Konstellationen bakom företaget är ideal. Microsoftmiljardären Paul G Allen som bekostade SpaceShipOne har bidat sin tid, antytt att han har planer, och nu gått fullt in på något han tror på. Med sig har han Scaled Composits ”pensionerade” konstruktör Burt Rutan och Mike Griffin, som var Nasachef när Fuglesang flög. Dessutom har de bestämt att raketen ska tillverkas av SpaceX.

Det jag gillar mest är att detta inte är en ”första skiss” som man slår på trumman med. Detta är den färdiga ritningen. Arbetet med att bygga farkosten har enligt Rutan redan börjat i Mojave.

Det är spännande tider vi lever i.

Det har redan tidigare stått klart att Kina satsar högt i rymden, men det har varit långt mellan stegen. Man skyndar långsamt. Denna uppskjutning och den planerade uppskjutningen av människor till den kinesiska rymdstationen nästa år visar att Kina ökar takten. Senare i månaden kommer dessutom Kinas första sond för djupare rymdutforskning lämna jorden på en rysk raket med destination Mars. Man lär öka takten hela tiden om inget oförutsett inträffar.

Givetvis är det kul för oss som tror på rymden som en viktig arena för mänsklig verksamhet att vi nu har ännu en rymdstation i omloppsbana och att kineserna antagligen satsar på månen under 2020-talet. Samtidigt jublar inte alla förutsättningslöst. Som man ser i inslaget ovan så är det inga Nasa-administratörer som håller presskonferens efter uppskjutningen utan en general som meddelar hur bra allt har gått. Detta är typiskt för den uttalat nationalistiska basen i Kinas rymdprogram.

Läser ett intressant uttalande av en USA-baserad Kinakännare, Dean Cheng:

Cheng believes the bigger issue may not be a competition between China and the United States, but between China and emerging commercial space ventures, like Bigelow Aerospace. “The Chinese would very much prefer a world where all the competition is nation-state-based,” he said. “A Bigelow space hotel, [Elon] Musk’s SpaceX worries the heck out of them.”

Kanske är det i det ljuset man ska se Bigelows lätt galna utfall mot Kina på en konferens nyligen (De tänker lägga beslag på månen!!”).

Jag är övertygad att vi får ytterligare rymdstationer efter ISS, Tiangong och de insomnade ryska – nämligen privata. Samtidigt hoppas jag att Kina fortsätter sin rymdsatsning, men att man av politiska skäl på 2020-talet får ge upp namnet ”Long March” på sin bärraket (den långa marschen var Maos militära ”genidrag” som tog tiotusentals soldaters liv) och byta namn till ”Himmelska Friden”.

Eris är lika stor som Pluto, men finns för tillfället tre gånger så långt ut i solsystemet. Genom att observera när himlakroppen passerade framför en stjärna ökades plötsligt vårt vetande om Eris mångdubbelt. Det mest fascinerande resultatet av observationen är att Eris är extremt reflekterande. ”Dess yta är vitare än nyfallen snö”, skriver det europeiska observatoriet ESO i ett pressmeddelande.

I Korparna läser jag samtidigt:

En mil upp: ett reaplan på väg norröver med sitt kritstreck efter sig, vitt som ofallen snö, spikrakt som om Herren själv hade ritat med linjal.

”Ofallen snö” är också en slående bild av de utomjordiska villkoren på Eris kväveinfrusna yta.

Bokens huvudperson, 12-årige Klas, håller dessutom på med en modell där han bygger Karlavagnens stjärnor med rätt avstånd i rummet. Han lever med insikten att de ljusprickar vi ser inte har med varandra att göra utan i själva verket är extremt åtskilda djupledes.

Korparna är en uppväxtskildring som lyckas levandegöra naturen på vår del av klotet och dessutom gestalta den öppenhet mot rymdens djup som finns hos många barn och som tenderar att blekna med tiden. Det är fascinerande att bilder från en uppväxt i Småland på 70-talet faktiskt kan korrespondera med den svårgripbara verkligheten utanför jordklotet.

Men nu är det dags för Rymdstyrelsen att ta höjd för de kommande 50 åren. Då krävs skärpning. Det är min uppfattning att Rymdstyrelsen under de senaste decennierna inte har varit särskilt duktiga på att tillvarata Sveriges rymdintressen.

Man har år efter år kanaliserat nästan alla resurser till ESA. Vi får tillbaka industriprojekt som dikteras av ESA och det kan i vissa fall vara bra, men lägg märke till att vi måste fortsätta betala för att exempelvis Volvo Aero ska få göra munstycken till Arianeraketen. Tänk om bara en del av alla dessa pengar hade gått till att stödja innovationer som lett till att svenska företag kunnat exportera rymdteknologi på egna meriter? Vi ska fortsätta samarbeta med ESA, men Rymdstyrelsen kan samtidigt stödja svenska innovatörer och aktivt försöka pumpa Anders Borg på pengar för det.

