Nu gäller det att Bolden gör rätt, för han har inte mycket marginaler att spela på vad gäller budget, tid och att nå de mål som för närvarande gäller – att återvända till månen 2020 till exempel.

Det var när Nasa uppmanade folk att rösta på vad den nya Italien-byggda besättningsmodulen på rymdstationen ska heta som den kände tv-profilen och komikern Stephen Colbert fick den geniala idén att kuppa omröstningen. Han uppmanade sin miljonpublik att rösta på honom och givetvis vann han.

Aj aj, pr-folket på Nasa framstod som förlorare och debattörer uppmanade dem att respektera omröstningen. Som tur var hade de fått in brasklappen att omröstningen var rådgivande och därför beslutade de sig för ett helt annat namn: Tranquility – den plats på månen där besättningen på Apollo 11 landade.

Det hela slutade lyckligt för Nasas del. Natten till onsdagen skickade de Suni Williams till Colberts show – hon med det långa svarta håret som flög med Fuglesang på STS-116 2006 och stannade på rymdstationen i  195 dagar. Hon fick avslöja för en spelat förvånad Colbert att han inte fick äran. Däremot kunde hon trösta honom med att träningsmaskinen inne i modulen ska heta Combined Operational Load Bearing External Resistance Treadmill. Förkortat COLBERT.

Lite nördig kreativitet och en kvinnlig astronauthjälte som kan föra sig i medierna. Se där så enkelt det gick att vända den potentiellt pinsamma situationen. I slutändan fick Nasa, rymdstationen och rymdverksamheten massor av behövlig uppmärksamhet.

”Snart”, svarar han på frågorna om när han tänker ta tag i rymdfrågorna.

Den förre förhandsfavoriten Scott Gration har han nu utsett till sitt speciella sändebud i Sudan. Ny favorit enligt rymdmedierna är Steve Isakowits som till skillnad från militären Gration har erfarenhet av jobb inom Nasa.

Kanske vill Obama helt enkelt känna efter. För två år sedan ville han ta pengar från rymdverksamhet och lägga på utbildning. Veckan innan presidentvalet lovade han att öka satsningen på rymden. Var han nu står har varit oklart, men han verkar inte helt oengagerad. I går ringde han upp rymdstationen och snackade med astronauterna däruppe. Lägg märke till att han i citaten nedan hela tiden vill koppla verksamheten på ISS till jorden. Rätt tänkt, tycker jag:

”We are really excited about the project you are doing,” Obama radioed. ”This is really exciting because we’re investing back here on the ground (in) a whole array of solar and other renewable energy projects. And so, to find out you’re doing this up at the space station is particularly exciting.”

After asking how the astronauts installed the station’s new arrays, the president said ”obviously, we’re really proud about the extraordinary work our American astronauts are doing. You are representative of the dedication and sense of adventure and discovery that we’re so proud of.

”But one of the things that’s so wonderful about this is that it is an international space station and I know we have our Japanese and Russian counterparts on board as well. We’d love to say hello to them and hope this is an example of the kind of spirit of cooperation we can apply not just in space but here on the ground as well.

Nedan följer en längre variant av den text som publicerats i tidningen.

Förra årets succé Mig äger ingen av Åsa Linderborg beskriver ett Västerås på 70- och 80-talet präglat av samma likriktning.

Själv växte jag upp i Västerås och flyttade snabbt efter gymnasiet. När jag på besök i slutet av 90-talet gick från Centralstationen genom den traditionstyngda Vasaparken fick jag syn på en röd liten stuga uppe i ett träd. Jag kunde knappt tro mina ögon. Hur kom han på det? Hur fick han tillstånd? Kan man göra sånt här? Det var ett konstverk som fungerade eftersom det väckte reaktioner över hela staden och på åtminstone något plan förändrade den. Allt var inte lika omöjligt i Västerås längre.

Mannen bakom trädhuset var konstnären Mikael Genberg. Han kompletterade senare detta ”Hotell Hackspett” med en röd liten stuga ute på Mälarfjärden, ”Hotell Utter Inn”, och världspressen började uppmärksamma de annorlunda möjligheterna till övernattning.

2002 kom Mikael Genberg på tanken att sätta en röd liten stuga på månen. Det projektet har kommit osannolikt långt och involverar nu högt uppsatta politiker, finansmän och de osynliga spindlar i nätet som kan betecknas pr-strateger.  I den nya boken Mångalen (Sportförlaget) beskriver journalisten och författaren Anders Lif hur Mikael Genbergs vision har spridit sig och börjar få styrfart.

Pastisch på den klassiska tavlan "Grindslanten", målad av Mikael Genberg.

Det är en lättsam berättelse om ett projekt som drivs på ett lättsamt sätt, trots den allvarliga visionen om ”det röda huset med vita knutar som ska stå på den öde månslätten i eviga tider, som en runsten med minnen av midsommar, mygg och lövade bryggor och som en bild av en utsatt mänsklighet, ensam i en stor och kall rymd”.

