Om åldrandet för Vetenskapsrådet

001På beställning av Vetenskapsrådet har jag skrivit 11 artiklar om åldrandet som har publicerats på forskning.se. Uppgiften var att lyfta fram olika aspekter av fenomenet och skapa en bild biologiska, psykologiska och samhälleliga effekter. Tanken var också att ge artiklarna en politisk dimension, det vill säga lyfta fram frågeställningar som kräver politiska svar.

Läs de tio artiklarna i temat här.

Del 11 publicerades inför valet och handlade om begreppet ålderism, det vill säga diskriminering av äldre. Forskning visar att det är vanligt att människor i dag bedöms i första hand utifrån det faktum att de är gamla, inte hur kapabla eller erfarna de är.

Läs artikeln om ålderism här.

Publicerat i Publicerat | Lämna en kommentar

Live i dag – vetenskapsjournalistik och ensamboende

Jag liverapporterade tillsammans med de sociala mediernas kollektiva intelligens från två spännande seminarier under dagen.

Först gick jag till Sveriges Radios seminarie om vetenskapsjournalistik

Därefter fortsatte jag till Institutet för framtidsstudier och deras seminarie med den kände sociologen Eric Klinenberg kallat The Future of Urban Social Life – Going Solo and Connecting, om vad som händer när allt fler bor själva.

Håll till godo:

Live Blog Live i dag
 

Publicerat i Rymden | Lämna en kommentar

Bilder av framtiden

Stigen ner mot vattnet är knastertorr och runt den hukar växtligheten i solgasset. Värmediset sveper in över sommarhimlen och lägger sjön spegelblank. Kanske är det vätskebrist, men när barndomens sommarställe vid Mälaren får medelhavsklimat förändras det. Veckor av dallrande hetta får landskapet att kännas annorlunda. Det är välbekant, men samtidigt främmande.

sverige_år_2000Ungefär samma upplevelse får jag vid läsningen av årets sommarfynd i torpets gamla bokhylla. En häftad skrift från 1969, ”Sverige år 2000”, som bygger på en artikelserie i Svenska Dagbladet. I den intervjuas 24 svenska lärda män om framtiden och journalisten Tom Selander har utifrån intervjuerna målat upp en bild av ett tänkbart Sverige år 2000.

”En kväll tar ni bilen till ert lantställe. Vägen är fri från trafik och ni kör fortare än tillåtet. Efter någon dag får ni ett meddelande om att ett bötesbelopp debiterats ert bankkonto. Det är en datamaskin, kopplad till en radaranläggning och ett bilidentifikationsinstrument som skött om detta.”

Formuleringarna är främmande, men fartkameran står där. En del annat i boken är också förvånansvärt korrekt. Framförallt ” datamaskinens” möjligheter. Att handla online fick 1969 detta uttryck:

”En mor som vill köpa ett par byxor åt sin pojke behöver inte gå till något varuhus. Hon slår ett nummer på telefonen och anger sin bankidentifikation… På bildskärmen får hon omedelbart besked om vad detaljisterna inom hennes köpräjong har att erbjuda. När hon bestämt sig kommer orderbekräftesle på bildskärmen från affären, som debiterar hennes bankkonto och sänder hem byxorna.”

Någon vidare beskrivning av internet annat än i form av ”datamaskiner” och ”terminaler” lyckades man inte fånga, men det som antagligen var svårt att föreställa sig då känns med lite tolkning igen i dag. Andra områden där det blev rätt är antibiotikaresistens, medellivslängd över 80, robotisering av industrin, utbildningsbehoven (”nästan alla fortsätter studera efter 18 års ålder”) och värderingsskiften där kön och yrke spelar mindre roll.

Det mesta blev förstås fel, såsom robotisering av hushållen, tre månaders semester, gigantiska summor i u-hjälp, och farhågan att ljudbangar från det nya Concorde-projektet skulle rasera Europas katedraler(!). Tyvärr fick framtidsteamet inte heller rätt om elbilar, total jämställdhet mellan könen och en räddad miljö i Östersjön.

”Sverige år 2000” är förstås mycket underhållande att läsa. Och bättre att göra det 2014 än 2000, eftersom vissa förändringar som boken förutspår var svårare att se 2000. Det som ändå ger mest är bilden av hur man levde och tänkte i Sverige 1969. Förhoppningarna och farhågorna gör att människorna och den tiden får kött och blod.

Att använda sig av ett urval experter för att skapa en bild av framtiden är ett av flera sätt att bedriva framtidsstudier. Vid sidan av forskarna har vissa författare fått stämpeln futurister, eftersom de extrapolerar nutiden och fantiserar fram bilder av framtiden.

existence_brinEn sådan författare är amerikanen David Brin som började som rymdfysiker, men började skriva uppskattade science fiction-romaner och som även lägger mycket tid på att försöka gestalta en möjlig framtid utifrån mönster i nutiden. I sin senaste roman Existence kokar han ihop en nära framtid där vi plötsligt får kontakt med utomjordiskt liv via upptäckten av en kristallsfär i omloppsbana. Alla som är fascinerade av Fermi-paradoxen får sitt lystmäte och sfäridén är fascinerande (speciellt om man ser likheterna med virus).

Mycket i Brins framtidsbygge känns realistiskt och bara några få år bort. I världen han målar upp är verkligheten sammanvävd med internet via Augmented Reality och med Google Glass snart i butik blir det en ögonöppnare. Annat känns inte färdigtänkt, men han har helt klart plöjt igenom forskarnas scenarier och fantiserat ihop en värld kring dessa.

Tyvärr tyngs själva berättelsen ner av alla meningslösa karaktärer och actionscener. Som om det inte var nog med att försöka gestalta hela den nutida futurulogin väljer nämligen Brin att låta den speglas genom en hel kader människor som inte engagerar. Den här boken är fascinerande överspäckad och lämnar inte mycket till läsarens egen tolkning, men är ändå värd att bläddra i.

kinesiska_rummetEn bättre läsning under parasollet var svenske Sam Ghazi som går den motsatta vägen. I nyutkomna Sången ur det kinesiska rummet gestaltar han framväxten av en artificiell intelligens i poetiska och koncentrerade bilder. Det är en resa in i en framtid som snart kan vara här och det utspelar sig i ett förändrat Stockholm, men lyckligtvis står beskrivningarna av en framtida stad tillbaka till förmån för en gestaltning av hur en AI växer fram.

Det handlar om roboten Cepheus, en av de första i en ny självlärande generation som arbetar med att diagnosticera cancer. Så småningom upptäcker den poesin och börjar använda språket på nya sätt. Den skriver dikter. Den reflekterar kring sig själv och undersöker sin relation till forskarassistenterna som styr den. Den lär sig allt mer. Det hela blir riktigt besvärligt. För människorna.

Boken ställer frågor som mycket väl kan komma att bränna till om några decennier. Hur ska vi handskas med en AI som börjar kommunicera, förstå? Som underkänner människornas motiv? Vi är inte där ännu, men stegen tas. Till exempel arbetar futuristen Ray Kurzweil nu med Google för att göra sökmotorn intelligent, baserat på de mönster våra hjärnor använder för att bearbeta verkligheten.

Läkaren och poeten Ghazi gör i sin debutroman skapandet av abstrakta dikter till självmedvetandets nyckel, Cepheus säger: ”Jag vet inte vem i mig som skriver”. Det hela ställer förstås frågor om vårt eget självmedvetande. Hur undflyende är det inte? Hur bedrägliga kan inte sinnen vara? Speciellt i stickande sol.

Publicerat i Rymden | Lämna en kommentar
  • Fler inlägg