Han har nämligen gjort en spelfilm som utspelar sig på månen. Huvudrollen i ”Moon” görs av Sam Rockwell och rösten i datorn av Kevin Spacey.

Den försöker åskådliggöra livet på månen i en inte allt för avlägsen framtid och Duncan Jones verkar ha tänkt och läst på som en person med ett genuint intresse. Så här svarar han på tidningen Popular Mechanics fråga om varför filmen utspelar sig på månens baksida.

My reason is that when you start harvesting helium-3, what you’re basically doing is scooping up the first few inches of lunar regolith and bringing it into the harvesting machine, cooking it to release the gas that you’re going to store, and then kicking the detritus out the back. Because it’s going through the cooking process, there will be chemical changes, which may affect the color of the regolith. That’s going to affect, possibly, the reflectivity of what’s kicked out. If you haven’t done it before, and you’re going to be doing it on a large scale, literally changing the reflectivity of the moon, what’s that going to do to wildlife or all sorts of things back here on Earth? Do you want to take the risk of doing that on the near side before you’ve done it on the far side to actually see what’s going to happen? So that’s my argument.

Visst, det kan jag köpa och de mörka månmiljöerna i trailern känns verkliga och eggande. Hur allt känns när huvudpersonen plötsligt stöter på någon som är misstänkt lik honom själv ute på månytan – det återstår att se i september när filmen kommer ut.

Du kan följa Wimmers väg mot rymden på WimmerSpace.com och läsa mer om Lynx på Rymdturism.se.

Wimmers stora slutmål är att placera en dansk flagga på månens yta och med hans driv är det kanske inte alldeles omöjligt att han lyckas. Vill vi inte bli omkörda av dansken får vi inte vila på lagrarna.

Därför är det bra att Västeråskonstnären Mikael Genberg driver projektet med en svensk liten stuga på månen vidare. Om inte annat så bara för visionens skull. Han är för närvarande i USA och pratar med Nasa. I vår kommer vi att få se stugan på Globens tak och Fuglesang har lovat att ta upp en modell av den till ISS nästa höst. Samtidigt håller Rymdbolaget på att utreda landningsplatser. Missa inte lägesrapporten hos Radio Västmanland.

Per Wimmer gäst i studion hos Reuters.

Förre chefen för ledarredaktionen och dess bäste skribent Niklas Ekdal illusterar DN:s problem genom sin text Tillbaka till månen. Han använder olika länders satsning på rymdfart som stöd för en analys som mynnar ut i att Asien befinner sig i ett läge som är farligt likt det Europa befann sig i strax innan första världskriget.

Han går vilse på flera sätt. Han reducerar de asiatiska nationernas satsning på rymdforskning till simpla nationalistiska projekt och bortser från de effekter och drivkrafter inom utbildningssystemen och industrin som kommer på köpet och vars motsvarighet knappast fanns 1908.

Resor till månen ger enligt Ekdal ingenting – ”intäkterna är i stort sett noll”. Det är att vettigt väga kända fakta, men leder ingen vart annat än till slutsatsen att mänskligheten och då framförallt asiaterna ska bli vid sin läst och stanna på jorden. Vilka ekonomiska, samhälleliga och psykologiska intäkter rymden kan ge  i morgon vet vi ingenting om, men att avfärda rymdfarten så pass lättvindligt hjälper inte upp den övriga analysen.

Att ställa ut ”raketformade fallossymboler” på ett Expo är pinsamt tycker Ekdal och förordar europeisk design och afrikansk ”glädje”.  Där blir det totalsnurr på den ideologiska kompassen. Själv ser jag fram emot ett Expo med europeisk ”glädje” och en månbas med afrikansk design.

Rymdraketerna är förutsättningen för global kommunikation och kontroll av klimatförändringar och upprustningar. De kan till och med vara skillnaden mellan 1914 och 2014. Om man väljer att kalla dem fallossymboler, monument över det mänskliga framsteget eller aerodynamiskt utformade transportfarkoster säger det en hel del om betraktaren. Tyvärr avslöjar sig Ekdal.

Rysslands allt skarpare profil mot omvärlden och invasionen av Georgien gör att USA inte längre självklart kan luta sig mot ryska Soyuzraketer under åren mellan 2010 och 2015 då rymdfärjan är pensionerad och nya raketen Ares är under utveckling.

”About five minutes after I heard the news of the Russian invasion of Georgia, I became concerned that our policy of depending upon them for crew transport might be in jeopardy”, säger Nasacehefen Mike Griffin till Orlando Sentinel. Detta efter att ett internt mail från honom läckt ut där han i princip förebådar katastrof för hela det amerikanska systemet för rymdfart med människor.

Samtidigt förbereder sig Kina för att i slutet av månaden skicka upp tre taikonauter i omloppsbana. Man placerar den i Kina gigantiska happeningen mellan slutet av paralympics och nationaldagen. Denna gång ska rymdfararna göra en rymdpromenad.

Trots att det är trist med motsättningar går det inte att bortse från den energiinjektion som rymdfarten får av politisk kamp. Månlandningen är det yttersta exemplet. När nu USA vill göra om samma sak lär de få tampas med Kina. Det inser till och med Griffin.

En stilla önskan om samarbete lär klinga ohörd, men det finns en joker på banan och det är den kommersiella sektorn. Om SpaceX får ordning på sina Falcon-raketer kan de mycket väl vara bryggan för Nasa mellan rymdfärjan och Ares. Och vem vet. Ett internationellt privat konsortium som använder Falcon 9 kanske slår både USA och Kina. Och lämnar politiken bakom sig.