Boken är byggd kring episoder som beskriver de informella strukturerna i maktens korridorer. Mikael Genbergs kontakter med svenska företaget Rymdbolaget skildras utförligt eftersom de var en förutsättning för hela projektet. Visionen fick liv när Rymdbolaget tog den på allvar istället för att avfärda den. De ser chansen att visa vad de går för och testa ny teknik inför framtida månlandningar i mer traditionella ESA-sammanhang.

Den tekniska utmaning som Rymdbolaget antagit handlar om att landa en farkost på månen och fälla ut en modell av en röd stuga med vita knutar och man tror sig i nuläget kunna göra det till en kostnad av endast 500 miljoner. Det är lite pengar i rymdsammanhang, men det är pengar som i princip måste komma från privata aktörer och än så länge är det långt kvar för Genberg och hans så kallade musketörer.

Många blir fångade av visionen, men är de beredda att öppna plånböckerna? Månhusets tillskyndare måste balansera på en slak lina och hålla igång projektet samtidigt som man håller det borta från jantelagen och förlöjligande. Det är spännande läsning och boken slutar mitt i den virvel av aktivitet kring visionen som Genberg har satt i gång. I vår kommer Globen att krönas av den röda lilla stugan.

Redan i början av boken resonerar Anders Lif kring de etiska problem det innebär att vara journalist och samtidigt i det närmaste kompis med Genberg. Boken är definitivt ingen kritisk granskning utan snarare en del av projektet, men förfaller inte till några devota hyllningar. I den djupgående beskrivningen av vem Mikael Genberg är saknar jag ändå direkta svar på vissa frågeställningar. Hur ser han till exempel på risken att farkosten skjuts upp, men försvinner på väg ner mot månytan? Det är ju ett i rymdsammanhang vanligt scenario.

Boken drar med sig läsaren i spänningsfältet mellan beskrivningarna av en entreprenörs vardag och den bråddjupa utomvärldsliga visionen. För egen del kan jag konstatera att Mikael Genberg lyckades med den röda lilla stugan i trädet i Västerås. Hur meningsfullt månhusprojektet är får varje läsare bedöma själv.

Köp boken

Följ projektet på lunaresort.com

En instabil värld i ekonomisk kris kräver mycket av världens mäktigaste man och förväntningarna är skyhöga, men han är ingen trollkarl, har inte förmåga att göra allt och många lär bli besvikna. När det gäller rymden har Barack Obama i alla fall möjligheter att sätta rejäla fotspår. Om han agerar engagerat.

Nasa har de senaste åren försökt uppfylla avgående presidenten Bushs vision från 2004 om bemannade färder till Månen och Mars. Problemet är att Nasa inte har fått de medel som behövs för att utveckla dessa nya transportsystem i Constellation-programmet med mindre än  rejäla neddragningar på andra områden.

Den avgående Nasachefen Michael Griffin har gjort vad han kunnat och driver på organisationen, men stödet från presidenten har varit blodfattigt. Bush orkade inte engagera sig i visionen efter att han lagt den. När rymdfärjorna tas ur trafik om ett drygt år tar det minst fem år tills vi har ett nytt amerikansk system för att transportera människor till rymden.

Vad Obama kan göra är att gjuta nytt liv i det amerikanska rymdprogrammet. Inte minst viktigt är det att han använder sin retoriska förmåga att övertyga det amerikanska folket om att bemannad rymdfart är ett sätt att utvidga den mänskliga erfarenheten.

Han har hotat att skjuta upp Constellationprogrammet, samtidigt som han har lovat mer resurser till Nasa. Rymdsektorn väntar otåligt på klargöranden. Det som läckt ut tyder på att Constellationfarkosterna fortsätter att utvecklas, men att man väntar med allt som har med en månbas att göra. Att ändå sätta upp mål i form av tidpunkter för människor på Månen och Mars är det enda rätta för att få konkreta mål att sträva emot. Annars fortsätter vi hänga löst i tomheten.

Barack Obama har nu också möjlighet att fördjupa internationella samarbeten. Bemannad rymdfart kräver hela världens resurser. USA:s vidare engagemang i ISS är viktigt. USA och Ryssland, Europa, Kina och Indien skulle kunna jobba mer ihop. De kommersiella krafter som finns måste få fria händer och uppmuntras av staterna.

Barack Obamas USA har fortfarande musklerna att leda människan på de första stegen ut ur födelsehemmet. Med visionär ledning som inkluderar alla globala krafter kan de kommande åren bli ett rejält avstamp. Oengagerat ledarskap på den här fronten kan sätta djupare spår i mänsklighetens framtid än misslyckanden på många andra av de områden där det nu ställs krav.

Kampanjfilm om Barack Obamas engagemang i rymden – som väntar på konkret uppföljning.

