We have been given eyes to see what the light year worlds cannot see of themselves. We have been given hands to touch the miraculous. We have been given hearts to know the incredible. Can we shrink back to bed in our funeral clothes? Mars says we cannot.
Free of the protection of the solid rock in which we hid to invent fire, now we stand unprotected in an invisible rain that showers from the Universe and will either cleanse us or melt us to nothing.
– Ray Bradbury ur essäsamlingen ”Too Soon from the Cave, Too Far from the Stars”
Jag har länge gillat författaren Lars Gustafsson och den citerade dikten häromdagen blir ingen engångshändelse. På sin blogg publicerar Gustafsson ännu ett smakprov från sin nya diktsamling och ännu en gång låter han bilderna vidgas i tid och rum med hjälp av rymden.
Gustafsson betraktade Sverige ur ett amerikanskt perspektiv när han bodde i Texas i slutet av 1900-talet. Det kräver sin man i det svenska kulturklimatet. Tillbaka i Sverige igen betraktar han oss från rymden och lyckas gestalta vår tillvaros kosmiska sammanhang och stannar inte vid livet i den blåa bubblan jorden.
I väntan på att SpaceX ska få ordning på Dragon inför uppskjutningen till ISS ger jag er alltså Lars Gustafssons ”Meteoriten i Riksmuseet”:
Stor som en välfylld säck potatis
vilar denna himmelska järnklump
i museets frid. Med ytan veckad
på ett sätt som osökt erinrar
om en blottlagd mänsklig hjärna
har den något lillgammalt över sig.
Den fanns före detta planetsystem.
Slutligen funnen på Grönland
var den på väg till denna jord
långt innan denna jord kom till.
Oförskräckt fallande genom
de största, de djupaste mörkren
pilspets plogbill som ett ögonblick till sist
blev svärd som flammade, osedd av ögon
i den kambriska natt då den blev vår gäst.
Och när nu jag, högst tillfällige,
ett ögonblick låter fingrarna glida
över denna stumma, sällsamt stilla yta,
denna alltför erfarna droppe ur djupen
tycks den, stilla och klok,
enbart utstråla tankspridd förbindlighet.
Vill du ha ännu mer Gustafsson? Läs gärna sci-fi-novellerna ”Det sällsamma djuret från norr”, den intensiva, sprudlande ”Tennisspelarna” och den märkligt påträngande ”En kakelsättares eftermiddag”.
För bara någon vecka sedan var den intressanta tanken på gruvdrift i rymden väldigt avlägsen. Det var helt enkelt fortfarande sci-fi att prata om att bryta mineral och metall på asteroider.
Nu har verkligheten hunnit förbi fantasidimmorna. Planetary Resources heter den nya satsning som plötsligt tog rymden betydligt närmare oss och de som står för prestationen att ingjuta framtidstro är ett gäng globala profiler. Med mycket pengar. Eller var sägs om Larry Page, grundare och vd på Google, Eric Schmidt, styrelseordförande på Google, Ross Perot, fastighetsmagnat och Charles Simonyi, Microsoftmiljardär och rymdturist. Dessutom medverkar regissören James Cameron och flera rymdexperter som rådgivare. Grundare är rymdprofilerna Peter Diamandis och Eric Andersson.
Det finns enorma resurser därute som räcker och blir över för oss på den snart urlakade jorden. Enbart asteroiden Eros tros innehålla mer guld, platina och metall än vi någonsin kommer att bryta ur jordskorpan. Planetary Resources drömmer inte om att direkt börja bryta fyndigheter och frakta till jorden. Man gör det i steg där kostnadseffektiva, nya lösningar står i centrum.
Första steget är att inom några år skicka upp ett teleskop som ska kartlägga asteroider i vår omgivning. Nästa steg är att bege sig dit, men då främst för att utvinna vatten ur asteroiderna och använda för exempelvis bränsleproduktion i en ny framtida och växande rymdekonomi. Sista steget är att starta själva gruvdriften, om 20 år räknat från nu.
Jag hoppas att investerarna kommer att få rejält med återbäring när den dagen kommer och att Google fortsätter att öppna plånboken för goda ting.
I väntan på ingivelserna som sjuder under ytan, men utan att hitta ut, en bild av alltet, ur Lars Gustafssons nya diktsamling Elden och döttrarna:
Augustinatt
Efter en resa
som varade i två miljoner år
kom det svaga ljuset
från en mycket avlägsen sol
att till hälften återkastas
i den branta spegeln av en nattlig våg
medan den andra hälften
fångades i det kloka ögat
hos en mört som under insjöns mörka yta
i långsam rörelse gled ut ur bilden
Ovetande om vad han visste
Det europeiska VLT-teleskopet ligger just nu i träningsläger för att kunna registrera livsbetingelser på planeter runt andra stjärnor än solen. Man riktar helt enkelt teleskopet mot månen, registerar det svaga återskenet från jorden på månytan och kan i detta ljus se signaturer för moln, vatten och vegetation.
Mycket tyder på att vi med hjälp av bland annat VLT kommer att få indikationer på jordlika planeter inom några år, kanske till och med indikationer på någon form av liv. Då kommer problemet som kallas Fermis paradox att bli allt mer akut.
