Sådana här obekräftade uppgifter känns spontant som tomma luftslott. Men att just denne skeptiker skriver om det… ArkivX-mantrat ”I want to believe” har sällan känts mer aktuellt.

Vad som också är häftigt och dessutom helt bekräftat och på riktigt är de bilder som rymdsonden Messenger har skickat hem från delar av Merkurius som hittills ALDRIG fotograferats. Popast har mer.

UPPDATERING: Äsch, det var förstås inget, vilket Popast-Malte snabbt hjälpte till att rätta i kommentarfältet. Centauri Dreams ringde helt enkelt SETI och frågade.

Illustration: Nasa

I den gröna, ”beboeliga” zonen runt 55 Cancri-systemet har en ny jätteplanet upptäckts. Den är ungefär hälften så stor som Saturnus. Om den har månar kan det finnas förutsättningar för liv på dem och man kan ju kontemplera över utsikten på himlavalvet. Undrar hur en gasjätte som granne skulle påverka eventuella intelligenta arters kulturella mönster – ständigt skymmande solen, kanske med oregelbundna skrämmande virvelstormar på sin yta. Vilket monster. Och så läckert.

Du läser mer om upptäckten på Popast, Centauri Dreams och Cosmic Log.

Ja, nog kan det vara de ofantliga avstånden i tid och rum som bildar grunden till Fermis paradox.
Var är de?
De är för långt borta.

Och när vi får en kort blinkning från någonting ofattbart långt borta, en blinkning från någonting som vi kanske inte ens kan relatera till och ännu mindre kommunicera med, så kommer de flesta nog att rycka på axlarna och byta kanal efter ett tag. Trots att det ställer oss i ett helt nytt ljus.

Det kan handla om artefakter som medvetet placerats på månen av varelser från andra solsystem för många tidsåldrar sedan, men också om mikroskopiska spår av verksamhet i rymden. Extremt små bevis på att rymdresor har företagits i rymden kan ha bevarats några meter ner i månens sterila yta och dessa kan hittas vid en systematisk genomsökning.

Ett sådant sökande skulle kräva mycket av teknologi och resurser. Just nu är det sökandet efter vatten som gäller på månen. Vår generation får antagligen hålla till godo med månartefakten i 2001: a space odyssey. Inte så illa.

Rymdsonden Cassini avbildar vattnet som sprutar ut ur Enceladus

Det kan finnas flytande vatten under isskorpan på Saturnus måne Enceladus. Det visar nya resultat från rymdsonden Cassini. Och finns det flytande vatten, så kan det uppstå liv.

Rymdsonden Cassinis möte med Saturnus måne Enceladus har länge förbryllat forskarna. Först upptäckte man atmosfär runt den lilla månen och redan då gissade man att det var iskristaller. Sen såg man nybildade sprickor vid polerna och det tydde på att Enceladus var geologiskt aktiv. Nu har man studerat Cassinis resultat än mer ingående och kommit till den sensationella slutsatsen att det bara några meter under istäcket på Enceladus kan finnas fickor med flytande vatten.

- Det är mycket vackra strålar och plymer som kommer ut ur Enceladus sydpol, likt islänska geysrar. Vi är säkra på att det är flytande vatten, säger Carolyn Porco på rymdvetenskapliga institutet i amerikanska Boulder, Colorado.

Till skillnad från Jupiters måne Europa som tros ha vatten flera kilometer under ytan, så kan Enceladus vatten finnas bara några meter ner. Det gör att Enceladus seglar fram som en kandidat till sonderingar efter liv. Cassini bar med sig ESA-sonden Huygens som landade på månen Titan. Nästa sond kanske landar på Enceladus, suger upp och analyserar vattnet.

Varifrån kommer värmen?
Hur en himlakropp som knappt är större än södra Sverige upp till Stockholm, kan utveckla den värme som krävs för att hålla vatten flytande så långt från solen är en gåta. Även om Enceladus innehåller mycket bergmaterial, vars radioaktivitet skapar värme, så skulle det aldrig räcka. Närheten till Saturnus är troligen svaret på gåtan. Den oerhörda gravitation som Enceladus utsätts för ”flexar” hela månen. Friktionen ger upphov till den värme som behövs.