Rysslands allt skarpare profil mot omvärlden och invasionen av Georgien gör att USA inte längre självklart kan luta sig mot ryska Soyuzraketer under åren mellan 2010 och 2015 då rymdfärjan är pensionerad och nya raketen Ares är under utveckling.

”About five minutes after I heard the news of the Russian invasion of Georgia, I became concerned that our policy of depending upon them for crew transport might be in jeopardy”, säger Nasacehefen Mike Griffin till Orlando Sentinel. Detta efter att ett internt mail från honom läckt ut där han i princip förebådar katastrof för hela det amerikanska systemet för rymdfart med människor.

Samtidigt förbereder sig Kina för att i slutet av månaden skicka upp tre taikonauter i omloppsbana. Man placerar den i Kina gigantiska happeningen mellan slutet av paralympics och nationaldagen. Denna gång ska rymdfararna göra en rymdpromenad.

Trots att det är trist med motsättningar går det inte att bortse från den energiinjektion som rymdfarten får av politisk kamp. Månlandningen är det yttersta exemplet. När nu USA vill göra om samma sak lär de få tampas med Kina. Det inser till och med Griffin.

En stilla önskan om samarbete lär klinga ohörd, men det finns en joker på banan och det är den kommersiella sektorn. Om SpaceX får ordning på sina Falcon-raketer kan de mycket väl vara bryggan för Nasa mellan rymdfärjan och Ares. Och vem vet. Ett internationellt privat konsortium som använder Falcon 9 kanske slår både USA och Kina. Och lämnar politiken bakom sig.

En resa till Mars skulle gå betydligt snabbare med ett bra solsegel än med klassisk raketframdrivning. I början halkar solseglet långt långt efter, men på stora distanser har raketmotorerna ingen chans.

När de första stapplande testerna nu görs är det Nasa:s lilla Nanosail-D som kommer att färdas med Falcon 1-raketen från SpaceX senare i sommar. För några år sedan gjorde frivilligorganisationen Planetary Society gjort ett försök med Cosmos 1 som misslyckades eftersom den ryska bärraketen havererade. Nu blir det spännande. Förutom att det är viktigt att SpaceX lyckas skjuta upp sin privat bekostade raket till omloppsbana kan solseglet från Nasa kanske bli början på något stort.

Nedanstående avsnitt av BBC-serien Space med Sam Neill från 2000 handlar om hur vi kan komma att färdas i rymden och solsegel är ett av alternativen som beskrivs.

Positivt nog är de inte låsta i tyckande positioner. Det var inte ett sånt möte. Flera uttryckte tvärtom att de tar intryck av Nasa-chefen Griffins förklaringar till varför månen är en bra destination att träna på.

Icke desto mindre anser många i rymdsamfundet att Mars som destination för människor håller på att försvinna i fjärran i en dimma av tekniska och budgetmässigar restriktioner. En väg framåt är att starta ett samarbete med Kina.

”Vi har sett värdet av samarbete på den internationella rymdstationen. Personligen tycker jag att det vore toppen om Kina kunde engageras i de här diskussionerna”, sa Nasa-forskaren Scott Hubbard till New Scientist.

Visst har han rätt. Samarbete måste vara bättre än kapplöpning. Frågan är vems kille eller tjej som ska ta första steget på Mars. Kanske kan de enas om ett mellanting. En svensk?

Sist en sond var där var 1975. Det är svårt att nå fram och förhållandena så nära solen är tuffa. Nedanstående klipp från filmen Sunshine gestaltar en närkontakt med Merkurius när planeten passerar framför solen.

Och här förklarar en ung brittisk fysiker hur missionen går till:

Messengers sajt
Om Mariner 10
Om händelserna i Aftonbladet, DN

TIll stora delar handlar det om att försvara Nasas kostnader, men han lyckas sätta in rymdutforskningen i större sammanhang med väl valda ord. Titta och läs här.

Redan i dag driver rymdutforskningen ekonomier och samhällen framåt. Kapitalister som vill ligga i framkant bör förbereda sig för den explosion i rymdverksamhet som kommer att inträffa när kostnaden för att komma dit sjunker.

00.36 kan du också se uppskjutningen på Nasa-tv.

Egentligen tänkte man köra ner i den stora Victoriakratern denna vecka, men gigantiska sandstormar gör att man avvaktar. Sandstormarna på Mars kan svepa in hela planeten i ett rött töcken och den energi som roboten Opportunity får av solcellerna har minskat med hälften under den period av dåligt väder man nu är inne i. Forskarna räknar med att bevhöva vänta åtminstone till mitten av månaden. När man väl kommer ner i den djupa Victoriakraterna kommer vi även djupt ner i Mars historia och vi kan säkert vänta oss nya spännande avslöjanden om planeten.