Enrico Fermi var en vetenskapsman som på en lunch med kollegor 1950 utbrast ”Var är de då?!” Han insåg att det är något som inte stämmer när vi har miljarder stjärnor, miljarder år och inga tecken på några andra högstående civilisationer i universum. Fermis paradox är något som ständigt återkommer i min medvetandeström och jag har haft olika uppfattningar genom åren. Här är några av mina funderingar kring några hypoteser. Vad tror du?
Rare Earth. Betingelserna för liv här på jorden är extremt gynnsamma och liv på vår nivå har knappt kunnat utvecklas någon annanstans. Detta är i grunden deprimerande tycker jag (snacka om ensamhet), men samtidigt är det ett rejält incitament för oss att sprida liv i galaxen. Något motstånd annat än avstånd lär vi inte möta.
The Great Filter. Det faktum att intresset för Fermis paradox är så extremt litet i förhållande till #mel2012 kan illustrera tanken att det finns ett inbyggt stopp för civilisationers utbredning i rummet. Kanske är det i så fall virtuella verkligheter som får alla utvecklade civilisationer att implodera, falla ihop i en tät, men tämligen meningslös drömvärld.
Zoo-hypotesen. De är redan här och bevakar oss, men vi förstår det inte på samma sätt som myran är omedveten om vår existens. Tanken på förmyndare där ute som väntar på att vi ska bli värdiga medlemmar i ett galaktiskt kollektiv känns inte så aptitlig för en individualiserad myra, medveten om kosmiska tidsaspekter och inte så lojal med arten.
The Reaper. Min egen benämning på ett vanligt tema inom sci-fi, nämligen att det finns en livsform som ser till att utplåna all eventuell konkurrens på ett väldigt tidigt stadium. Vi skulle alltså kunna förvänta oss någon form av attack så fort i vi börjar röra på oss i rummet utanför solsystemet, alternativt i andra dimensioner av tillvaron. Den mentala beredskapen för detta borde vi kanske höja någon promille från nuvarande noll.
Vi lever i en simulering. Fullt möjligt, hur världsfrånvänt det än kan låta. Vi skulle alltså befinna oss i en simulerad verklighet inuti någon form av enormt avancerad dator. Det är något med tillvarons undflyende grunder, med dess gäckande minsta beståndsdelar som för mig instinktivt stämmer med dessa tankar. Fermis paradox skulle kunna bero på att programmeraren bestämt sig för att simuleringen för tillfället handlar om endast en civilisation.
Läs mer om simuleringshypotesen av dess främste teoretiker, den svenskfödde filosofen Nick Bostrom. Han har också funderat mycket på Fermis paradox. Se intressant diskussion i videon nedan:
Det som är så spännande är att vi lever i en tid där allt fler ledtrådar kommer att uppenbara sig för alla som är fascinerade av paradoxen. Själv utvecklas mina tankar till exempel genom läsning av novellsamlingen Accelerando av Charles Stross (ladda ner boken här), en utmärkt gestaltning av livet strax före och efter den explosion i teknisk utveckling som benämns singulariteten och som i boken ger upphov till en så kallad Matrioshka brain, där man har gjort om solsystemet till en en slags superhjärna som har kontakt med andra sådana omgjorda solsystem.
Universum skulle alltså koppla ihop sig självt till slut och enskilda solar blir enskilda nervceller i en väv som vet allt eftersom den består av allt och kan skapa allt.
Så kom plötsligt Stratolaunch som en blixt från klar himmel och fick mig att återigen inse varför jag blir så engagerad i rymdfart. Det här projektet känns så självklart som bara klockrena projekt kan göra. Om inget allvarligt globalt händer skulle det förvåna mig om de inte är igång inom utlovade fem år och fraktar gods och så småningom människor till rymden rutinmässigt. Kolla nedan för att få en bild av vad som är på gång:
Konstellationen bakom företaget är ideal. Microsoftmiljardären Paul G Allen som bekostade SpaceShipOne har bidat sin tid, antytt att han har planer, och nu gått fullt in på något han tror på. Med sig har han Scaled Composits ”pensionerade” konstruktör Burt Rutan och Mike Griffin, som var Nasachef när Fuglesang flög. Dessutom har de bestämt att raketen ska tillverkas av SpaceX.
Det jag gillar mest är att detta inte är en ”första skiss” som man slår på trumman med. Detta är den färdiga ritningen. Arbetet med att bygga farkosten har enligt Rutan redan börjat i Mojave.
I går sköt Kina upp sin Shenzhou 8-mission. Den består av en farkost som ska docka med Kinas embryo till rymdstation Tiangong 1 – se kinesiskt nyhetsinslag nedan:
Det har redan tidigare stått klart att Kina satsar högt i rymden, men det har varit långt mellan stegen. Man skyndar långsamt. Denna uppskjutning och den planerade uppskjutningen av människor till den kinesiska rymdstationen nästa år visar att Kina ökar takten. Senare i månaden kommer dessutom Kinas första sond för djupare rymdutforskning lämna jorden på en rysk raket med destination Mars. Man lär öka takten hela tiden om inget oförutsett inträffar.
