För 20 år sedan varnade de för växthuseffekten. Först i dag har det slagit sig in i det allmänna medvetandet, någonstans mellan Bingolotto och nästa charter.

Samtidigt går forskningen vidare. I Centauri Dreams läser jag att de nu talar om en ny geologisk tidsålder: Antropocen, som beskriver en tid där jorden radikalt förändrats – nutiden alltså. Samtidigt refererar Universe Today forskningen som pågår på mikrober och hur dessa kanske kan stoppa en skenande växthuseffekt.

Helt säkert är det forskarna som står emellan oss och den smärtsamt påtagliga lösningen av Fermis paradox som våra barn annars tvingas uppleva (personligen och utan att vara forskare tror jag att lösningen på Fermis paradox är att det är extremt svårt för civilisationer att ta sig ur sin biologiska vagga innan de har förstört vaggan).

Därför är det forskarna och inga andra som borde vara våra hjältar. Så förlåt Charlotte Kalla, Sanna Kallur och Therese Alshammar, men Marsforskaren Ella Carlsson borde få mer ovationer än vad ni får. Populär Astronomi skriver mer om hennes doktorsavhandling och det faktum att hon nu går vidare och som läkare ska hjälpa människan att anpassa sig till ett liv i rymden.

Apropå frontlinjer och Fermis paradox. Tänk om det är så att vi lever i en Matrix-liknande simulation där reglerna för Fermis paradox är satta ur spel? För att uppnå helgens ”sense of wonder” – kolla på ett avsnitt av välgjorda BBC-dokumentären ”What we still don’t know” (fem delar):

Kände professorn Christian Azar laborerade bland annat med skattesatser på koldioxidutsläpp, Eva Friman på Cemus i Uppsala förordade en ”förändrad konsumtionskultur” och ”förbud mot internationell handel”. I teorin låter det rimligt, i praktiken läskigt.

Rasmus Karlsson stack ut hakan och förordade radikal teknisk utveckling. Som exempel tog han att jorden inte räcker till för nuvarande ekonomisk expansion och att vi då måste utnyttja resurserna och möjligheterna i rymden. Dels för att skaffa energi och råvarar dels för att göra oss av med farligt avfall. För att vi ska komma dit krävs det radikala satsningar på teknisk utveckling och då räcker det inte med marknadskrafter, menade han. Regeringar måste storsatsa om vi ska komma längre än till bättre 3G-telefoner.

Mer om programmet

Lyssna på programmet

Tanken med solceller i rymden är att skjuta upp paneler vars genererade elektricitet skickas ner till jorden i form av mikrovågor som tas om hand via en antenn. Fördelen med solceller i rymden är att det aldrig blir natt och aldrig molnigt. Den el som genereras är kontinuerlig och det behövs inga batterier för mellanlagring.

Solenergi som skördas i rymden är en våt dröm för många och rymdentusiasterna gillar att peka på möjligheten, men kostnaderna har avskräckt i alla år. Nu ser det helt plötsligt ut som att det skulle vara möjligt. Pentagon vill satsa en miljard dollar om året för att inom tio år ha en testanläggning igång. Pentagon pekar på att en sådan energikälla skulle minska spänningarna i världen. Man tillstår också att det skulle vara till stor hjälp i exempelvis Irak. Kostnaderna för att transportera bränsle till elgeneratorerna ute på slagfältet är extremt höga – både i dollar och människoliv. Att kunna ladda ner energi från himlen är förstås ett utomordentligt militärt alternativ.

Liksom Sputnik nådde rymden med hjälp av en militär missil kan en ny revolution i rymden visa sig ha militär bakgrund. Mänsklighetens dubbla ansikten får ytterligare en illustration. Destruktivitet och strävan framåt är två sidor av samma mynt och istället för att moralisera bör man omfamna allt som tar oss framåt. Jag skrev tidigare om att Nazi-tysklands V2 redan 1942 sköts till gränsen mot rymden och 1944 nådde rymden och föll tillbaka. Sedan öste man V2 mot människor i exempelvis London och hade ihjäl tusentals. R-7 som bar Sputnik var framtagen som en interkontinental robot som skulle kunna bära kärnvapen till USA. Sputnik var en bonus som blev alla satelliters moder, även militära. Vad dessa militära satelliter gjorde var att kartlägga fiendeland. Informationen om vad fienden hade och inte hade blev med ens mycket mer tillförlitlig. Rykten och farhågor kollades upp på ett helt annat sätt.

Rymdåldern kan ha förhindrat kriget vars förberedelser den red på, liksom rymdverksamheten i dag kanske lyckas förhindra miljöförstöring och klimatkaos genom den information man ger om tillståndet på jorden. Och om vi nu mer aktivt lyckas börja skörda solens energi tar vi ett steg närmare saker som Dysonsfärer och en civilisation av typen 2 i Kardashevs skumma skala.

Liksom Fuglesang fick ta med sig ett gäng symboliska prylar i sin packning så har Nasa gått med på att ta med det berömda lasersvärdet från storfilmen Stjärnornas krig. Säkerligen räknar man med att få goodwill.

Personligen har jag aldrig riktigt förstått varför fantasyprodukten Stjärnornas Krig har fått en sådan status som rymdfilm, när det finns epos som Star Trek och Battlestar Galactica, vars teman åtminstone snuddar vid människans plats i rymden istället för att vältra sig i Chewbaccor och Jabba the Huts (min åsikt, det finns andra, jag vet).