Samtidigt gör åskväder i Florida att den spännande Dawn-expeditionen till asteroiderna Ceres och Vesta får vänta ett dygn. Nytt datum för uppskjutning på en Delta 2-raket är satt till 8:e, på söndag, men även denna dag är osäker. Vi får hoppas att den problemdrabbade Dawn får lite lugn och ro väl framme på de väderlösa bumlingarna mellan Mars och Jupiter.

Det är Kennedy Space Center i Florida som har öppnat The Shuttle Launch Experience. I denna samverkar luftkuddar, ljud, ljus och tvskärmar och ger en mycket realistisk känsla av hur det känns under en uppskjutning. I alla fall enligt de astronauter som varit inblandade i arbetet med att ta fram simulatorn. En erfaren rymdjournalist som testade var ändå inte allt för betagen.

Efter en fullständig succé i rymden skiljde sig Lisa Nowak under hösten från sin make som hon har tre barn med. Uppenbarligen förälskar hon sig sedan i Fuglesangs kompis BillyO och drabbas av någon form av psykos när hon beväpnad och utklädd ska konfrontera hans flickvän.

På CNN ser jag intervjuer med psykologer som pekar på riskerna för psyket när man landat efter att ha varit i himlen. En före detta Nasa-anställd vittnar om vad han tycker är en absurd astronautmiljö. Hundratals ”A-människor” trängs på Johnson Space Center och tävlar om allt för få platser upp i rymden. Han anser att Nasa måste skicka ut astronauterna i verkligheten mer. Och visst, kanske är det en aning för mycket utvaldhet och specialbehandling runt astronauterna.

När jag pratade med Christer Fuglesang innan hans resa så förnekade han bestämt att post-flight depressioner ens var en frågeställning som togs upp astronauter emellan.

- Vi pratar bara om vad som kan gå illa under resan, som han sa.

Å ena sidan kan man tycka att det är en superman-inställning som blundar för realiteterna. Å andra sidan så vet alla från början vad yrkets villkor är och man måste måste också lita på en enskild människas förmåga att handskas med världen. Att några faller igenom är dessvärre en realitet i alla yrkesgrupper. Fallet för astronauterna är bara mycket högre.

Mer om astronautpsyket på New Scientist

Cosmic Log sammanfattar andra infallsvinklar på händelsen och mynnar ut i att den traditionella Nasa-astronautens dagar ändå kan vara räknade – till förmån för privata rymdfarare.

Alla smaskiga detaljer om svartsjukedramat kan du läsa här eller här. Nog var det för väl att Nowak inte gick loss med pepparsprejen inne i en rymdfärja, men det bevisar att även astronauter kan få en knäpp.

Har det inte varit gruff på den trånga rymdstationen ännu, så lär det bli. Egentligen finns ingen anledning att undvika det (om nu inte viktig utrustning används som tillhygge). Kanske är det till och med bra för vårt fortsatta liv i rymden att mer känslor tillåts därute.

Med det menar jag inte att man ska offra det ypperliga samarbete över språk- och nationsgränser som det knappt finns motsvarighet till i andra sektorer av mänsklig verksamhet, men svartsjuka är ju också ett universellt språk.

På den utmärkta online-tidskriften the Space Review pågår en diskussion om hur Nasa ska återuppliva intresset för rymdfart hos de unga som enligt mätningar slutat bry sig. Senaste artikeln handlar om att fokusera på människorna, äventyret, känslorna, det storslagna. Kanske inte helt fel med lite triangeldrama som krydda.

Mars Phoenix Lander beräknas kosta lite drygt 400 miljoner, men Nasa har bara råd att bekosta 386 av dessa. Vid ett möte förra veckan fick forskarna ändå klartecken att fortsätta. Man siktar på att skjuta iväg landaren i augusti (mer om expeditionen på Space.com).

Samtidigt kommer signaler från demokraterna i USA att man vill skära kraftigt i Nasa:s budget. Bland annat vill man använda pengarna till en global AIDS-fond, vilket får Florida-republikanen Dave Weldon att gå i taket.

Personligen tycker jag att det går att försvara pengar till rymdutforskning även gentemot sådana saker som AIDS-bekämpning. I grunden tänker folk fel när de anför just rymdutgifter som onödiga. Rymdutforskning och AIDS-bekämpning är två sidor av samma mynt – genuint viktiga för människan och vår utveckling. Hacka istället på en sån sak som stödet till amerikanska och europeiska jordbrukare som vi betalar för att dessa och inte afrikaner ska odla vår mat. Fråga varför pengar ska tas från rymden och inte från dessa vansinnigt dyra system som för länge sedan hade bekostat en människa till Mars.

- När vi berättade det utbröt ett mindre jubel bland representanterna för de andra rymdstyrelserna, berättar Nasa:s Jeff Volosin.

Det blir förstås lättare att samverka med Nasa och för oss rymdintresserade i Sverige blir det ju faktiskt lättare att föreställa sig vad som händer.

Det är också i en internationell anda som Nasa har tagit beslutet. Man signalerar på så sätt återigen att man söker samarbete kring månplanerna.