Givetvis är det kul för oss som tror på rymden som en viktig arena för mänsklig verksamhet att vi nu har ännu en rymdstation i omloppsbana och att kineserna antagligen satsar på månen under 2020-talet. Samtidigt jublar inte alla förutsättningslöst. Som man ser i inslaget ovan så är det inga Nasa-administratörer som håller presskonferens efter uppskjutningen utan en general som meddelar hur bra allt har gått. Detta är typiskt för den uttalat nationalistiska basen i Kinas rymdprogram.
Läser ett intressant uttalande av en USA-baserad Kinakännare, Dean Cheng:
Cheng believes the bigger issue may not be a competition between China and the United States, but between China and emerging commercial space ventures, like Bigelow Aerospace. “The Chinese would very much prefer a world where all the competition is nation-state-based,” he said. “A Bigelow space hotel, [Elon] Musk’s SpaceX worries the heck out of them.”
Kanske är det i det ljuset man ska se Bigelows lätt galna utfall mot Kina på en konferens nyligen (De tänker lägga beslag på månen!!”).
Jag är övertygad att vi får ytterligare rymdstationer efter ISS, Tiangong och de insomnade ryska – nämligen privata. Samtidigt hoppas jag att Kina fortsätter sin rymdsatsning, men att man av politiska skäl på 2020-talet får ge upp namnet ”Long March” på sin bärraket (den långa marschen var Maos militära ”genidrag” som tog tiotusentals soldaters liv) och byta namn till ”Himmelska Friden”.
Jag läser Tomas Bannerheds Augustnominerade roman Korparna samtidigt med nyheten att astronomer har fått en unik bild av dvärgplaneten Eris. Och småländskt 70-tal och solsystemets utkanter flyter på något sätt ihop.
Eris är lika stor som Pluto, men finns för tillfället tre gånger så långt ut i solsystemet. Genom att observera när himlakroppen passerade framför en stjärna ökades plötsligt vårt vetande om Eris mångdubbelt. Det mest fascinerande resultatet av observationen är att Eris är extremt reflekterande. ”Dess yta är vitare än nyfallen snö”, skriver det europeiska observatoriet ESO i ett pressmeddelande.
I Korparna läser jag samtidigt:
En mil upp: ett reaplan på väg norröver med sitt kritstreck efter sig, vitt som ofallen snö, spikrakt som om Herren själv hade ritat med linjal.
”Ofallen snö” är också en slående bild av de utomjordiska villkoren på Eris kväveinfrusna yta.
Bokens huvudperson, 12-årige Klas, håller dessutom på med en modell där han bygger Karlavagnens stjärnor med rätt avstånd i rummet. Han lever med insikten att de ljusprickar vi ser inte har med varandra att göra utan i själva verket är extremt åtskilda djupledes.
Korparna är en uppväxtskildring som lyckas levandegöra naturen på vår del av klotet och dessutom gestalta den öppenhet mot rymdens djup som finns hos många barn och som tenderar att blekna med tiden. Det är fascinerande att bilder från en uppväxt i Småland på 70-talet faktiskt kan korrespondera med den svårgripbara verkligheten utanför jordklotet.
Rymdstyrelsen firade häromdagen att Sverige varit aktivt i rymden i 50 år. Definitivt värt att fira tycker jag och jubileumspaneldiskussionen kan du se här.
Men nu är det dags för Rymdstyrelsen att ta höjd för de kommande 50 åren. Då krävs skärpning. Det är min uppfattning att Rymdstyrelsen under de senaste decennierna inte har varit särskilt duktiga på att tillvarata Sveriges rymdintressen.
Man har år efter år kanaliserat nästan alla resurser till ESA. Vi får tillbaka industriprojekt som dikteras av ESA och det kan i vissa fall vara bra, men lägg märke till att vi måste fortsätta betala för att exempelvis Volvo Aero ska få göra munstycken till Arianeraketen. Tänk om bara en del av alla dessa pengar hade gått till att stödja innovationer som lett till att svenska företag kunnat exportera rymdteknologi på egna meriter? Vi ska fortsätta samarbeta med ESA, men Rymdstyrelsen kan samtidigt stödja svenska innovatörer och aktivt försöka pumpa Anders Borg på pengar för det.
Jag hade förmånen att få träffa riksdagsledamoten Staffan Anger (m) tidigare i veckan. Han är en kunnig och engagerad person som är medlem i riksdagens rymdgrupp (läs mer i artikel i Populär Astronomi (pdf)). Efter att ha träffat honom är min uppfattning att riksdagens alla partier står bakom en mer offensiv svensk rymdsatsning. Det handlar i grunden om att ta tillvara på teknologiskt kunnande och innovationskraft, så det finns pengar. Vi har ett unikt litet rymdprogram och det måste vi satsa på med målet att bli globala ledare på delar av rymdteknologin.
Den tidigare ledningen för Rymdstyrelsen var djupt involverade i ESA:s processer. Den nuvarande ledningen bör försöka hitta ut ur byråkraternas korridorer och tänka framåt. Gärna samarbete, men inte som knähundar.
Uppdatering: Rymdkanalen publicerade efter detta inlägg en intervju med Rymdstyrelsens styrelseordförande Peter Egardt. Han säger precis det jag efterlyser: ”vi satsar mer på svensk rymdverksamhet framöver”.
Författaren Lasse Berg i Kalahariöknen i Afrika, människans vagga.
