Aniara handlar ju om rymden

När Harry Martinssons rymdepos Aniara ska benas ut och kommenteras är det som om själva spelplatsen glöms bort. Har alla fått beröringsskräck med rymdtemat?

Själv upplevde jag under skoltiden ett evinnerligt tjat om Aniara som en uppgörelse med kärnvapenhot och miljöförstöring. Sanningen är ju att den förstörda jorden bara är en del av verket. I DN gör Johan Lundberg ett försök att vidga läsningen och pekar på 50-talets tidsanda och Harry Martinssons privatliv och menar att Aniara handlar om rotlöshet mitt i modernitetens intåg och om hur det är att växa upp utan föräldrar.

Det äger säkert sin relevans, men det är märkligt tyst om verkets centrala tema, nämligen ett storslaget försök att gestalta människans utsatta plats i kosmos och våra försök att andas i en makabert stor rymd. Jag är benägen att hålla med DN:s Björn Wiman som misstänker att han själv inte har inlevelse nog att förstå vad Martinsson frammanar.

Däri ligger problemet. Vi har inte någon erfarenhet av att befinna oss i rymden och det är svårt att relatera till verkets kosmiska fantiserande, enklare då att göra en läsning som har med jorden att göra. Å andra sidan kan man konstatera att Björn Wiman inte har varit på Titanic heller och trots det utnämner Wiehes visa om dess undergång till något mer inlevelsefullt än Aniara.

Aniara är skriven av någon som med alla sinnen försökt sätta sig in i vad en resa rakt ut i rymden med vårt liv på jorden i bagaget kan innebära. Lyriken är fantastiskt tät och vacker och det är fascinerande att Martinsson inte går vilse rent naturvetenskapligt. Han beskriver tekniken med bildspråk på ett sätt som gör att det fortfarande håller, kanske ända in i den framtid då en verklig resa mot stjärnorna anträds.

Läs texten och gå och se pjäsen på Stockholms Stadsteater. Smakprov med Helen Sjöholm och Kleerups musik nedan:

Författare: Dag Kättström

Vetenskapsjournalist