Dessutom förskräcker fiaskot med Mars-sonen Mars Climate Orbiter. 1999 gick den för brant in mot grannplaneten och brann upp. Orsaken var att leverantören av framdrivningssystemet uppgav data i engelska måttenheter medan Nasa trodde att det metriska systemet användes.

Nasa har valt företaget Lockheed Martin som huvudansvarig för konstruerande och byggande av CEV-kapseln Orion. Jobbet är värt 3,9 miljarder dollar.

Lockheed Martin förbinder sig att den sjunde september 2013 kunna leverera en farkost färdig att användas. Under 2014 ska de första människorna skjutas till rymden i Orion-kapseln.

Inte senare än 2020 ska kapseln ta människor till månen och cirka 10 år senare är det tänkt att Orionkapseln ska vara grundbulten för ett system som landar människor på Mars.

Lockheed-Martin är förstås nöjda. De tog hem kontraktet i konkurrens med bland andra Boeing, som var med och byggde både Apollo-kapseln och Rymdfärjan. Att det nu blev Lockheed-Martin beror enligt uppgifter från Nasa delvis på att deras förslag i högre utsträckning byggde på redan kända och använda teknologier.

Bland rymd-medierna i USA får nyheten ett blandat mottagande. Bloggen HobbySpace anser att det är för mycket pengar, för långsamt och för lite. Många i USA lägger stora förhoppningar på privat utveckling. Hotellmiljardären och rymdentreprenören Robert Bigelow tror till exempel att det är 50/50 mellan privata initiativ och NASA om vem som kommer först till månen.

Astronomerna är emot en bemannad Marsresa och argumenten handlade i huvudsak om att det blir mindre pengar till teleskop om man skickar folk till Mars. Lite trist att någon annan röst inte hördes. Maria Sundin hade den mest öppna attityden och tog upp en del argument för att människan ska till andra himlakroppar än jorden, men det var inte mycket som bet på herrarna som till slut hamnade i ståndpunkten att vi först ska sluta kriga på jorden innan vi kan åka till Mars (vilka fler aktiviteter ska vi vänta med tills lyckoriket är förverkligat?).

Ska man tala om krig i sammanhanget borde man jämföra USA:s och Kinas försvarsbudgetar med kostnaden för bemannade rymdfärder. En resa till Mars kostar en liten bråkdel av vad som läggs på vapen. Istället för att gnälla på USA:s program för bemannade rymdfärder borde ju astronomerna fråga varför Sverige lägger 40 miljarder om året på ett försvar som inte används. En bråkdel av de pengarna skulle ge dem ett rejält teleskop.

Missa inte heller Sveriges Radios inslag om arbetet på JPL med Mars Reconnaiscance Orbiter! Onsdagens Vetandets värld ligger kvar till på onsdag.

Det var ett väntat val. Nasa tänker spendera en halv miljard dollar under de närmsta fem åren på det så kallade COTS-programmet. Amerikanska statens revisorer har kritiserat upplägget och menar att Nasa förlorar kontrollen över skattebetalarnas pengar på detta sätt. En av favoriterna till uppdraget, Space X och dess vd Elon Musk är säker på att skattebetalarna kommer att få mycket för pengarna.

- Det här är en av de smartaste investeringarna Nasa någonsin gjort, säger han till Space.com.

Space X har tagit fram en kapsel kallad ”Dragon”, som ska skjutas upp med deras Falcon-raketer och kunna användas för transporter till ISS, men också för rymdturism och transporter till Robert Bigelows uppblåsbara rymdhotell.

Motsvarigheten till Apollokapseln, den nya CEV, Crew Exploration Module, kommer antagligen att benämnas Orionkapseln. Den kommer också att kunna användas för att frakta människor till och från den internationella rymdstationen ISS. Tidigare har Nasa döpt det nya raketsystem som ska användas till Ares 1 och 5, en blinkning till Apolloprojektets Saturn 1 och 5. Ares är en grekisk krigsgud som romarna kopplade ihop med planeten Mars och efter månen kommer Aresraketerna att riktas mot Mars.

Nedan en skalenlig teckning tagen från Wikipedia, som visar hur stor Saturn 5 var – och hur kraftig Ares 5 kommer att bli.

Saturn V, som sköt upp Apollokapseln, Rymdskytteln, Ares 1 som ska skjuta upp Orionkapseln och Ares V som ska transportera tung utrustning.

Gissa om konspirationsteoretikerna kommer att gå igång på detta. Vad är det Nasa försöker dölja? Att de aldrig varit på månen? Att astronauterna mötte utomjordingar? Det lär inte hjälpa att Nasa bedyrar att all information på banden har sparats på annat sätt.

UPPDATERING: Några timmar efter att nyheten blev känd vädrar mycket riktigt förnekarna morgonluft. En rewrite på Aftonbladet / SvD / N24 har lett till en storm av kommentarer. Läs gärna fakta här.