Lasse Bergs bok ”Skymningssång i Kalahari – hur människan bytte tillvaro” är ett spännande hopp ner i vår bråddjupa mänskliga historia. Berg frammanar bilder av hur våra förfäder levde under hundratusentals år, i vandring, samtal och vila. Sedan kom skiftet för bara några tusen år sedan då vi började bruka jorden. Då var det stenhårt arbete i hierarkier som gällde.
Boken riskerar ofta att bli lite romantiserande kring våra förfärders hippieliknande tillvaro, men den bortser heller inte från att vår utveckling och vårt vetande vilar på det lidande som jordbrukandet innebar. Med dagens högspecialiserade yrkesroller och inrutade liv är det relevant att fundera över vilket sätt att leva som så att säga ligger i blodet. Några punkter från boken:
Vi vill inte jobba hela dagen. Vi vill vila och samtala och umgås med andra människor.
Vi trivs bäst i grupper om ca 30 personer. Inom denna jobbar vi tätt ihop med 3-4 personer åt gången. Vi vill dessutom finnas i en lösare konstellation om 100-200 personer.
Vi vill inte ha någon chef. Vi trivs med att samarbeta, men under frihet att kunna bestämma själva. Lydnad är inte naturligt.
För att detta ska fungera är skam och jantelag funktioner i oss som håller tillbaka ett allt för kraftigt individuellt agerande. Detta fungerar tyvärr också inlåsande och repressivt mot avvikare.
Meridiani Planum på Mars där strövaren Opportunity landade. Det som syns på slätten är landaren och fallskärmen.
Jag kan inte låta bli att föra över Lasse Bergs bilder från vandringsmänniskans tid till en eventuell ny början för människan – på andra planeter. En framtida koloni på Mars borde ta avstamp i den afrikanska savannen. Med robotar som utför mesta delen av det komplicerade arbete som det innebär att lyckas framställa exempelvis mat på Mars, kan människan ägna sina dagar åt att samla in maten, kartlägga omgivningarna, samtala och utveckla nya metoder för överlevnad.
Hierarkier och styrning ovanifrån bör hållas på ett minimum (framförallt styrning från jorden). Förhoppningsvis kan kolonisterna ändå arbeta effektivt och hålla sams kring det gemensamma målet att etablera ett fäste på en ny planet. Kanske har människan mognat lite under årtusendena och kan dra nytta av olikheter och tygla de värsta aggressionerna.
Skymningssång i Kalahari, liksom föregångaren Gryning i Kalahari är i vilket fall utmärkt reselektyr.
Svt:s Vetenskapens värld sände nyligen ett reportage om de privata företag som nu kraftsamlar för att ta sig till månen. Det inslaget fångar upp bra är att det inte handlar om idealister och drömmare utan affärsmän som investerar för att tjäna pengar på en marknad för aktiviteter på månen.
De sex män som suttit instängda i 450 dagar i projektet Mars500 har det tufft nu. Det är bara 50 dagar kvar, men man vet från studier på exempelvis forskningsbasen i Antarktis att den sista tredjedelen av lång gemensam isolering är fylld av depression och konflikt. ESA-deltagaren Diego Urbinas twitterinlägg skvallrar också om det:
”My family, I miss them a lot, and my friends. Well, in general I miss a lot of the randomness of the world.”
och han råder oss att:
”Kiss the grass, pet a dog, smell the air, listen to the birds, eat a cheeseburger, take a shower, run in the sand, hug a loved one.”
Det är nog inte bara de filosofiska sidorna som förstärks hos deltagarna utan säkerligen interna konflikter. Dessa får inte vi ta del av, men det får forskarna som vill lista ut hur problemen som följer av att stuva in flera människor på liten yta under lång tid ska kunna lösas.
För problem blir det. Vår sociala förmåga är en tunn fernissa som lätt brister under långt och hårt tryck. Flera studier både från rymdstationer och avlägsna forskningsstationer påvisar stora och växande psykologiska och sociala problem i gruppen halvvägs in i en mission. Olikheter och ambitioner krockar förr eller senare och följden blir konflikter. Depressioner kan lätt uppstå i den trånga isoleringen vilket spär på de interpersonella problemen (läs mer: Moving to Mars: There and Back Again. Stress and the Psychology and Culture of Crew and Astronaut av Sheryl L. Bishop, Ph.D).
Simuleringen är förstås tråkigare än en riktig resa till Mars och leder till mer tristess, men en riktig resa skulle kunna vara värre på andra sätt. Expeditionen är slut och det återstår bara tomma timmar på väg hem genom ett ändlöst svart kosmos i minimalt svängrum, men med gott om utrymme för slitningar att explodera.
Vid sidan av de dominerande tekniska utmaningarna är sådana här psykosociala problemställningar viktiga att kartlägga och försöka hitta lösningar på inför att allt fler människor kommer att tillbringa allt mer tid i små bubblor av människovänlig atmosfär i rymden. Diego Urbina och hans kollegors arbete får vi därför sända en tanke (han sänder oss lätt förvirrade tankar, nu kom just inläggen ”Live the terrestrial dream” och ”Earth: the land of opportunity”)
Vad gäller en resa till Mars finns en dramatisk lösning på problematiken: skippa hemresan. En envägsresa till Mars skulle öka stimulansen, förhoppningsvis tillräckligt för att åren på Mars – the land of opportunity – ska präglas av gemensamt arbete istället för infekterade relationer.