Jag hade förmånen att få träffa riksdagsledamoten Staffan Anger (m) tidigare i veckan. Han är en kunnig och engagerad person som är medlem i riksdagens rymdgrupp (läs mer i artikel i Populär Astronomi (pdf)). Efter att ha träffat honom är min uppfattning att riksdagens alla partier står bakom en mer offensiv svensk rymdsatsning. Det handlar i grunden om att ta tillvara på teknologiskt kunnande och innovationskraft, så det finns pengar. Vi har ett unikt litet rymdprogram och det måste vi satsa på med målet att bli globala ledare på delar av rymdteknologin.

Den tidigare ledningen för Rymdstyrelsen var djupt involverade i ESA:s processer. Den nuvarande ledningen bör försöka hitta ut ur byråkraternas korridorer och tänka framåt. Gärna samarbete, men inte som knähundar.

För övrigt anser jag att Esrange bör skjuta satelliter.

Uppdatering: Rymdkanalen publicerade efter detta inlägg en intervju med Rymdstyrelsens styrelseordförande Peter Egardt. Han säger precis det jag efterlyser: ”vi satsar mer på svensk rymdverksamhet framöver”.

Författaren Lasse Berg i Kalahariöknen i Afrika, människans vagga.

Lasse Bergs bok ”Skymningssång i Kalahari – hur människan bytte tillvaro” är ett spännande hopp ner i vår bråddjupa mänskliga historia. Berg frammanar bilder av hur våra förfäder levde under hundratusentals år, i vandring, samtal och vila. Sedan kom skiftet för bara några tusen år sedan då vi började bruka jorden. Då var det stenhårt arbete i hierarkier som gällde.

Boken riskerar ofta att bli lite romantiserande kring våra förfärders hippieliknande tillvaro, men den bortser heller inte från att vår utveckling och vårt vetande vilar på det lidande som jordbrukandet innebar. Med dagens högspecialiserade yrkesroller och inrutade liv är det relevant att fundera över vilket sätt att leva som så att säga ligger i blodet.  Några punkter från boken:

• Vi vill inte jobba hela dagen. Vi vill vila och samtala och umgås med andra människor.
• Vi trivs bäst i grupper om ca 30 personer. Inom denna jobbar vi tätt ihop med 3-4 personer åt gången. Vi vill dessutom finnas i en lösare konstellation om 100-200 personer.
• Vi vill inte ha någon chef. Vi trivs med att samarbeta, men under frihet att kunna bestämma själva. Lydnad är inte naturligt.
• För att detta ska fungera är skam och jantelag funktioner i oss som håller tillbaka ett allt för kraftigt individuellt agerande. Detta fungerar tyvärr också inlåsande och repressivt mot avvikare.

Meridiani Planum på Mars där strövaren Opportunity landade. Det som syns på slätten är landaren och fallskärmen.

Hela reportaget ser du här.

Nedan ett smakprov:

”My family, I miss them a lot, and my friends. Well, in general I miss a lot of the randomness of the world.”

och han råder oss att:

”Kiss the grass, pet a dog, smell the air, listen to the birds, eat a cheeseburger, take a shower, run in the sand, hug a loved one.”

Det är nog inte bara de filosofiska sidorna som förstärks hos deltagarna utan säkerligen interna konflikter. Dessa får inte vi ta del av, men det får forskarna som vill lista ut hur problemen som följer av att stuva in flera människor på liten yta under lång tid ska kunna lösas.

För problem blir det. Vår sociala förmåga är en tunn fernissa som lätt brister under långt och hårt tryck. Flera studier både från rymdstationer och avlägsna forskningsstationer påvisar stora och växande psykologiska och sociala problem i gruppen halvvägs in i en mission. Olikheter och ambitioner krockar förr eller senare och följden blir konflikter. Depressioner kan lätt uppstå i den trånga isoleringen vilket spär på de interpersonella problemen (läs mer: Moving to Mars: There and Back Again. Stress and the Psychology and Culture of Crew and Astronaut av Sheryl L. Bishop, Ph.D).

Simuleringen är förstås tråkigare än en riktig resa till Mars och leder till mer tristess, men en riktig resa skulle kunna vara värre på andra sätt. Expeditionen är slut och det återstår bara tomma timmar på väg hem genom ett ändlöst svart kosmos i minimalt svängrum, men med gott om utrymme för slitningar att explodera.

Vid sidan av de dominerande tekniska utmaningarna är sådana här psykosociala problemställningar viktiga att kartlägga och försöka hitta lösningar på inför att allt fler människor kommer att tillbringa allt mer tid i små bubblor av människovänlig atmosfär i rymden. Diego Urbina och hans kollegors arbete får vi därför sända en tanke (han sänder oss lätt förvirrade tankar, nu kom just inläggen ”Live the terrestrial dream” och ”Earth: the land of opportunity”)

Vad gäller en resa till Mars finns en dramatisk lösning på problematiken: skippa hemresan. En envägsresa till Mars skulle öka stimulansen, förhoppningsvis tillräckligt för att åren på Mars – the land of opportunity – ska präglas av gemensamt arbete istället för infekterade relationer.