Två tredjedelar av alla Marssonder har förolyckats på ett eller annat sätt. MRO är dock ytterligare en i raden av lyckade angöringar som skett under 2000-talet.

MRO:s inbromsningsmanöver gick utan problem och Mars tyngdkraft fångade in sonden. Den ligger nu i en mycket vid bana runt planeten. För att spara bränsle kommer den fortsatta inbromsningen att utnyttja planetens atmosfär. Genom hundratals små dippningar under ett halvår kommer MRO till sist att nå den planerade banan nära ytan. Då kan observationerna börja på allvar.

MRO har jämförts med en spionsatellit. Det kommer att bli mycket detaljerade bilder och spännande nya upptäckter lär vänta.

MRO:s hemsida

Europas inre – om forskarna har rätt. Illustration: Nasa

Under Jupiters måne Europas spruckna istäcke finns det troligen en gigantisk ocean. Om liv uppstår relativt lätt, borde det kunna finnas i detta flytande vatten och många forskare längtar efter att få iväg en sond som kan undersöka saken. Nasas senaste budget gjorde dem dock besvikna – igen.

När Voyager-sonden 1979 skickade de första närbilderna av Europa såg man att månen var annorlunda. Inga stora kratrar, bara en krackelerad, men annars jämn isyta. Efter att sonden Galileo 1995 undersökt saken närmare är de flesta forskare överens. Europa består av en isskorpa, några kilometer tjock. Därefter vidtar en ocean av flytande vatten, kanske upp till hundra kilometer djup. Vattnet håller sig flytande på grund av hettan från den enorma tidvattenfriktion som Jupiter ger upphov till.

Det är denna ocean som forskarna vill veta mer om. I minst tio år har projekt Jimo (Jupiter icy moons orbiter) varit på tapeten. Detta koncept kombinerades med Prometheus, Nasa’s projekt för att driva rymdutforskning med ned hjälp av kärnkraft. Förhoppningarna har dock ständigt kommit på skam på grund av budgetproblem. I budgeten för 2007 gick Nasa längre än någonsin. Även om det tidigare stod klart att Jimo inte skulle kunna komma iväg 2015 som planerat står man nu med knappt någonting alls.

Upprördhet
- Att lägga ner planerna på en expedition till Europa dödar hela tanken med robotutforskning av rymden, säger Louis Friedman från påtryckargruppen Planetary Society i USA.

Upprördheten delas av alla vetgiriga som misstänker att Europa är mer intressant än Mars. Där finns nämligen alla de viktigaste byggstenarna för liv som vi känner till i dag:
Vatten – finns i överflöd.
Organiska ämnen – har kommit till Europa via kometer och meteoriter
Värme – närheten till Jupiters enorma dragningskraft skapar energi ur tidvattnet.

På jorden uppstod liv efter en miljard år när dessa ingredienser samverkade. Europa har nu haft 4.5 miljarder år på sig. Mars har haft betydligt mindre ”våt” tid.

JPL (Jet Propulsion Laboratory) i Kalifornien anpassar sig till de ekonomiska realiteterna och fortsätter nu ta fram nya, billigare förslag på sätt att nå Europa. Även ESA skissar på expeditioner. Någon gång kommer vi att få se om Europas gigantiska ocean är helt öde – eller om där simmar något.

Läs mer:
ESA:s JME-projekt
Galileo-sajten (som den såg ut när det begav sig).

Det preliminära anslaget till Nasa höjs med 3.2 procent till 16.8 miljarder dollar. Rymdfärjan, ISS och utvecklingen av den nya CEV-farkosten kostar 10 miljarder. CEV ska delvis bygga på teknik från Rymdfärjan och kan nu enligt Nasa vara färdig så tidigt som 2010, då rymdfärjan pensioneras, men allra senast 2014. Vetenskaplig utforskning av rymden får 5.3 miljarder. Det är en mindre ökning än vad många trodde och Nasa-chefen Michael Griffin tvingades backa från tidigare löften om att inte ”tafsa” på den vetenskapliga sidan.
- Jag vill det inte, men det är vad vi måste göra, sa han på en presskonferens.

Besparingarna innebär att flera projekt ställs på vänt. Det gäller till exempel Terrestrial Planet Finder, ett projekt för att hitta jordlika planeter i andra solsystem. De kosmologi-projekt som skulle undersöka Einsteins förutsägelser om gravitationsvågor (LISA) och svarta hål (Constellation X) ställs också på vänt. Mars-utforskningen får anslagen sänkta med nästan 25 procent. En Mars Sample Return Mission är därför mycket långt borta i nuläget. Det samma gäller en färd till Jupiters månar, för att till exempel undersöka månen Europas troliga hav närmare. Den kärnkraft-teknologi som man tänkte sig i samband med en sådan expedition hoppas nu Nasa att ett internationellt samarbete kan utveckla.

