Förre chefen för ledarredaktionen och dess bäste skribent Niklas Ekdal illusterar DN:s problem genom sin text Tillbaka till månen. Han använder olika länders satsning på rymdfart som stöd för en analys som mynnar ut i att Asien befinner sig i ett läge som är farligt likt det Europa befann sig i strax innan första världskriget.

Han går vilse på flera sätt. Han reducerar de asiatiska nationernas satsning på rymdforskning till simpla nationalistiska projekt och bortser från de effekter och drivkrafter inom utbildningssystemen och industrin som kommer på köpet och vars motsvarighet knappast fanns 1908.

Resor till månen ger enligt Ekdal ingenting – ”intäkterna är i stort sett noll”. Det är att vettigt väga kända fakta, men leder ingen vart annat än till slutsatsen att mänskligheten och då framförallt asiaterna ska bli vid sin läst och stanna på jorden. Vilka ekonomiska, samhälleliga och psykologiska intäkter rymden kan ge  i morgon vet vi ingenting om, men att avfärda rymdfarten så pass lättvindligt hjälper inte upp den övriga analysen.

Att ställa ut ”raketformade fallossymboler” på ett Expo är pinsamt tycker Ekdal och förordar europeisk design och afrikansk ”glädje”.  Där blir det totalsnurr på den ideologiska kompassen. Själv ser jag fram emot ett Expo med europeisk ”glädje” och en månbas med afrikansk design.

Rymdraketerna är förutsättningen för global kommunikation och kontroll av klimatförändringar och upprustningar. De kan till och med vara skillnaden mellan 1914 och 2014. Om man väljer att kalla dem fallossymboler, monument över det mänskliga framsteget eller aerodynamiskt utformade transportfarkoster säger det en hel del om betraktaren. Tyvärr avslöjar sig Ekdal.

Det står nu ganska klart att Kina kommer att slå USA på vägen tillbaka till månen. Det kinesiska rymdprogrammet tuffar på, medan amerikanerna har en mängd ‘men’ och inte någon färdig uppskjutningsfarkost.

Kommer Kina också att dra sig tillbaka till mer jordnära aktiviteter efter ett månbesök? Det är inte troligt.  Skillnaden i dag jämfört med 70-talet är att världen och värden har rört på sig. Dessutom är kampen om jordens resurser är mer akut.  Kina jagar råvaror i Afrika och kommer att jaga dem i rymden. Kanske inte om 10 år, men om 30 år.

Frågan är då om vi i väst vill vara med på tåget och om vi är beredda att i så fall rannsaka vår brist på intresse för rymden. Den oerhört vanliga invändningen ”men vi borde ta hand om problemen på jorden först”, kan grunda sig i en vilja att slippa ta ställning. Frågan ställs aldrig i några andra sammanhang av kostsam mänsklig aktivitet som inte är bra för jorden. Till exempel kostar Nasa ett tuggummi om dagen för amerikanen, men att kräva stopp för tuggummiköp har aldrig varit aktuellt.

När det dessutom är så att rymdfart kan bidra till nya resurser, ny energi, ny teknik och inte minst en tillflyktsort om jorden skulle vara hotad, då undrar man varför den negativa inställningen till bemannad rymdfart är så efterhängsen.

Kanske handlar det om en existensialistisk skräck. Rymdens svärta, dess kyla och vakuum påminner oss om vår utsatthet och vår litenhet. De eviga tidsdjupen utanför vår tunna skyddande atmosfär ställer frågor till oss om vad vi vill göra av våra få andetag. Att stänga av tv:n och att välja en personligt grundad inställning till vilken framtid människan ska ha i rymden, det är svårt.

Därför borde forskare och politiker, opinionsbildare och vanligt folk med intresse för rymden tala ut mer. Våga visa sin fascination och sina drivkrafter. Det är lättare att välja om andra har visat vägen.  Även om Kina har stora problem med förtryck av dissidenter och likriktning finns det något genuint i de kinesiska förhoppningarna. Det finns mycket kraft i det faktum att mänskligheten står på randen till att behärska ett liv utanför jorden.

Uppskjutningen i DN, SvD och New Scientist.

Kommentarer hos Popast och Blogge Bloggelito.

Rysslands allt skarpare profil mot omvärlden och invasionen av Georgien gör att USA inte längre självklart kan luta sig mot ryska Soyuzraketer under åren mellan 2010 och 2015 då rymdfärjan är pensionerad och nya raketen Ares är under utveckling.

”About five minutes after I heard the news of the Russian invasion of Georgia, I became concerned that our policy of depending upon them for crew transport might be in jeopardy”, säger Nasacehefen Mike Griffin till Orlando Sentinel. Detta efter att ett internt mail från honom läckt ut där han i princip förebådar katastrof för hela det amerikanska systemet för rymdfart med människor.

Samtidigt förbereder sig Kina för att i slutet av månaden skicka upp tre taikonauter i omloppsbana. Man placerar den i Kina gigantiska happeningen mellan slutet av paralympics och nationaldagen. Denna gång ska rymdfararna göra en rymdpromenad.