Just det fotot har jag i flera år haft som vinjett här på bloggen. Den innehåller så mycket mer än astronauter som hänger i tyngdlöshet eller flaggbilder och speglar min uppfattning att vi kan och bör fylla rymden med liv.

Av tidsbrist kunde jag inte ta chansen att träffa Charles Duke (läs gärna DN:s och UFO-Sveriges Clas Svahns långa intervju). Det här med tiden gör också att bloggen blir lidande, men jag vill passa på att påminna om mitt twitterkonto där jag dagligen kommenterar vad som händer i korta snabba ordalag. I brist på blogginlägg kan du alltså läsa de senaste twitterinläggen till höger eller prenumerera här.

Vad gäller bilden på månen har jag läst någonstans att den sedan länge är totalt urblekt av den starka solstrålningen. Att fortsätta visa den och skriva om den blir därför desto mer angeläget.

Ett av mina tidigaste rymdminnen är när jag som nio-åring följer direktsändningen(!) i Svt från rymdfärjan Columbias premiäruppskjutning. Eftersom rymdprogrammen är så utsträckta i tiden hann jag gå igenom många faser under åren som följde. Först var rymdfärjan fantastisk, men så kommer frågorna. Varför så dyrt? varför havererar de? Varför bara en ”tråkig” låg omloppsbana? Det är lätt att klanka på rymdfärjan, men nu, med perspektiv, måste man ändå beundra programmet. Med 70-talsteknik gjorde vi det extremt svåra att skapa en återanvändbar rymdfarkost med stor lastkapacitet. Det är så svårt att kostnaderna skenade och ändå upprätthöll USA programmet med tusentals ingenjörer (det är upprätthållandet som kostar så mycket, inte uppskjutningarna i sig). Med hjälp av rymdfärjan har vi i princip gjort det som är ett naturligt steg efter månskotten – att skapa en permanent bemannad bas i omloppsbana.

Därför vill jag se framåt och ur dagens nyhetsskörd noterar jag till exempel att ämnet Resveratrol som finns i rödvin kan tänkas förhindra några av de problem som uppstår i människokroppen vid tyngdlöshet. Livets goda är gott även i rymden.

Humanity, having been inspired by curiosity and fired by emotions through ages past to explore and (imperfectly) master the world, now stands on the threshold of being able to stretch forth its intellect and its abilities to investigate and tame the entire solar system for its collective benefit. Accomplishing this phenomenal challenge and wisely reaping its bounteous rewards will require substantial sustained effort and brilliant innovative thinking over the span of decades, perhaps even centuries.

Will the children of the fractured-thought instant-response artificial-world microchip society that Apollo hath (partly) wrought be up to the task? Will they even feel any desire to contemplate taking on the task?

Nasainstruktören och numera frilansskribenten Bob Mahoney har en intressant artikel i the Space Review. Vad händer med bemannad rymdfart när virtuella världar öppnar sig?

Stekt betyder i det här fallet strålskadad och de personer som höjer varningsflagg har i princip rätt. Utan jordens atmosfär och jordens magnetfält klarar våra kroppar inte av den strålning som kommer från solen och resten av universum. Detta är en potentiell ”showstopper”. På ISS har man speciella strålningssäkra platser att söka sin tillflykt till vid solutbrott, men faktum är att jordens magnetfält skyddar ganska bra även på rymdstationen. Det är vid färder längre ut som det blir akut.

Man pratar därför om att gräva ner sig på destinationen, färdas i farkoster med väggar fyllda av strålningsabsorberande vatten eller omgivna av konstgjorda magnetfält, men jag tror att en annan del av tekniken kommer att stå för lösningen. Utvecklingen av medicin och biologiskt kunnande accelererar. Vi närmar oss ett läge där bioteknik kan skydda våra kroppar på ett djupare plan med hjälp av mediciner och terapier som stärker cellens funktioner. Det svenska experimentet med björndjur som överlevde rymden visar att biologiska varelser kan fungera i strålning och lite längre in i framtiden kan till exempel små nanorobotar i blodomloppet reparera de celler som skadas av strålningen.

Vad jag vill säga är alltså att vi lugnt kan fortsätta planera för resor i rymden. Samtidigt som tekniken för att ta oss dit mognar kommer tekniken för att skydda oss mot strålningen att utvecklas. The future is so bright we’ve got to wear shades…

”Fördel rymd” kan hämtas på rymdagendan.se

Det är bra att de etablerade rymdspelarna nu samlar sig för att påverka och skapa utrymme för mer rymdverksamhet, för det behövs kraft bakom orden om staten ska satsa.