- Vi förstår inte hur det kan räcka till att värma upp himlakroppen så pass mycket, men som en av mina team-medlemmar sa: Även om vi inte kan förstå hur Encaladus kan göra det, så har Enceladus uppenbarligen gjort det, säger Carolyn Porco.

Bilder, video, analyser och podcast på Cassinis hemsida.

Europas inre – om forskarna har rätt. Illustration: Nasa

Under Jupiters måne Europas spruckna istäcke finns det troligen en gigantisk ocean. Om liv uppstår relativt lätt, borde det kunna finnas i detta flytande vatten och många forskare längtar efter att få iväg en sond som kan undersöka saken. Nasas senaste budget gjorde dem dock besvikna – igen.

När Voyager-sonden 1979 skickade de första närbilderna av Europa såg man att månen var annorlunda. Inga stora kratrar, bara en krackelerad, men annars jämn isyta. Efter att sonden Galileo 1995 undersökt saken närmare är de flesta forskare överens. Europa består av en isskorpa, några kilometer tjock. Därefter vidtar en ocean av flytande vatten, kanske upp till hundra kilometer djup. Vattnet håller sig flytande på grund av hettan från den enorma tidvattenfriktion som Jupiter ger upphov till.

Det är denna ocean som forskarna vill veta mer om. I minst tio år har projekt Jimo (Jupiter icy moons orbiter) varit på tapeten. Detta koncept kombinerades med Prometheus, Nasa’s projekt för att driva rymdutforskning med ned hjälp av kärnkraft. Förhoppningarna har dock ständigt kommit på skam på grund av budgetproblem. I budgeten för 2007 gick Nasa längre än någonsin. Även om det tidigare stod klart att Jimo inte skulle kunna komma iväg 2015 som planerat står man nu med knappt någonting alls.

Upprördhet
- Att lägga ner planerna på en expedition till Europa dödar hela tanken med robotutforskning av rymden, säger Louis Friedman från påtryckargruppen Planetary Society i USA.

Upprördheten delas av alla vetgiriga som misstänker att Europa är mer intressant än Mars. Där finns nämligen alla de viktigaste byggstenarna för liv som vi känner till i dag:
Vatten – finns i överflöd.
Organiska ämnen – har kommit till Europa via kometer och meteoriter
Värme – närheten till Jupiters enorma dragningskraft skapar energi ur tidvattnet.

På jorden uppstod liv efter en miljard år när dessa ingredienser samverkade. Europa har nu haft 4.5 miljarder år på sig. Mars har haft betydligt mindre ”våt” tid.

JPL (Jet Propulsion Laboratory) i Kalifornien anpassar sig till de ekonomiska realiteterna och fortsätter nu ta fram nya, billigare förslag på sätt att nå Europa. Även ESA skissar på expeditioner. Någon gång kommer vi att få se om Europas gigantiska ocean är helt öde – eller om där simmar något.

Läs mer:
ESA:s JME-projekt
Galileo-sajten (som den såg ut när det begav sig).

Kuiperbältet är det stora område bortom Pluto som består av stenar och småplaneter. Det är mycket svårstuderat från jorden och upptäckten av liknande bälten runt andra stjärnor kan lära oss mycket om vårt eget solsystem och om hur våra planeter uppkom. Samtidigt som de visar att vårt solsystems utveckling inte är unik.

Det var under sommarens Arctic Mars Analog Svalbard Expedition (AMASE) som upptäckten gjordes. I håligheter i isen inne i en frusen vulkan fann man kolonier av mikrober. Såväl levande som fossiliserade.

Att små grupper av bakterier kan leva i is visar ännu en gång på hur segt liv kan vara.