Månfararen Charles Duke var i Stockholm häromdagen, inbjuden av Tekniska museet. Han är mannen som på eget initiativ kombinerade känsla, effekt och personlighet och släppte en bild av familjen på månytan innan han klev ombord på landaren Orion och sköt sig bort från månen – givetvis efter att ha tagit en bild av bilden med sin Hasselbladare.
Just det fotot har jag i flera år haft som vinjett här på bloggen. Den innehåller så mycket mer än astronauter som hänger i tyngdlöshet eller flaggbilder och speglar min uppfattning att vi kan och bör fylla rymden med liv.
Av tidsbrist kunde jag inte ta chansen att träffa Charles Duke (läs gärna DN:s och UFO-Sveriges Clas Svahns långa intervju). Det här med tiden gör också att bloggen blir lidande, men jag vill passa på att påminna om mitt twitterkonto där jag dagligen kommenterar vad som händer i korta snabba ordalag. I brist på blogginlägg kan du alltså läsa de senaste twitterinläggen till höger eller prenumerera här.
Vad gäller bilden på månen har jag läst någonstans att den sedan länge är totalt urblekt av den starka solstrålningen. Att fortsätta visa den och skriva om den blir därför desto mer angeläget.
Denna bitterljuva julidag landade Atlantis för sista gången och därmed är en era över. Jag slår givetvis upp ett glas rött och skålar för rymdfärjan samtidigt som jag ser fram emot allt som ska komma. Till exempel nyheten att rödvin kan skydda kroppen mot tyngdlöshetens följder.
Ett av mina tidigaste rymdminnen är när jag som nio-åring följer direktsändningen(!) i Svt från rymdfärjan Columbias premiäruppskjutning. Eftersom rymdprogrammen är så utsträckta i tiden hann jag gå igenom många faser under åren som följde. Först var rymdfärjan fantastisk, men så kommer frågorna. Varför så dyrt? varför havererar de? Varför bara en ”tråkig” låg omloppsbana? Det är lätt att klanka på rymdfärjan, men nu, med perspektiv, måste man ändå beundra programmet. Med 70-talsteknik gjorde vi det extremt svåra att skapa en återanvändbar rymdfarkost med stor lastkapacitet. Det är så svårt att kostnaderna skenade och ändå upprätthöll USA programmet med tusentals ingenjörer (det är upprätthållandet som kostar så mycket, inte uppskjutningarna i sig). Med hjälp av rymdfärjan har vi i princip gjort det som är ett naturligt steg efter månskotten – att skapa en permanent bemannad bas i omloppsbana.
Därför vill jag se framåt och ur dagens nyhetsskörd noterar jag till exempel att ämnet Resveratrol som finns i rödvin kan tänkas förhindra några av de problem som uppstår i människokroppen vid tyngdlöshet. Livets goda är gott även i rymden.
Humanity, having been inspired by curiosity and fired by emotions through ages past to explore and (imperfectly) master the world, now stands on the threshold of being able to stretch forth its intellect and its abilities to investigate and tame the entire solar system for its collective benefit. Accomplishing this phenomenal challenge and wisely reaping its bounteous rewards will require substantial sustained effort and brilliant innovative thinking over the span of decades, perhaps even centuries.
Will the children of the fractured-thought instant-response artificial-world microchip society that Apollo hath (partly) wrought be up to the task? Will they even feel any desire to contemplate taking on the task?
Nasainstruktören och numera frilansskribenten Bob Mahoney har en intressant artikel i the Space Review. Vad händer med bemannad rymdfart när virtuella världar öppnar sig?
Diskussioner om rymdfart kan ofta sluta typ så här:
- Jo, jo, ni kan prata hur länge som helst om hur man kommer till Mars, ni kommer ändå att bli stekta på vägen.
Stekt betyder i det här fallet strålskadad och de personer som höjer varningsflagg har i princip rätt. Utan jordens atmosfär och jordens magnetfält klarar våra kroppar inte av den strålning som kommer från solen och resten av universum. Detta är en potentiell ”showstopper”. På ISS har man speciella strålningssäkra platser att söka sin tillflykt till vid solutbrott, men faktum är att jordens magnetfält skyddar ganska bra även på rymdstationen. Det är vid färder längre ut som det blir akut.
Man pratar därför om att gräva ner sig på destinationen, färdas i farkoster med väggar fyllda av strålningsabsorberande vatten eller omgivna av konstgjorda magnetfält, men jag tror att en annan del av tekniken kommer att stå för lösningen. Utvecklingen av medicin och biologiskt kunnande accelererar. Vi närmar oss ett läge där bioteknik kan skydda våra kroppar på ett djupare plan med hjälp av mediciner och terapier som stärker cellens funktioner. Det svenska experimentet med björndjur som överlevde rymden visar att biologiska varelser kan fungera i strålning och lite längre in i framtiden kan till exempel små nanorobotar i blodomloppet reparera de celler som skadas av strålningen.