Samtidigt är det helt uppenbart att detta är en inlaga för att skydda det som etablissemanget redan har. Förutom vettiga, men allmänna, rekommendationer om att satsa på rymdverksamhet för att utveckla Sverige ekonomiskt, miljömässigt och kunskapsmässigt är man väldigt tydliga med hur viktigt det är att vi fortsätter pumpa in pengar i det europeiska prestigeprojektet Ariane (antagligen för att Volvo Aero ska få fortsätta utveckla motordelar).

En framtida rymdturism får visserligen en sida också, men under den styvmoderliga vinjetten Paus(!?). Faktum är ju att Ariane om några år kan vara en kuriositet mest av symbolisk betydelse medan rymdturismen är det som ger nya jobb och utveckling.

Ska rymden verkligen få fördelar och får mer resurser behöver vi tänka flexibelt, se nya möjligheter och utveckla rymdverksamheten – inte bara försvara det vi har.

Här är en av mina rymdrelaterade sökningar – klicka på bilden för att se den ordentligt.

Notera till exempel att draget kring rymden var ungefär lika stort 1820 som nu, men å andra sidan räknar inte Google med dagens bloggar och andra medier.

Det var väl någon gång på 80-talet som man slutade definiera vår tid som ”rymdåldern” och istället gick över till ”informationssamhället”. Människan tog sina stora utvecklingssteg i informationsflöden och inte i rymden som många trodde i början av 70-talet. Men nu går det med god vilja att skönja en rymdrörelse igen och jag tror att informationssamhällets gigant kommer att betyda mycket för den rörelsen framöver.

För att något ska hända på allvar behövs det att någon sätter igång vågen. Jag har skrivit mycket om företag som SpaceX, men de är trots allt mikroskopiska i jämförelse med andra inflytelserika krafter. Av dessa går demokratiska stater bort av politiska orsaker – rymden ger få röster – och diktaturer har ingen uthållighet. Traditionella ekonomiska krafter har heller inte visat något intresse för rymden då det inte gagnar affären. Återstår otraditionella, dvs nya, ekonomiska krafter. Google är huvudexemplet med en organisk organisation, snabbfotad styrning och avslappnad affärsmodell. De tjänar sina stora pengar på att ha ett öppet sinne och utforska möjligheter förutsättningslöst.

Och givetvis har Google kastat blickar på rymden. I grundarnas huvuden tror jag dessutom att det finns större planer. Hittills har vi sett saker som:

Google LunarXprize – Google står för prispengarna i den pågående tävlingen som går ut på att skicka farkoster till månen.
Googles olika karttjänster för månen, Mars och stjärnhimlen.
En allmän hållning till rymden som grunar sig i att rymdverksamhet stärker kunskapsnivån.
I bakgrunden har Google-grundaren Sergey Brin gått in med några tiotal miljoner i Space Adventures, troligen för att garantera sig själv en plats på någon av Space Adventures kommande rymdfärder med Soyuz till ISS. Att Brin också har gått in i Elon Musks elbilsfirma Tesla ger vid handen att han är välinformerad om möjligheterna som systerfirman SpaceX kan ge.

Bli med andra ord inte ett dugg förvånade om ni snart får se något ännu större annonseras av Google som har med rymden att göra. De bjöd på ett smakprov 2008 – då i form av ett aprilskämt, men att tanken finns på riktigt i Sergey Brins huvud tycker jag klippet som skulle sälja in skämtet visar.

(The universe is probably littered with the one-planet graves of cultures which made the sensible economic decision that there’s no good reason to go into space–each discovered, studied, and remembered by the ones who made the irrational decision.)

Du följer som vanligt händelserna på Nasa-tv och Astrowebb. På Rymdkanalen rapporterar också rymdstyrelsens Johan Marcopoulous initierat.

Några snabba reflektioner bara innan eftermiddagssolen kallar:

Nasa gör vad de kan och utför de sista rymdfärjemissionerna och börjar förbereda framtiden, bland annat genom att stötta kommersiella rymdfartsprojekt. De stora pengarna måste dock Nasa enligt amerikanska senaten fortsätta att lägga på en utveckling av ett nytt tungt uppskjutningssystem baserad på rymdfärjan och kapseln Orion. Några medel för detta verkar dock inte finnas.

Detta är politik och ett spel som för den rymdintresserade känns närmast omoraliskt. Även om det är enkelt att inte behöva ta hänsyn till arbetsmarknad etc så är det många rymdintresserade som är överens om att det bästa nu är att Nasa får tydligt mandat att lägga kraft på system för långa utfärder i rymden. Då behöver de inte utveckla en Orionkapsel eftersom SpaceX erbjuder Dragon-kapseln. Däremot kan du knappast sitta ihopträngd i en sådan kapsel under ett halvårs resa till Mars. Det behövs något större. Nasa kan utveckla det som behövs för ett uthålligt transportsystem till Mars – större habitat för färden till och vistelsen på Mars. Privata firmor kan ta upp det i rymden

Min förhoppning är att RUAG Space även i fortsättningen erbjuder dessa feriejobb – när det inte längre är Felix Herngren som tar emot ansökningarna.