Absolut, låt svärdet flyga, men glöm inte att Star Trek gjorde det möjligt

Klippet kommer från Discovery-dokumentären ”How William Shatner changed the world”.

CryoSat skulle utföra mycket angelägen forskning. Polarisarnas smältning är dramatisk, men följderna är svårbedömda och svårmätta. ESA:s forskningssatellit skulle ge värdefull ny kunskap, men den ryska Rockot-raketen som bygger på den gamla kärnvapenbäraren SS-19, lyckades inte frigöra sig från jordens dragningskraft och CryoSat kraschade i de ismassor den skulle studera.

CryoSat 2 kommer att skjutas upp om tre år – i mars 2009.

Läs mer om CryoSat och haveriet

LiftPort testar sitt embryo till rymdhiss.

En lina på drygt 1.5 kilometer testades under veckan i Arizonaöknen av det amerikanska företaget LiftPort. Den lyftes med ballong. Om tolv år hoppas LiftPort att linan kan göras 100 kilometer lång. Då kan människor och utrustning nå rymden till en bråkdel av dagens kostnader.

LiftPort och andra entusiaster är övertygade om att ”rymdhissen” eller det kända engelska begreppet ”space elevator” är en verklig möjlighet att ge oss mycket bred tillgång till rymden. Deras vision är en mängd plattformar ute till havs. Där kan hissen till rymden placeras vid sidan av flygrutter och dessutom flyttas för att undvika rymdskrot och satelliter.

Hur ska man då fästa linan i rymden? Det är enkelt att förstå genom att tänka sig ett snöre med en tennisboll i ena ändan. Sätt rotation på den och snöret sträcks. Jordens rotation gör att en motvikt på toppen av linan hela tiden håller den uppe. En riktigt lång lina, över 35.000 kilometer, skulle hålla sig sträckt av sin egen vikt. En sådan lång lina skulle också kunna användas för att skicka farkoster till Mars eller andra planeter. Anledningen är att ett objekt som löper i linan får en oerhörd hastighet ju längre bort från jorden den kommer. När linan tar slut rusar objektet i väg med hastigheter som skulle kunna räcka för resor ut ur solsystemet.

Tävling
En sådan typ av uppstigning ligger långt borta. LiftPort tänker avverka 100 kilometer på en vecka. När man kan hänga fast i en lina finns ingen anledning till explosiv uppstigning.

LiftPort deltar i en tävling som anordnats av bland andra Nasa där miljonpriser varje år ska uppmuntra nyutveckling av tekniken. Och det behövs nyutveckling. För att en hundra kilometer lång lina överhuvudtaget ska hålla ihop krävs att den är extremt lätt och extremt stark. LiftPort gjorde kilometerlinan av olika lager av kompositmaterial. Längre linor skulle kunna använda sig av sammanpackade så kallade Nano-tuber. Kolatomer i extremt tunna lager skapar de extrema styrkor som behövs.

Det andra stora problemet förutom att få linan på plats är smarta sätt att driva transporten. Några stora tankar med drivmedel är inte möjliga. Motvikter precis som i en vanlig hiss diskuteras. Solceller är ett annat lätt framdrivningssätt. Man pratar också om mikrovågor eller laser som ”skickar” upp energi.

Många problem väntar på sin lösning, men LiftPort anser att de är på väg. Senare i vår ska man prova med en lina på dryga tre kilometer.

LiftPorts sida med vanliga frågor och svar

ESA:s forskningssatellit CryoSat lyckades inte nå upp till omloppsbana vid uppskjutningen för knappt en vecka sedan. Den ryska raketen drabbades av ett fel och CryoSat föll ned i havet. Men projektet kan få en ny chans.

Den här animationen från ESA visar hur dramatisk avsmältningen i Arktis är. CryoSat skulle hålla ett skarpt öga på utvecklingen.

- ESA har sagt oss att de kommer att undersöka på vilket sätt man kan bygga en CryoSat 2, säger projektledaren för CryoSat Duncan Wingham till BBC.

ESA-satelliten CryoSat skulle kontrollera hur istäcket i polartrakterna påverkas av det varmare klimatet. Eftersom satelliten aldrig nådde omloppsbana går den angelägna forskningen om intet.

- Man måste se kostnaderna för en ersättningssatellit i perspektiv. Om vi inte vet vad som händer vid polerna kan kostnaderna i slutändan bli mycket högre, säger Duncan Wingham.

December

CryoSat kostade 136 miljoner euro att utveckla. Kostnaden för att bygga själva satelliten var 70 miljoner Euro, resten handlar om utveckling och alla system runt satelliten. Enligt ESA:s chef för jordobservationer Volker Liebig skulle en ny satellit kosta mindre än 70 miljoner.

- Designfasten är redan gjord och det som återstår är ”bara” tillverkning och testning.

Klart är dock att om en CryoSat 2 byggs så måste något annat stryka på foten. Bland annat är ESA:s Marsprogram och planerna på att skicka dit landaren ExoMars oerhört resurskrävande. I december tas beslutet om CryoSat och Marslandaren.

CryoSat sköts upp av en Rockot-raket. Det är en Europeisk-rysk ”samproduktion” som bygger på gamla ryska SS-19-missilerna. Det var när det andra raketsteget skulle separeras från det översta som något klickade. Det separerade aldrig och CryoSat föll ned i havet norr om ryska fastlandet.

Rockot har gjort sex lyckade uppskjutningar innan denna misslyckade. Haveriutredningen pågår fortfarande.

Mer om CryoSats forskning på ESA:s webbplats