Vad jag vill säga är alltså att vi lugnt kan fortsätta planera för resor i rymden. Samtidigt som tekniken för att ta oss dit mognar kommer tekniken för att skydda oss mot strålningen att utvecklas. The future is so bright we’ve got to wear shades…
Svenska företag, institut och universitet/högskolor som verkar inom den svenska rymdsektorn har tagit fram ett dokument med rekommendationer om hur svensk rymdverksamhet kan vässas.
Det är bra att de etablerade rymdspelarna nu samlar sig för att påverka och skapa utrymme för mer rymdverksamhet, för det behövs kraft bakom orden om staten ska satsa.
Samtidigt är det helt uppenbart att detta är en inlaga för att skydda det som etablissemanget redan har. Förutom vettiga, men allmänna, rekommendationer om att satsa på rymdverksamhet för att utveckla Sverige ekonomiskt, miljömässigt och kunskapsmässigt är man väldigt tydliga med hur viktigt det är att vi fortsätter pumpa in pengar i det europeiska prestigeprojektet Ariane (antagligen för att Volvo Aero ska få fortsätta utveckla motordelar).
En framtida rymdturism får visserligen en sida också, men under den styvmoderliga vinjetten Paus(!?). Faktum är ju att Ariane om några år kan vara en kuriositet mest av symbolisk betydelse medan rymdturismen är det som ger nya jobb och utveckling.
Ska rymden verkligen få fördelar och får mer resurser behöver vi tänka flexibelt, se nya möjligheter och utveckla rymdverksamheten – inte bara försvara det vi har.
Google Ngram Viewer är en häftig tjänst som ritar upp förekomsten av ord i Googles stora bokinscanningsprojekt (läs mer i svd-artikel). Testa själv, men varning för att det är svårt att sluta.
Här är en av mina rymdrelaterade sökningar – klicka på bilden för att se den ordentligt.
Notera till exempel att draget kring rymden var ungefär lika stort 1820 som nu, men å andra sidan räknar inte Google med dagens bloggar och andra medier.
Google är ett enormt företag i själva mittpunkten av informationssamhället. De har växt explosionsartat och fortsätter att stärka sitt grepp om vår livsföring genom att vara medvetna om våra behov ett steg innan vi själva blir det. Jag tror därför att de kommer att spela en stor roll när vårt behov av rymden blir tydligare framöver.
Det var väl någon gång på 80-talet som man slutade definiera vår tid som ”rymdåldern” och istället gick över till ”informationssamhället”. Människan tog sina stora utvecklingssteg i informationsflöden och inte i rymden som många trodde i början av 70-talet. Men nu går det med god vilja att skönja en rymdrörelse igen och jag tror att informationssamhällets gigant kommer att betyda mycket för den rörelsen framöver.
För att något ska hända på allvar behövs det att någon sätter igång vågen. Jag har skrivit mycket om företag som SpaceX, men de är trots allt mikroskopiska i jämförelse med andra inflytelserika krafter. Av dessa går demokratiska stater bort av politiska orsaker – rymden ger få röster – och diktaturer har ingen uthållighet. Traditionella ekonomiska krafter har heller inte visat något intresse för rymden då det inte gagnar affären. Återstår otraditionella, dvs nya, ekonomiska krafter. Google är huvudexemplet med en organisk organisation, snabbfotad styrning och avslappnad affärsmodell. De tjänar sina stora pengar på att ha ett öppet sinne och utforska möjligheter förutsättningslöst.
Och givetvis har Google kastat blickar på rymden. I grundarnas huvuden tror jag dessutom att det finns större planer. Hittills har vi sett saker som:
Google LunarXprize – Google står för prispengarna i den pågående tävlingen som går ut på att skicka farkoster till månen.
Googles olika karttjänster för månen, Mars och stjärnhimlen.
En allmän hållning till rymden som grunar sig i att rymdverksamhet stärker kunskapsnivån.
I bakgrunden har Google-grundaren Sergey Brin gått in med några tiotal miljoner i Space Adventures, troligen för att garantera sig själv en plats på någon av Space Adventures kommande rymdfärder med Soyuz till ISS. Att Brin också har gått in i Elon Musks elbilsfirma Tesla ger vid handen att han är välinformerad om möjligheterna som systerfirman SpaceX kan ge.
Bli med andra ord inte ett dugg förvånade om ni snart får se något ännu större annonseras av Google som har med rymden att göra. De bjöd på ett smakprov 2008 – då i form av ett aprilskämt, men att tanken finns på riktigt i Sergey Brins huvud tycker jag klippet som skulle sälja in skämtet visar.
Jag gillar den distanserade humorn i xkcd-stripparna, men också den seriösa och aggressiva inställningen till vad som är viktigt. Kolla nedanstående och läs speciellt texten i mouse-over-kommentaren .
(The universe is probably littered with the one-planet graves of cultures which made the sensible economic decision that there’s no good reason to go into space–each discovered, studied, and remembered by the ones who made the irrational decision.)
Strax efter att solen sjunkit under svensk horisont i kväll fredag är det dags för rymdfärjan Endeavour att för sista gången färdas till rymden. Det blir den näst sista rymdfärjeturen någonsin.
Du följer som vanligt händelserna på Nasa-tv och Astrowebb. På Rymdkanalen rapporterar också rymdstyrelsens Johan Marcopoulous initierat.