För övrigt tycker jag att Lennart Nordhs chef Olle Norberg sammanfattade sakernas tillstånd bra i DN:s Gagarinartikel i dag.

Vi samlades på Lasse Schmidts rymdresebyrå upplevelsepresent.se i Stockholm. Initiativtagarna Ulf E Andersson från Naturvårdsverket och Olle Dierks från Munktell Science Park hade fått dit ett 20-tal personer – alltifrån rymdingenjörer till arkitekter, designers, fisk- och växtodlare för slutna system och många fler kompetenser.

Resultatet av mötet blev att vi ska fortsätta träffas, men också konkreta förslag på saker som vårt nätverk kan driva. Det handlar om alltifrån pristävlingar till att starta inkubatorer för företag i rymdsektorn.

Jag tror att många läsare av den här bloggen skulle vilja vara med och bidra till att få rymdens möjligheter att spela en större roll i våra liv. Tanken med detta nätverk, som ännu inte har något namn, är att samla alla krafter. Jag återkommer därför inom kort med information om hur du kan engagera dig.

Tiden är 19:00, platsen är futuristiska universitetsbyggnaden AlbaNova, Roslagstullsbacken 21 i Stockholm och lokalen FD5 (The Svedberg-salen).

Jag kommer att berätta om Gagarins resa och sedan utifrån den analysera läget för rymdfarten i dag. Kom dit, lyssna, tyck till!

Kom i stämning med den här trailern för en spännande dokumentär som har global youtube-premiär 12 april:

Det var i början av 80-talet som den tyske ingenjören Lutz Kayser gjorde ett försök att skapa billig access till rymden genom att tänka nytt och tänka smart (har skrivit om det här). Han jagades bort från Europa eftersom fransmännen var rädda att tyskarna skulle konkurrera med Ariane-projektet och bosatte sig då så småningom i Libyen av alla ställen och fortsatte jobba med sitt team. Tyvärr visade Khadaffi sitt galna jag redan då. När Kayser visat att hans teknologi fungerade kastade Khadaffi ut honom och beslagtog raketerna. Han hade säkert avancerat mordiska planer för dem, men lyckades som tur är inte få dem att flyga.

Kaysers projekt dog och han flyttade så småningom till USA. Nu, samtidigt med resningen mot Khadaffi, har John Carmacks Armadillo Aerospace förberett raketen Stig för ett testskott. John Carmack har inte gjort någon hemlighet av att han använder Lutz Kayser som rådgivare och det syns. Den framtida konfigurationen av Stig har stora likheter med Otrag:

En Otragkonfiguration i Zaire på 70-talet

Armadillos Stigkonfiguration

Spaceport Sweden i Kiruna var tidigt ute med rymdturism, men har fått se sig omkörda av Abu Dhabi som Virgin Galactics andra planerade rymdhamn för uppskjutning. Ska RAF Lossiemouth dundra förbi också? Det rör på sig i flera länder nu och jag tror att farkosterna också snart rör på sig.

Sverige och inte Storbritannien kan fortfarande bli Europas centrum för rymdturism, men då krävs det andra takter. Det är nu politiker kan hjälpa till, skjutsa på och investera för framtiden (public-private partnership är till exempel det som får SpaceX att lyfta). Vad kan staten göra för att sätta fart på rymdverksamheten i Sverige? Hela regeringen verkar tyvärr ganska visionslös just nu, men det behövs inte så mycket, ta något litet av ESA-pengarna och spetsa en liten satsning med stort symbolvärde.

Res till Kiruna, förklara att Sverige siktar högst i Europa, säg att du är övertygad om att rymdturism är en framtidsbransch och anslå några miljoner på att utreda hur Esrange ska börja skjuta satelliter i polär bana med hjälp av Falcon 1. Det vore en utmärkt början.

UPPDATERING: Bara några timmar efter att jag hade publicerat detta kommer en nyhet som utmärkt väl illustrerar vad det handlar om. Enligt TT försöker Rymdbolaget hindra en nedläggning av Kirunas akutvård och hänvisar till att man vill skjuta satelliter från Esrange och att en så pass avancerad rymdbas behöver god sjukvård inom ett rimligt avstånd. Självklart är det så. Nu har ledande politiker chansen. Ligga lågt och låta landstingsbyråkraternas excelark besluta eller ta mandatet från väljarna och styra utifrån översikt, värderingar och perspektiv?

Döda ting som Discovery eller Marsströvarna Opportunity och Spirit genererar känslor eftersom de som farkoster är så unika (fast egentligen bör man känna för de 1000-tals ingenjörer som gör det möjligt och inte för deras maskiner förstås). Vår resa till rymden kommer att kräva ett intimt förbund med maskiner av olika slag och Discovery är en förebild.