Trots att det är trist med motsättningar går det inte att bortse från den energiinjektion som rymdfarten får av politisk kamp. Månlandningen är det yttersta exemplet. När nu USA vill göra om samma sak lär de få tampas med Kina. Det inser till och med Griffin.

En stilla önskan om samarbete lär klinga ohörd, men det finns en joker på banan och det är den kommersiella sektorn. Om SpaceX får ordning på sina Falcon-raketer kan de mycket väl vara bryggan för Nasa mellan rymdfärjan och Ares. Och vem vet. Ett internationellt privat konsortium som använder Falcon 9 kanske slår både USA och Kina. Och lämnar politiken bakom sig.

Ni som såg OS-invigningen kan ju kontemplera över det faktum att man använde erfarenheter från rymdprogrammet för att allt skulle fungera. Enligt det officiella Kina behövdes ett kontrollcenter för att styra alla händelser. Man hade då helt sonika tagit systemet ”Shenzhou 4000″ som användes vid raketuppskjutningar. Erfarenheten från att hålla igång komplexa system kom väl till pass. Under OS-invigningen måste 800 delar samverka och inget fick ha ett ”no-go”.

Dessutom rapporterar MSN India att den ”rymdpromenad” som ceremonin avslutades med designades i samarbete med rymdingenjörer, att OS-eldens gigantiska konstruktion testats i raketernas vindtunnlar och att det tusental raketer som steg upp över bergen runt Peking för att ulösa regnväder på betryggande avstånd från arenan sköttes av rymdprogrammet.

Se där. Förutom att vi lär oss mer om jorden och klimatförändringarna tränar rymdverksamheten oss i att samarbeta i stora komplexa arrangemang. Just i Kina behövs kanske inte sådana här påminnelser eftersom nationalismen är en tillräcklig drivkraft för fortsatta rymdsatsningar – och dessutom får man inte gnälla fritt – men det tål att berättas om här hemma.

Om allt går som det ska kommer kineserna antagligen att spricka av stolthet i oktober. Efter ett lyckad OS ska då tre Taikonauter skickas ut igen. Den här gången på rymdpromenad. Några dagar innan invigningen anlände raketen Long March 2F till rymdcentret i Gansuprovinsen.

Den rymdnation som Nasa-chefen Michael Griffin tror kommer att landsätta människor på månen före någon annan tog alltså det första steget i dag. Som bloggen konstaterat tidigare så anstränger sig Kina alltid för att deras ”första” försök ska vara större och bättre än andras första försök.

TT-Reuters rapporterar om sedvanlig kinesisk uppslutning bakom rymdprogrammet och direksändningar i tv. På Nasa Spaceflight kan du ta del av en video från uppskjutningen (kräver gratis medlemskap). Nedan kinesernas egen informationsfilm om Chang’e.

I Race to Mars får vi under fyra timmar följa en dramatisering av de första människornas resa mot Mars. Det är en amerikan, en ryss, en japan, en fransman och – eftersom Discovery Canada gjort serien – en kanadensare som reser tillsammans för att hinna före kineserna. Trailern som du kan se nedan sätter an tonen, med swisch från farkoster som rör sig i ljudlöst vacuum och allt.

Till serien hör också dokumentärserien Mars Rising om hur vetenskapen i dag ser på planeten och en expedition dit.

Det var snart en månad sedan nedskjutningen skedde. Man riktade en missil mot en gammal vädersatellit på hela 800 kilometers höjd, dubbelt så långt bort som rymdstationen. Man träffade och satelliten splittrades.

Just detta gör demonstrationen så onödig. Ytterligare hundratals små, farliga fragment seglar nu omkring i omloppsbana. Ett reellt hot mot rymdfarten som man nu försöker kartlägga, skriver Populär Astronomi.

Det faktum att det tog två veckor innan Kina ens kommenterade saken officiellt kan tyda på att militären agerade lite på egen hand, spekulerar Economist.

Under alla omständigheter. Gjort är gjort. USA och Sovjet har också skjutit ner satelliter, men inte varandras, eftersom en sådan spiral bara skulle leda till katastrof. Båda behövde satelliterna för att hålla koll på varandras upprustning.

Kina vill att USA ska skriva under ett avtal om ett totalt vapenförbud i rymden. USA vill inte skriva under något sådant. Jag håller med Economist som på ledarplats skriver att avtalet istället borde formuleras som att man inte får åsamka skada på andras rymdprogram, inkluderande förbud mot att förorsaka nytt rymdskrot samt informationsplikt om rymdfart som kan påverka annan rymdfart. Något sådant kan leda till ett fördjupat samarbete istället för misstänksamhet kring reella eller inbillade rymdhot.

Bakgrunden är enligt Kina att grödor som utsätts för rymdens strålning ger bättre skördar.