Några snabba reflektioner bara innan eftermiddagssolen kallar:
Nasa gör vad de kan och utför de sista rymdfärjemissionerna och börjar förbereda framtiden, bland annat genom att stötta kommersiella rymdfartsprojekt. De stora pengarna måste dock Nasa enligt amerikanska senaten fortsätta att lägga på en utveckling av ett nytt tungt uppskjutningssystem baserad på rymdfärjan och kapseln Orion. Några medel för detta verkar dock inte finnas.
Detta är politik och ett spel som för den rymdintresserade känns närmast omoraliskt. Även om det är enkelt att inte behöva ta hänsyn till arbetsmarknad etc så är det många rymdintresserade som är överens om att det bästa nu är att Nasa får tydligt mandat att lägga kraft på system för långa utfärder i rymden. Då behöver de inte utveckla en Orionkapsel eftersom SpaceX erbjuder Dragon-kapseln. Däremot kan du knappast sitta ihopträngd i en sådan kapsel under ett halvårs resa till Mars. Det behövs något större. Nasa kan utveckla det som behövs för ett uthålligt transportsystem till Mars – större habitat för färden till och vistelsen på Mars. Privata firmor kan ta upp det i rymden
Som ett led i branschorganisationen Teknikföretagens Felix Herngren-kampanj erbjuder Ruag Space ett ”störigt sommarjobb”. Det verkar spännande, en utmärkt chans att komma närmare verklighetens rymdprojekt för den student som är intresserad.
Min förhoppning är att RUAG Space även i fortsättningen erbjuder dessa feriejobb – när det inte längre är Felix Herngren som tar emot ansökningarna.
Jag var som sagt inbjuden av Svenska Astronomiska Sällskapet att tala om Gagarin. Drygt 30 kunniga personer hade anslutit och det blev en rad intressanta frågor och diskussioner efter min propagerande föreläsning om människan i rymden. Jag lägger upp presentationen nedan – så får den intresserade ett hum om vad det handlade om.
Jag tycker det blev en trevlig pratstund på söndagmorgonen med Tilde de Paula och Lennart Nordh, programansvarig för forskning på Rymdstyrelsen. Lagom nivå och med utgångspunkten att rymden är viktig – vi slapp prioriteringsdiskussionen om vad som är onödigt eller inte.
För övrigt tycker jag att Lennart Nordhs chef Olle Norberg sammanfattade sakernas tillstånd bra i DN:s Gagarinartikel i dag.
Jag hade under torsdagkvällen förmånen att vara med då ett nytt svenskt nätverk för rymdfrågor och rymdprojekt hade sitt första möte. Det var väldigt givande att träffa trevliga människor från olika delar av samhället med en gemensam övertygelse att rymden har enormt mycket att ge oss.
Vi samlades på Lasse Schmidts rymdresebyrå upplevelsepresent.se i Stockholm. Initiativtagarna Ulf E Andersson från Naturvårdsverket och Olle Dierks från Munktell Science Park hade fått dit ett 20-tal personer – alltifrån rymdingenjörer till arkitekter, designers, fisk- och växtodlare för slutna system och många fler kompetenser.
Resultatet av mötet blev att vi ska fortsätta träffas, men också konkreta förslag på saker som vårt nätverk kan driva. Det handlar om alltifrån pristävlingar till att starta inkubatorer för företag i rymdsektorn.
Jag tror att många läsare av den här bloggen skulle vilja vara med och bidra till att få rymdens möjligheter att spela en större roll i våra liv. Tanken med detta nätverk, som ännu inte har något namn, är att samla alla krafter. Jag återkommer därför inom kort med information om hur du kan engagera dig.
På inbjudan av Svenska Astronomiska Sällskapet håller jag nästa vecka ett föredrag med titeln ”50 år efter Gagarin – vad har människan i rymden att göra”. Givetvis sker det på tisdag 12 april – exakt 50 år sedan den där dagen då Jurij Gagarin gjorde ett varv i omloppsbana.
Tiden är 19:00, platsen är futuristiska universitetsbyggnaden AlbaNova, Roslagstullsbacken 21 i Stockholm och lokalen FD5 (The Svedberg-salen).
Jag kommer att berätta om Gagarins resa och sedan utifrån den analysera läget för rymdfarten i dag. Kom dit, lyssna, tyck till!
Kom i stämning med den här trailern för en spännande dokumentär som har global youtube-premiär 12 april:
Det mänskliga dramat i Libyen har en intressant parallellhistoria i ett framåtsyftande raketprojekt som Khadaffi försökte stjäla för 30 år sen. Nu skymtar revanschen samtidigt med gryningen för det så länge förtryckta folket i Libyen.
Det var i början av 80-talet som den tyske ingenjören Lutz Kayser gjorde ett försök att skapa billig access till rymden genom att tänka nytt och tänka smart (har skrivit om det här). Han jagades bort från Europa eftersom fransmännen var rädda att tyskarna skulle konkurrera med Ariane-projektet och bosatte sig då så småningom i Libyen av alla ställen och fortsatte jobba med sitt team. Tyvärr visade Khadaffi sitt galna jag redan då. När Kayser visat att hans teknologi fungerade kastade Khadaffi ut honom och beslagtog raketerna. Han hade säkert avancerat mordiska planer för dem, men lyckades som tur är inte få dem att flyga.