Enligt Christer Fuglesang så får även astronauterna ”känslor” för sina farkoster. Varje rymdfärja har sina egenheter och ”personligheter” berättade han i samband med sin första Discovery-resa. Att det är lite speciellt när Discovery nu tas ur tjänst beror kanske även på att jag hade förmånen att få se rymdskytteln dåna till väders den gången.

Men, nog sörjt, det som kommer efter Discovery är nämligen väldigt spännande. Rymdkapseln Dragon från SpaceX är kanske inte lika maffig, men kommer att få stor betydelse för rymdfarten och eftersom målet är att göra kapslarna återanvändbara kanske vi får se rymdfarkoster som väcker känslor även i en snar framtid.

Jag har skrivit en artikel om Dragon i senaste numret av Populär Astronomi – Sveriges enda riktiga rymdtidskrift och för den rymdintresserade obligatorisk läsning.

Artikeln är utlagd som pdf och du kan läsa den via marsnumrets sida på popast.nu.

Därför glädjer det mig att Aftonbladet skriver om rymdturism, för det betyder att fenomenet börjar slå an i befolkningsdjupen. Extra glad blir man när grafiken är väldigt genomarbetad och journalisten Johan Söderlund på ett både proffsigt och nyfiket sätt gör allt för att det ska bli rätt. Dessutom får jag cred som researcher efter att ha blivit intervjuad om saken och det är förstås kul.

Aftonbladet tar täten bland mainstream-medierna i och med detta och slår konkurrenterna på fingrarna med sin både djupa och breda bevakning av fenomenet. Fortsätt så.

Efter allt detta beröm törs jag också lägga en länk till grafiken, trots att den kräver betalning och inloggning på aftonbladet.se. Endast för bloggens läsare förstås.

Aftonbladets grafik om rymdturism

Det har ännu inte blivit någon dokumentär och det blev heller ingen månbas i Pershyttan, bland annat för att boende var rädda för att deras vatten skulle påverkas.

Nu är Niklas igång igen och har nya planer för en gruvbas på ett än så länge hemligt ställe. Han medverkar också i antologin Lunar Settlements – tillsammans med månfarargeologen Harrison Schmitt.

Vid sidan av detta arbetar Niklas även med ett visionärt och intressant bokförlag som ger ut titlar skrivna av ungdomar för ungdomar. När Bombadil Publishing som förlaget heter nu har hamnat efter med intäkterna påverkar det förstås även månbasplanerna.

Jag tvekar inte att stödköpa en bok. Bombadil är en strålande idé och det vore synd om de hamnade på obestånd. Tydligen behöver de sälja receptboken Spelarnas Baksidor. Köp du också så fort som möjligt (innan måndag)!

Entreprenör

John Carmack arbetar fortfarande huvudsakligen med spel på ID Software, just nu med titeln Rage.

Sedan 2001 har han jobbat deltid med rymdfarkostföretaget Armadillo Aerospace. Han startade det som ett hobbyprojekt och tog kontakt med raketentusiaster i Texas. Carmack programmerade själv styrsystemen och hans tanke är att med avancerad programmering få en raket säker, styrbar och billig. Långsamt, långsamt har han lagt in mer pengar i Armadillo och i dag är åtta personer heltidsanställda och företaget har ett avtal med rymdresebyrån Space Adventures om att ta fram en farkost som kan ta en människa upp till rymden och ner igen.

Carmack har erkänt att han är inspirerad av den äventyrlige tysken Lutz Kaysers fascinerande raketprojekt, men han tar inte den typen av risker – tvärtom. Han är heller inte entreprenör på samma drivande sätt som kollegorna i raketbranschen. När det gäller spelutveckling har han profilerat sig genom att inte vilja hålla några releasedatum. “Spelet är klart när det är klart”.

Prognos: Armadillo låg länge i framkant i sitt experimentella segment med vertikal raketflygning och exakta landningar, men de är inte utan konkurrens numera. Masten Space Systems har samma produkt. Carmacks pengar och det nya samarbetet med Space Adventures pekar ändå mot att man nu tänker skala upp. Liksom Carmack tog världen med storm med spelet Doom i början av 90-talet, kan han möjligen överraska på samma sätt med ett “sixpack” eller varför inte en hel back med 24 sammankopplade raketer. Hans mål är orbitala rymdresor. Nedan en film om den suborbitala planen.

Avsnitten i serien:
Del 1: Entreprenörerna som siktar högst
Del 2: Jeff Bezos
Del 3: Elon Musk
Del 4: John Carmack

Elon Musk framför en Falcon 9-raket

SpaceX är det mest uppmärksammade företaget på den nya rymdkartan. När grundaren Elon Musk sålde sitt framgångsrika internetföretag PayPal och ville skicka ett experiment till Mars för pengarna upptäckte han hur orimligt dyrt det är att få upp något i rymden. Han bestämde sig för att börja bygga raketer billigare och det har han lyckats med.