Dessa tankar förvånar. De utvärderingar som gjorts av fristående forskare utanför Kina pekar mot att det landet håller på med knappast kan handla om mutationer i grödorna. Och det finns andra sätt att utveckla jordbruket som inte inbegriper de extremt dyra uppskjutningarna till rymden.

Man har diskuterat att det är en PR-ploj för att ”stärka” befolkningens tilltro till både rymdprogrammet och landets jordbruk. Med förbehåll för att det finns okända parametrar i historien så är det inte omöjligt att det handlar om enskilda ledare som driver igenom saker som de själva är övertygade om bara för att de kan göra det. De demokratiska kontrollfunktionerna saknas ju i Kina.

Med detta inte sagt att det kinesiska rymdprogrammet inte är en enastående prestation. De har skickat upp människor i rymden. Europa har det inte.

I dagarna reser NASA-chefen Griffin till Kina på en artighetsvisit. Det är förhoppningsvis början till ett fördjupat samarbete. Rymdverksamhet kan, förutom allt annat som är vettigt med det, ha en väldigt stark symbolisk betydelse. En taikonaut tillsammans med amerikanska astronauter i rymden skulle kunna betyda mycket för den allmänna opinionen i hela världen.

När kapseln med de kinesiska astronauterna Fei Junlong and Nie Haisheng tog mark på slätterna i norra Kina på söndagen, fortsatte modulen i omloppsbana. Kanske är det början till en kinesisk rymdstation.

I Kina är de båda astronauterna stora hjältar. Det var förra veckan som uppskjutningen skedde. Bara timmar efter landningen berättade ansvariga för rymdprogrammet att nästa uppskjutning med människor ska ske 2007.

Då vill kinserna att tre astronauter, varav en kvinna, ska försöka sig på både rymdpromenader och dockning. Kina sänder regelbundet upp satelliter och den kretsare som användes av de båda astronauterna ligger kvar i omloppsbana.

Kina har också annonserat att man siktar på att 2010 ha ett eget laboratorium i omloppsbana. Det skulle i så fall kunna byggas av de förhållandevis enkla moduler som under den flygning testades för första gången. Det är dock inte heller omöjligt att Kina går med i samarbetet kring den internationella rymdstationen ISS.

Det kinesiska programmet för människor i rymden kommer av allt att döma få större resurser framöver. Landet utvecklas snabbt, men det ligger stora ekonomiska och sociala spänningar under ytan i kommunistdiktaturen. Det gensvar som rymdsatsningen mött på gatan i Kina utnyttjas nu till max av de styrande till att skapa uppslutning och sammanhållning.

Den kinesiska farkosten Shenzhou 6 kunde utan problem lyfta två taikonauter till över 300 kilometers höjd och omloppsbana runt jorden. Där ska de stanna i upp till en vecka.

2003 blev Kina den tredje nation att skicka en medborgare till rymden. Det är fortfarande bara USA, Ryssland och Kina som kan göra detta och för Kina är rymden ett prestigeprojekt som symboliserar landets framåtskridanden.

Därför hade man satsat hårt på den senaste uppskjutningen. Den första skedde i hemlighet. Denna direktsändes i statliga tv:n. Första gången satt taikonauten i rymddräkt i ett litet utrymme. Denna gång ska två personer vistas i ett stort utrymme där de kan ta av sig rymddräkterna och där de kan utföra vetenskapliga experiment.

Kina har skickat upp satelliter sedan 70-talet. 2007 vill man skicka en forskningsfarkost till månen. Det kinesiska rymdprogrammet bygger på sovjetisk teknologi och sköts i nära samarbete med militären.

Samtidigt som ESA:s svenskbyggda SMART 1 kretsar kring månen och NASA jobbar med sina första steg på väg tillbaka till månen, meddelar Kina att Chang’e-1 lyfter mot månen redan 2007.

Enligt uppgifter från kinesiska myndigheter ska Chang’e-1 kretsa runt månen och kartlägga den i 3D. Man ska också mäta strålning och sammansättning och eventuellt även använda radar för att se vad som döljer sig under månens yta.

NASA.s Lunar Reconnaissance Orbiter som ska ha ungefär samma uppgifter sänds upp först ett år efter den kinesiska.

- Kineserna ser alltid till att deras ”första” försök är större och bättre än andras första försök, säger USA-baserade Asienanalytikern Dean Cheng till BBC.

Chang’e är namnet på en kinesisk mångud och denna första kretsare kommer att följas av flera. Enligt en tjänsteman på China Aerospace Science and Technology Corporation kommer kinesiska robotar att landa på månytan inom kort. Några uppgifter om planer på att sända människor finns inte.

- Det ligger inte i den kinesiska kulturen att prata om när eller vilket datum mål ska vara uppfyllda. Man gör inte det för man vill inte tappa ansiktet om ”löftet” inte håller, säger Dean Cheng.

Klart är att kineserna jobbar på. Rymden är en prestigeprojekt för Kina, vilket inte minst den först ”taikonauten” 2003 är ett bevis på.