Om vetenskapsmännen är missnöjda är svenske astronauten Christer Fuglesang mer nöjd. Budgeten är ett kvitto på att han och hans arbetskamrater är på väg upp i rymden.
- Det fanns en hel del oro i våra kretsar över att NASA-chefen Mike Griffin sagt att det saknades 3 till 5 miljarder dollar under åren 2007-2011 för att kunna göra de 18 rymdfärjeflygningar som är nödvändiga för att bygga färdigt rymdstationen. Nu verkar inte farhågorna besannas, skriver Fuglesang i senaste nyhetsbrevet.

Läs mer:
Allt om budgeten på nasa.gov
Lokal vinkel – jobben på KSC hotade

Challengers bärraket fattar eld

Att bege sig till rymden har fram till i dag inneburit att risken för att dö ligger på cirka 4 procent. Det gör rymdfart till en mycket riskfylld verksamhet för astronauterna. Men det har omkommit fler rymdtekniker än astronauter.

Den 27 januari 1967 brann Apollo 1-kapseln med tre astronauter i under en övning på marken. Samtliga omkom. Den 28 januari 1986 exploderade rymdfärjan Challenger efter starten – sju omkom. Den 1 februari 2003 exploderade rymdfärjan Columbia vid återinträdet till jorden med sju döda som följd. En svart vecka i rymdens historia alltså. I år uppmärksammades främst Challenger-olyckan eftersom det var 20 år sedan.

Dödsfallen i samband med rymdfart får stort symbolvärde eftersom det är en sådan speciell form av verksamhet. Astronauters död leder ofta till nationell samling kring rymden och man belyser både behovet av och riskerna med rymdutforskning. Ronald Reagans uppmärksammade tal efter Challenger-olyckan är ett exempel på det.

De amerikanska olyckorna har alltid lett till omfattande utredningar. Apollo-olyckan anses ha förstärkt säkerheten inför månlandningarna markant. Efter Columbiahaveriet 2003 har verksamheten med rymdfärjan i princip legat nere på grund av de åtgärder som vidtas för att det inte ska hända igen och rymdfärjan har fått ett visst vanrykte. Den anses vara en allt för osäker konstruktion och syftet ifrågasätts. Även Sovjet/Ryssland har drabbats av olyckor, men de har färre dödsoffer på fler uppsändningar av människor.

Dödsoffer
Vad man inte hör så mycket om är de rymdrelaterade olyckor som inträffat på marken. 2003 omkom 21 brasilianska rakettekniker vid en explosion. I Ryssland omkom 50 personer när en Vostok-raket exploderade i samband med tankning på marken 1980. 1996 exploderade en kinesisk raket på marken. Enligt det officiella Kina omkom sex personer, men ögonvittnen som såg förödelsen menar att betydligt fler måste ha dödats. Även Europa har drabbats. 1995 omkom två ESA-tekniker på raketbasen i Kourou.

Den fortsatta rymdverksamheten kommer att leda till ytterligare dödsoffer. Astronauterna själva och deras familjer är kanske mer förberedda på det än tekniker och andra yrkesgrupper som också är i riskzonen. Apollo-astronauten ”Gus” Grissoms ord som uttalades före hans död 1967 visar på det:

“If we die, we want people to accept it. We are in a risky business, and we hope that if anything happens to us it will not delay the program. The conquest of space is worth the risk of life.”
Läs mer:
Wikipedia listar olyckor i rymden

Tillägg:
Challengerkatastrofen – hundradel för hundradel
Columbiakatastrofen – hela haverirapporten
Apollo1 – en beskrivning av branden

Runt Pluto roterar inte bara månen Charon som upptäcktes 1978. Nu har astronomer upptäckt ytterligare två objekt med hjälp av Hubbleteleskopet. Pluto har därmed troligen tre månar.

Upptäckten har betydelse för forskningen om Kuiperbältet. Så kallas det stora område med is och stenar som ligger utanför Neptunus bana och som Pluto är en del av.

- Våra resultat visar att objekt i Kuiperbältet kan ha fler månar. Det har betydelse för forskningen om hur Kuiperbältet uppstod, säger Alan Stern, astronom i det team som upptäckte de två troliga månarna.

Tidigare i år upptäckte astronomer vad som då kallades en tionde planet. Den fick namnet Xena och är liksom Pluto en del av Kuiperbältet. Problemet är att man räknar med att upptäcka ett stort antal nya objekt av samma storlek i området – kan alla få kallas planeter?

Det senaste budet är att sluta prata om enbart planeter. En speciell panel som Internationella astronomiska unionen har tillsatt har föreslagit att man med de engelska termerna pratar om de fyra innersta som ”terrestrial planets”, De fyra jättarna som ”gas giants” och Pluto och Xena ska benämnas ”Trans-Neptunian planets”. Förslaget diskuteras just nu.