Falcon 9 är byggd för att kunna ta satelliter till omloppsbana, men även gods och i förlängningen människor till rymdstationer. En tur med Falcon 9 kostar i nuläget en tredjedel av vad en tur med europeiska Ariane kostar. Orderböckerna börjar fyllas med satellituppskjutningar och Nasa vill betala för att Falcon 9 med kapseln Dragon ska ta människor till ISS. SpaceX tycks ha en fungerande affär även om Musk tillstår att om det var vinstmaximering som gällde så skulle han inte ha valt raketbranschen.

Elon Musks strategi för att nå högst är att ta kontroll över tillverkningen. SpaceX bygger hela raketen i en gammal hangar i Los Angeles. Allt från att svarva noskonen till att programmera styrsystem gör man inhouse och därmed kontrollerar man flöde och kostnader på ett helt annat sätt än konkurrenterna. Det är med hjälp av hypermoderna datorstyrda maskiner man klarar av att exempelvis skapa alla de metalldelar som behövs för raketen.

Elon Musk har också lyckats attrahera de mest kompetenta medarbetarna, bland annat genom sin visionära svansföring där han kopplar rakettillverkningen till motivet att göra mänskligheten till en rymdfarande civilisation. De absoluta toppstudenterna i USA går inte till Boeing utan till en lägre lön på SpaceX. I företagskulturen ligger att specialisterna får fria händer att utforma sin del av processrna på bästa sätt. Det finns heller inga rum på SpaceX, bara öppna ytor där alla lätt komma i kontakt med varandra och diskutera problem och lösningar. Musk har lagt stor energi på att hantera personaltillväxten så att SpaceX växer utan att förlora energin och känslan av att bygga raketer i ett garage. SpaceX har nu över 1100 anställda.

Musks entreprenörskap i rymdbranschen skalar han ner till två komponenter i ett framträdande på Pennsylvania University::

“Grundläggande är att sänka kostnader och öka tillförlitligheten. Det är detta du söker och all utveckling är bara relevant om det bidrar till dessa två variabler. Jag skulle kunna skryta genom att prata om den och den förbättringen, men det enda som betyder något i slutändan är att du gör din produkt mer tillförlitlig och billigare.”

Som person är Elon Musk omvittnat drivande, vilket förstås har betytt mycket för resultaten han levererar. Han hymlar inte heller med sina högt ställda mål, till exempel säger han på fullt allvar att han hoppas kunna pensionera sig på Mars. Förutom SpaceX jobbar Elon Musk även med elbilstillverkaren Tesla och solpanelsföretaget Solar City.

Prognos: Musk satsar högre än de flesta och har också kommit högst. Det är stora investeringar som krävs när man ska till omloppsbana, men blir transportsystemet så billigt och tillförlitligt som SpaceX hoppas öppnar sig nya möjligheter för mänskligheten och för SpaceX. Angående det visionära målet om att göra människan till en rymdfarande civilisation får Elon Musks fru, skådespelerskan Talulah Riley, stå för prognosen. “Jag har sagt till Elon att jag följer med honom till Mars när vi pensionerar oss – om han har hunnit kolonisera tills dess.”

Nedan: Elon Musk på presskonferensen efter den lyckade Dragon-flygningen. Notera den aggressivt framåtsyftande stilen. Inga ”Hurra vad vi är bra, nu ska vi flyga till ISS” utan istället ”Dragon kan landa på Mars och Månen”. Notera också att Musk tror sig inom tre år kunna ha ett första raketsteg som kan återanvändas. Detta skulle betyda enormt mycket för rymdfarten. Raketsteg som kan tankas igen och flyga igen gör att rymdfart närmar sig flygtrafik.

Citaten om entreprenörskap:

Avsnitten i serien:
Del 1: Entreprenörerna som siktar högst
Del 2: Jeff Bezos
Del 3: Elon Musk
Del 4: John Carmack

Jeff Bezos försöker öppna champagnen efter en lyckad provflygning

En av de mest framgångsrika entreprenörerna någonsin är Jeff Bezos som grundade internetbokhandeln Amazon.com 1994. Han är känd för att vilja ha maximal kontroll över sina verksamheter och i början av 2000-talet startade han ett mycket hemlighetsfullt projekt döpt till Blue Origin. Företaget bygger en farkost med plats för tre personer som ska stiga rakt upp i rymden, sjunka tillbaka igen och landa intakt. Inga raketsteg, inga bärplan. Grundtekniken och personalen har Bezos plockat från ett nedlagt Nasaprojekt.