Kaysers projekt dog och han flyttade så småningom till USA. Nu, samtidigt med resningen mot Khadaffi, har John Carmacks Armadillo Aerospace förberett raketen Stig för ett testskott. John Carmack har inte gjort någon hemlighet av att han använder Lutz Kayser som rådgivare och det syns. Den framtida konfigurationen av Stig har stora likheter med Otrag:
Den brittiska vetenskapsministern David Willets har presenterat en ny rymdstrategi som siktar på att göra Storbritannien till ”Europas centrum för rymdturism”. Man investerar direkt 10 miljoner pund i ”kommersialisering av ny rymdteknik” och börjar se över lagstiftningen för att göra det enklare för rymdfarkoster att starta från Skottland.
Spaceport Sweden i Kiruna var tidigt ute med rymdturism, men har fått se sig omkörda av Abu Dhabi som Virgin Galactics andra planerade rymdhamn för uppskjutning. Ska RAF Lossiemouth dundra förbi också? Det rör på sig i flera länder nu och jag tror att farkosterna också snart rör på sig.
Sverige och inte Storbritannien kan fortfarande bli Europas centrum för rymdturism, men då krävs det andra takter. Det är nu politiker kan hjälpa till, skjutsa på och investera för framtiden (public-private partnership är till exempel det som får SpaceX att lyfta). Vad kan staten göra för att sätta fart på rymdverksamheten i Sverige? Hela regeringen verkar tyvärr ganska visionslös just nu, men det behövs inte så mycket, ta något litet av ESA-pengarna och spetsa en liten satsning med stort symbolvärde.
Res till Kiruna, förklara att Sverige siktar högst i Europa, säg att du är övertygad om att rymdturism är en framtidsbransch och anslå några miljoner på att utreda hur Esrange ska börja skjuta satelliter i polär bana med hjälp av Falcon 1. Det vore en utmärkt början.
UPPDATERING: Bara några timmar efter att jag hade publicerat detta kommer en nyhet som utmärkt väl illustrerar vad det handlar om. Enligt TT försöker Rymdbolaget hindra en nedläggning av Kirunas akutvård och hänvisar till att man vill skjuta satelliter från Esrange och att en så pass avancerad rymdbas behöver god sjukvård inom ett rimligt avstånd. Självklart är det så. Nu har ledande politiker chansen. Ligga lågt och låta landstingsbyråkraternas excelark besluta eller ta mandatet från väljarna och styra utifrån översikt, värderingar och perspektiv?
Det är något rörande över rymdfärjan Discovery som nu har landat för sista gången. Sliten efter 27 år i tjänst och sammanlagt ett helt år i rymden – längre än något annat rymdskepp hittills.
Döda ting som Discovery eller Marsströvarna Opportunity och Spirit genererar känslor eftersom de som farkoster är så unika (fast egentligen bör man känna för de 1000-tals ingenjörer som gör det möjligt och inte för deras maskiner förstås). Vår resa till rymden kommer att kräva ett intimt förbund med maskiner av olika slag och Discovery är en förebild.
Enligt Christer Fuglesang så får även astronauterna ”känslor” för sina farkoster. Varje rymdfärja har sina egenheter och ”personligheter” berättade han i samband med sin första Discovery-resa. Att det är lite speciellt när Discovery nu tas ur tjänst beror kanske även på att jag hade förmånen att få se rymdskytteln dåna till väders den gången.
Men, nog sörjt, det som kommer efter Discovery är nämligen väldigt spännande. Rymdkapseln Dragon från SpaceX är kanske inte lika maffig, men kommer att få stor betydelse för rymdfarten och eftersom målet är att göra kapslarna återanvändbara kanske vi får se rymdfarkoster som väcker känslor även i en snar framtid.
Jag har skrivit en artikel om Dragon i senaste numret av Populär Astronomi – Sveriges enda riktiga rymdtidskrift och för den rymdintresserade obligatorisk läsning.
Artikeln är utlagd som pdf och du kan läsa den via marsnumrets sida på popast.nu.
Man kan alltid lita på kvällstidningar – åtminstone när det gäller deras ämnesval. Skriver de om något så vet man att ämnet berör människor, det är nämligen hela idén bakom kvällstidningen och det genomsyrar deras arbetssätt.
Därför glädjer det mig att Aftonbladet skriver om rymdturism, för det betyder att fenomenet börjar slå an i befolkningsdjupen. Extra glad blir man när grafiken är väldigt genomarbetad och journalisten Johan Söderlund på ett både proffsigt och nyfiket sätt gör allt för att det ska bli rätt. Dessutom får jag cred som researcher efter att ha blivit intervjuad om saken och det är förstås kul.
Aftonbladet tar täten bland mainstream-medierna i och med detta och slår konkurrenterna på fingrarna med sin både djupa och breda bevakning av fenomenet. Fortsätt så.
Efter allt detta beröm törs jag också lägga en länk till grafiken, trots att den kräver betalning och inloggning på aftonbladet.se. Endast för bloggens läsare förstås.
De sex män som suttit instängda i 450 dagar i projektet 
– ska präglas av gemensamt arbete istället för infekterade relationer.
