Bilder av framtiden II

Förra årets sommarfynd var boken “Sverige år 2000” från 1969. Även denna sommar sprang jag på en gammal bok med förutsägelser om tiden vi lever i.

I samband med en intervju på gamla arkitekturskolan i Stockholm befann jag mig bland sommaryra studenter som rusade runt i korridorerna och kastade gamla skisser, affischer och böcker i stora rullande containrar. Ur en sådan fiskade jag upp boken “I går, i dag, i morgon – mot det okända”. Det visade sig vara en svensk bearbetning av en tysk utgivning från 1968.

20150816_105608

Till skillnad från förra sommarens svenska bok där ett antal experter la ut texten om vad de trodde om utvecklingen inom just deras område, visade sig denna boks framtidsprognos vara författad av en tysk vetenskapsjournalist. Inga källhänvisningar, bara journalistiska texter som skulle locka till läsning och wow-upplevelser.

På det stora hela funkar det bättre. Där de svenska experterna ofta gick totalt vilse jämfört med facit, är Rüdiger Proske försiktigare. Han aktar sig för konkreta exempel och målar istället upp områden som står inför förändring. Jag vill gärna se det som ett tecken på vitsen med vetenskapsjournalistik. Expertkunskaper behöver vägas emot varandra och ges ett sammanhang.

Mycket blev förstås fel. Vi har inte koloniserat Mars och att industrier och matproduktion skulle flyttas till havets botten finns det inte minsta antydan till i dag. Den mest märkliga visionen var att individer skulle anpassas till produktionsapparaten eller diktaturer med hjälp av kemiska medel eller elektromagnetism som påverkar hjärnan. Sådana trubbiga verktyg kanske inte behövs när det finns medier och gruppsykologi.

Annat i boken stämmer bättre. Beskrivningen av datorn som en livsledsagare blev inte så dum. Den leder fram till en vision av att människohjärnan tar direkt hjälp av datorn för att bli mer resursstark och man tänker sig att detta kan ske 2020. Urbanisering, globalisering och den förändrade arbetsmarknaden beskrivs på ett skruvat sätt, men i grunden blev det ändå tämligen korrekt.

Att läsa texten om DNA och cellernas funktion är nästan rörande. Man började få kunskap och såg mycket fram emot att veta mer. Nu har vi skaffat oss den kunskapen och det känns bra att vi på något sätt har givit tillbaka och uppfyllt förväntningarna.

Mitt i framstegsoptimismen andas boken mycket oro. För atomvapen, svält och överbefolkning. Det säger något om den tiden. Under decennierna som gått känns det som att oron har vikit undan och ersatts av en känsla av trygghet som kanske inte är helt sann. Vi bör nog bli mer medvetna om hur snett det kan gå för att vi ska röra oss mot den vision som uttrycks i boken: “I framtidens efterindustriella samhälle kommer kunskaperna, vetandet, forskningen att sitta i högsätet”.

Författare: Dag Kättström

Vetenskapsjournalist