År 50 i rymdålderns tideräkning

För 50 år sedan sköt Sovjetunionen upp den första satelliten. Det markerar början på rymdåldern och uppmärksammas förstås på många håll.

Jeff Foust på the Space Review gör ett intressant bokslut. Hysterin, visionerna, förväntningarna, de militära komponenterna i rymdåldern och maktspelet. Allt borgade för att rymdålderns början blev en extremt teknisk uppvisning som luften sedan gick ur.

Jag tror han har rätt. De följande 50 åren kommer förhoppningsvis att präglas av ett mer metodiskt arbete där en billigare access till rymden står i fokus.

Det kommer fortfarande att krävas starka visioner, men de måste handla om hur rymden kan göra mänskligheten bättre. Både på ett materiellt plan och som bevis på den okuvliga energi som tagit oss så här långt trots alla svårigheter. En gradvis etablering utanför jordatmosfären är ett sätt att sätta höga mål, uppfylla dem och sätta vidare mål. Att se det som en tävling – vilket Sputnik markerade startskottet för – är i längden en oframkomlig väg.

Läs mer om Sputnik på Google (och notera deras sputnifierade logga).
Rymdprofiler håller föredrag i Stockholm och Malmö.
Ariel reflekterar över vad han egentligen såg på natthimlen som fyraåring.

UPPDATERING: En reflektion om den militära användningen av rymden. Nazi-tysklands V2 sköts redan 1942 till gränsen mot rymden och 1944 nådde de rymden och föll tillbaka. Sedan öste man V2 mot människor i exempelvis London och hade ihjäl tusentals. R-7 som bar Sputnik var framtagen som en interkontinental robot som skulle kunna bära kärnvapen till USA. Sputnik var en bonus som blev alla satelliters moder, även militära. Vad dessa militära satelliter gjorde var att kartlägga fiendeland. Informationen om vad fienden hade och inte hade blev med ens mycket mer tillförlitlig. Rykten och farhågor kollades upp på ett helt annat sätt. Rymdåldern kan ha förhindrat kriget vars förberedelser den red på, liksom rymdverksamheten i dag kanske lyckas förhindra miljöförstöring och klimatkaos genom den information man ger om tillståndet på jorden.

Författare: Dag Kättström

Vetenskapsjournalist