Rapporteringen har varit ganska omfattande i medierna. Det är ju Indien det handlar om, landet som håller på att resa sig och tar rymden på allvar. Kanske är det just därför som vissa svenska journalister får spel och känner sig tvingade att återigen ta upp den gamla banala diskussionen om rymden kontra mat för dagen.

Svenska Dagbladet vinklar sin text med meningar som ”kritiker undrar varför Indien lägger pengarna på en månfärd när så många indier lever i fattigdom”. Märkligt nog namnges inga kritiker och när man går till Reuters telegram som TT-texten tycks bygga på står det till min förvåning tvärtom:

”Perhaps remarkably in a nation where hundreds of millions of people live in poverty and millions of children are malnourished, the cost of the mission has scarcely been questioned.”

Vad är källan då till Svd:s telegram? Redaktionen bör klargöra detta mycket tydligare.

Samma vinkling återkommer aldrig i andra artiklar om Indien. Landet bygger infrastruktur för miljarder och åter miljarder och producerar filmer i Bollywood för miljarder och åter miljarder. Alla inser att man inte utrotar hungern genom att sätta all annan verksamhet på undantag – utom när det gäller just rymden.

Varför dyker denna åsikt uteslutande upp i rymdsammanhang? Jag har tidigare skrivit att jag tror att det handlar om en existentiell skräck.

Kolla gärna på filmen nedan och de förväntansfulla ingenjörerna i kontrollrummet. Ska de tvingas ut på landsbygden och börja dika ut jordbruksmark? Eller vad menar bloggare som WitchBitch?

Indien lyckades på tisdagen skjuta upp fyra satelliter med sin PSLV-raket. Uppskjutningen skedde från Satish Dhawan Space Centre på den östra kusten i landets södra del.

Allt var lyckat och en revansch för en misslyckad uppskjutning i juli. En del i missionen är att testa teknik. Man vill skapa återanvändbar satellit-uppskjutningsteknik och man vill också klara bemannad rymdfart. Om ett år skickar man upp månsonden Chandrayaan.

Samtidigt som Indien utvecklas till en stabil rymdnation ger Sverige bistånd till landet på 122 miljoner kronor om året. Det kan tyckas som en märklig motsättning – här kan du läsa mer om hur Sida tänker. Visst ska vi hjälpa där vi kan, men i ljuset av att biståndet motsvarar en femtedel av Sveriges egen rymdbudget och i ljuset av att Indiens rymdbudget är 10 gånger större än Sveriges, så är perspektiven något som definitivt kan diskuteras.

Indiens första planetariska satsning heter Chandrayaan-1. Den ska skickas upp i omloppsbana runt månen om två år och en del av instrumenten kommer att vara europeiska.

Rent praktiskt handlar samarbetet om att Indien monterar samma instrument som sitter på SMART 1-sonden. SMART 1 är den svenskutvecklade ”smarta” sond som just nu påbörjat studierna av månens yta.

Genom att bistå med instrument till det indiska projektet får ESA:s forskare direkt tillgång även till den indiska farkostens resultat. Det är ett sätt för europeiska forskare att fortsatt ligga i framkant i utforskningen av månen. Esa:s strategi för framtiden handlar också om att samarbeta med andra länder.

Indien sände upp sin första satellit redan 1975 och de senaste årens kraftiga ekonomiska utveckling gör att landet är att räkna med i rymdsammanhang. Chandrayaan-1 är Indiens första forskningsinsats på det planetariska området och ska utveckla förståelsen för månens uppkomst och utveckling.

Mer på ESA:s webbplats