Den typ av miljö som finns i den frusna vulkanen på Svalbard antar man är vanlig på Mars. Upptäckten gjordes med hjälp av ett amerikanskt instrument. Förhoppningen är att detta instrument ska kunna sättas på framtida Mars-robotar för att upptäcka liv på den frusna röda planeten.

Läs mer i pressrelease från AMASE

Norsk tv har gjort reportage om AMASE

Först Sveriges förste astrobiolog Tomas Hode med en Mars-glob Foto: Staffan Waerndt

Sökandet efter liv i universum pågår även i Sverige. Genom att leta förhistoriskt liv i gamla stenar runt Siljan i Dalarna, utvecklar astrobiologen Tomas Hode metoder för att avslöja liv på Mars.

För 370 miljoner år sedan rusade en fyra kilometer stor meteorit med en hastighet av flera mil i sekunden mot jordens ekvator. Explosionen blev extremt kraftig och värmeutvecklingen så enorm att marken kokade i hundratusen år. Under årmiljonerna har området svalnat och sakta rört sig norrut. Ärret efter meteoritnedslaget kallas i dag Siljansringen.

Geologer har länge forskat i marken runt Siljan i Dalarna. Nu sneglar också astrobiologin – forskningen om liv i rymden – på stenarna. Anledningen är att det på planeten Mars finns liknande miljöer och Mars är den hetaste platsen för att hitta liv på andra ställen än jorden.

Tomas Hode blev under 2005 den förste svensk att doktorera inom ämnet astrobiologi. I doktorsavhandlingen visade han hur man kan hitta 370 miljoner år gamla spår av liv i stenar från Siljansringen – och hur man kan leta efter samma spår på Mars.

Liv på Mars

- Om liv har funnits på Mars har det med stor sannolikhet trivts i områden runt meteoritnedslag. Om det går att hitta fossila spår av sådant liv på jorden finns det goda förutsättningar för att hitta sådana spår av liv på Mars, säger Tomas Hode.

För hundratals miljoner år sedan flöt det vatten på Mars yta. Detta tillsammans med att planeten hade aktiva vulkaner och varma källor gör att många forskare tror att liv borde ha kunnat uppstå. I så fall handlar det om mikroskopiska bakterier, men det är inte så lätt att hitta spår av sådana.

- Skulle du landsätta sonder på jorden skulle du inte hitta några fossila spår av liv om du inte letade på exakt rätt ställe. Det kryllar visserligen av liv i ett vanligt vattenglas, men när vattnet torkat bort försvinner allt. Det blir inga fossiler.

Bildbeviset Strukturer av fossilerat slem från mikrobiologiskt liv. Foto: Tomas Hode

Vid meteoritnedslaget i Dalarna bildades många nya mineraler, samtidigt som varmt vatten cirkulerade. I sådana miljöer trivs många mikroorganismer och fossila spår av dem slöts in i de nybildade mineralerna.

Förra sommaren vandrade Tomas Hode i området runt Siljan, samlade och undersökte stenar i jakten på bevis på liv. Och fossilerna fanns där.

Slem

- I min doktorsavhandling visade jag att man har fått en bevaring av de mikroorganismer som levde i det här systemet vid Siljansringen.

De fossil som Tomas Hode hittat är inte själva organismen utan ett slags slem som mikroorganismer avger och som fossiliserats. Nästa steg är att förfina metoderna. Det gäller till exempel att leta efter spåren utan att förstöra dem. Det gäller också att minska risken för att organiskt material från jorden förorenar stenen från Mars.

Tomas Hode hoppas att hans forskning ska användas vid en så kallad ”sample return misson”: En sond sänds till Mars, plockar upp sten och återvänder med materialet till jorden. Amerikanska rymdmyndigheten Nasa och europeiska motsvarigheten ESA har planer på att arbeta tillsammans med en sådan expedition. Troligen kommer den iväg inom tio år.

Tre scenarion

Anledningen till att man satsar så hårt på att undersöka frågan om liv på Mars är att svaret på frågan skulle avslöja så mycket om förutsättningarna för liv i hela universum. Det finns tre huvudscenarion.