte vara rädd för följderna. De mest intressant seminarierna på Vetenskapsfestivalen var de där forskarna befriade sig själva.

Zoologen Lars Johan Erkell berättade hur vi kan manipulera djurs åldrande och att celler har verktygen att hålla igång en individ i många hundratals år. Han såg det som självklart att vi snart med läkemedel även kan förlänga människors liv dramatiskt. Få biomedicinare eller läkare skulle våga ta frågan så långt när det inte finns några studier på människor att luta sig emot, men zoologens slutsatser ledde till en intressant diskussion om följderna av en sådan utveckling.

Chalmersfysikern Christoffer Petersson ställde fysikens standardmodell mot “min teori” och jakten efter svar på Cern blev plötsligt mer angelägen. Både journalister och publik behöver projektionsytor i form av människor. Att teorier tas fram i samspel med andra forskare behöver inte alltid sägas, de som bryr sig vet det redan.

Ännu ett exempel är fysikern Katherine Freese som i rosa fjäderboa bjöd på vad hon trodde om de svåraste kosmologiska frågorna, utan att kunna veta.

Det är bara att konstatera att det blir som bäst när forskarna vågar kommunicera med sig själva som verktyg. Funkar det inte är det bara att bygga kommunikationen på ett annat sätt nästa gång.

Som man gör i makerrörelsen.

Publicerat i Livet, Nyfiket, Publicerat, Rymden | Lämna en kommentar

Häng med till Hjärnans Dag

För Forskning.se livebevakade jag Hjärnfondens evenemang Hjärnans Dag. Slutresultatet blev ett tiotal ”artiklar” inbäddade i kommentarer och bilder från seminariets besökare. Detta kom det att handla om:

Hjärnan utvecklas annorlunda hos för tidigt födda barn – Nya insikter leder till nya vårdmetoder.

Adhd innebär inte bara problem – Vilhelm Nordström om sin diagnos.

Vägen framåt för barn med neuropsykiatrisk diagnos – paneldiskussion

Motion helar hjärnan – nya behandlingsprogram inom sjukvården bygger på träning.

Färgen på klänningen och fibromyalgi – fascinerande kopplingar från forskningen om hjärnans tolkningar.

Därför har vissa 90-åringar lika bra minne som 40-åringar – Nya resultat från minnesforskningen i Umeå.

1600_php0boogz20150318_143935Lill Lindfors underhåller

Ny revolutionerande metod behandlar stroke – Blodproppen dras ur kroppen.

Vikten av att förebygga Alzheimer – tecken på sjukdomen kan avläsas tidigt.

Här hittar du hela bevakningen

Publicerat i Livet, Publicerat | Lämna en kommentar

Förhoppningarna på cannabis

Jag har skrivit en artikel för forskning.se om läget avseende cannabis som medicin. Artikeln utgår från ett seminarium på vetenskapskonferensen AAAS där panelen var enig om att man nu bör forska på alla som självmedicinerar med Cannabis. Trenden är stark i Nordamerika och håller på att sprida sig till Europa.

Cannabinoiderna har potential att påverka många processer i kroppen eftersom de fungerar som signalsubstanser även i oss. Men från potential till medicin är det långt. Cannabis har en effekt på cancerceller i provrör, men det är det mängder av örter som har. Med tanke på hur mycket det röks skulle ett tydligt samband mellan cannabis och cancer ha upptäckts för länge sedan.

Istället för att göra oansvarig journalistik på att cannabis kan bota cancer bör man nog titta mer på den lindring cannabis kan ge. Cannabis är smärtlindrande och kan trycka tillbaka illamående. Dess psykoaktiva funktioner kan ge människor som är nära döden bättre lindring än en morfincocktail. Bör de då inte få inta sin cannabis?

Forskning på de miljoner människor som självmedicinerar med cannabis kan ge oss mer kött på benen. Vad är det som fungerar och hur och vilka är egentligen biverkningarna?

Oumbärlig dosering av cannabis?

Oumbärlig dosering av cannabis?

En annan aspekt av cannabistrenden är den portabla vaporisator som kan ge människor en dos av det aktiva ämnet THC i precis så stor mängd att det blir smärtstillande, men inte ger upphov till rus. Intressant att se om denna uppfinning blir populär bland folk i allmänhet som förespråkar cannabis som medicin. Tillåt mig uttrycka ett milt tvivel.

 

Publicerat i Livet, Publicerat | Lämna en kommentar
  • Fler inlägg