Efter ett lyckat test 2006 har det varit nästan helt tyst om Blue Origin. Det som läckt ut är att man nu bygger rymdskeppet “New Shepard” för att genomföra en riktig flygning till rymden från ett stort avstängt område i Texas som Bezos köpt till sina hemliga tester. Man anger numera också att affärsstrategin är både att ta betalande turister till rymden och bereda plats för forskare som exempelvis vill utföra experiment i tyngdslöshet. Det är en förändring från den först uttalade affärsstratgin som bara fokuserade på rymdturister. Det är också en förändring i linje med Bezos uttalade syn på entreprenörskap.  

“Tricket för en entreprenör är att veta när man ska vara envis och när man ska vara flexibel. Var envis med din vision, men flexibel med strategin. Du måste till exempel vara flexibel när du jagar kostnader, men du får aldrig jaga kostnader genom att förändra din vision.”

Prognos: Det är ingen tvekan om att superentreprenören Bezos är på gång med en suborbital turistfarkost. Det bör ha hänt en hel del sedan nedanstående bilder på en testflygning 2006. Samtidigt tror jag inte att han stressar, han har talat om vikten av långsiktigt stabil utveckling och förmågan att låta affären växa genom att ta små steg. I förlängningen siktar Jeff Bezos på den gamla drömmen “one stage to orbit” dvs inga raketsteg, bara en farkost som kan flyga till rymden och tillbaka – om och om igen. Svårt (omöjligt enligt vissa), men kanske når Jeff Bezos dit till slut. Den inställning han har till affärer kan säkert vara bra att ha på vägen:

“Du måste tänka långsiktigt och vara beredd på att bli missförstådd under lång tid”

Blue Origin

Citaten om entreprenörskap:
http://gigaom.com/2009/06/15/tips-on-innovation-enterprenuership-from-jeff-bezos/
http://www.space.com/businesstechnology/blue-origin-rocket-secrets-100226.html

Lyckad testflygning 2006:

Avsnitten i serien:
Del 1: Entreprenörerna som siktar högst
Del 2: Jeff Bezos
Del 3: Elon Musk
Del 4: John Carmack

Jag hoppas att artiklarna insprirerar några av alla de som drömmer om att starta eget eller redan är entreprenörer. Jag vill också visa att Richard Branson, Elon Musk, Jeff Bezos med flera har en vision om rymden. Dessa enormt framgångsrika affärsmän vill medverka till att människan etablerar sig utanför jordklotet. De delar min övertygelse om att detta är enormt viktigt att åstadkomma och lägger nu så mycket prestige och pengar i sina projekt att det kanske förändra den riktning historien tar. Häng med från början:

Del 1 :  Att bryta ny mark – i rymden
Om någon efter månlandningarna i början av 70-talet hade sagt att det 2010 är svårt att upprätthålla närvaro på en rymdstation i låg omloppsbana skulle få tro på det. Då gissade de flesta att det vid det här laget skulle finnas permanenta rymdbaser på både Månen och Mars.

En huvudorsak till den stagnerande utvecklingen är kostnaderna för att skicka saker till rymden. När de flesta produkter blivit billigare har raketerna inte följt med och det är statliga jätteinvesteringar som ligger bakom de transportmedel som används i dag. Några prispressande marknadskrafter har inte lyckats ta sig in.

Det är inte viljan att kommersialisera rymdfarten som har saknats; projekten har varit många och pengarna har rullat, men ingen har kommit i närheten av att kunna visa konkreta framsteg. Allt har misslyckats i denna tekniskt svåra och krävande bransch. Tills nu. En ny generation redan framgångsrika entreprenörer har tagit sig an utmaningen och noterar konkreta framgångar. 2010 var till exempel året då en privatbyggd raket kapabel att transportera saker till rymdstationen lyckades nå omloppsbana.

Tillverkning av munstycken till Falcon9-raketen. Interiör från SpaceX lokaler invid flygplatsen LAX i Los Angeles. Foto: SpaceX / Roger Gilbertson

Skillnaden mellan då och nu är entreprenörerna. De har tagit personlig kontroll över hela projektet och håller hårt i tillverkningsprocessen samtidigt som de attraherar de bästa kompetenserna och ger dem stor frihet. De använder också egna pengar från tidigare verksamheter till den nya affären. Tidigare misslyckade rymdsatsningar tog in externa finansiärer och brände pengarna utan resultat.

Ingen banbrytande ny teknik är inom räckhåll utan det handlar fortfarande om raketer som drivs kemiskt av ett bränsle. Då gäller det att tänka nytt och jaga kostnader. Entreprenörerna i USA (där utvecklingen har börjat) visar att det är möjligt att bryta ny mark inom en svår bransch. De som nu håller på har redan bevisat att de kan bli miljonärer i andra branscher. Sätten de jobbar på med den svåraste och viktigaste utmaningen för människan kan inspirera många.

Avsnitten i serien:
Del 1: Entreprenörerna som siktar högst
Del 2: Jeff Bezos
Del 3: Elon Musk
Del 4: John Carmack