Hubble är ett teleskop i rymden som inte skickades upp för månforskning. Men varför inte använda vårt skarpaste öga eftersom vi ändå ska åka dit?

Så kanske forskarna resonerade när de riktade rymdteleskopet mot månen. Och de första detaljrika bilderna antyder att det finns mer syre än väntat på månytan. Syre som framtida expeditioner kan använda.

Översta bilden är tagen av Hubble och krysset visar Apollo 17:s landningsplats. Anledningen till att man tittar på den är inte bara sentimental utan handlar om att kalibrera de data som Hubble nu kan se med de data som astronauterna på plats samlade in. Bilden i mitten är Hubbles bild som gjorts tredimensionell med topografiska data. Där finns samma kryss. Underst är en bild tagen på plats av Apolloastronauterna 1972.

Rent syre

Hubble ser inte bara i synligt ljus, utan även i ultraviolett. Vad man då upptäcker är att det finns rikligt med ämen som titaniumdioxid och järnoxid på vissa delar av månens yta. Det är inte speciellt komplicerat att ur dessa ämnen utvinna rent syre. Detta syre kan framtida månresenärer använda för att slippa frakta allt från jorden. Till att andas givetvis, men också som bränsle till exempel.

Hubbleteleskopet banar nu väg för den kader av observationssonder som är på väg till månen.

Se en välproducerad och lättillgänglig film om Hubbles observationer av månen – ”Hubbleminute”

Det Nasa nu presenterar är en metod för upprepade resor till månen. Minst en gång i halvåret från 2018 ska CEV (Crew Exploration Vehicle) och HLV (Heavy Lift Vehicle) frakta människor och material till månen.

En bild säger mycket mer än långa textsjok så nedan finns en film som visar hur Nasa tänkt sig det transportsystem som förväntas leda till en permanent bas på månen. Samma typ av farkoster ska sedan ta människor till planeten Mars. Filmen är gjord av Nasa, är 25 mb stor och du behöver QuickTime (ladda ner här).

Något om det som kan ses på bilderna:

HLV kan lyfta upp till 125 ton och lägger i det här fallet en månlandare i omloppsbana runt jorden. Sedan kommer astronauterna i CEV som kan bära sammanlagt 25 ton. Båda farkoster skjuts upp med de raketmotorer som idag skickar upp rymdfärjan. De dockar med varandra och fortsätter sedan mot månen.

All teknologi som ska användas finns redan i princip. Inget helt nytt måste utvecklas för detta transportsystem. Detta minskar riskerna och minskar kostnaderna.

CEV är väldigt lik Apollokapslarna. Enligt Nasachefen Michael Griffin har man inte kopierat, utan snarare kommit fram till samma sak efter lång utredning.

- De var väldigt rätt ute, de som gjorde Apollokapseln, sa Griffin på presskonferensen.

Han var också väldigt tydlig med att Nasa nu satsar allt på målet att återvända till månen och vidare till Mars. Griffin hoppades att kommersiella krafter skulle ta över den rymdverksamhet som inte ligger i absolut framkant teknologiskt. Det kan i så fall handla om transporter till den internationella rymdstationen ISS.

Griffin klargjorde också att det USA nu gör är att skapa ett hållbart och uthålligt system för transporter till månen. Man håller sedan öppet för andra nationer att använda transportsystemet om man vill samarbeta med USA. Troligt är dock att exempelvis Europa på lång sikt själva vill klara sådana transporter. På mycket lång sikt kan naturresurser på månen också utvinnas kommersiellt.

Mycket mer information, filmer och bilder finns på nasa.gov

På torsdagen berättade glada NASA-forskare att roboten Spirit står och tittar ut från den högsta punkten på det lilla berg som fått namnet ”Husband Hill”. De säger också att bestigningen lärt dem mycket om området.

Bestigningen av kullen har pågått i ett år och har varit den naturliga vägen för expeditionen. En riktig geolog skulle ta sig upp för berget för att få en överblick av området. En riktig geolog skulle också söka sig till berget för information.

När Spirit befann sig på slätten nedanför hittade man bara vissa tecken på tidigare förekomst av vatten. På bergssidan är tecknen mycket fler. Detta tillsammans med andra observationer visar att berget kan ha skapats av en meteorit som fläkt upp det vulkaniska material som täckt sediment som varit omgivna av vatten.

Genom att fortsätta studera hur lagren av sediment föhåller sig till varandra kan man få en bild av vad som hänt i området. Nu kommer Spirit att ta sig ned för kullen. Vilken väg är oklart.

- Det handlar hela tiden om att hitta bra geologi. Det bestämmer nästa steg, säger forskningsledaren Steve Squyres.

Mars-robotarna är finansierade till december 2006. Spririts borr-verktyg är snart helt utslitet, men även om både Spririt och tvillingen Oppurtunity på andra sidan planeten börjar bli gamla fungerar de bättre än väntat.

Se utsikten över Marslandskapet