Så vill Musk bygga vägen mot Mars

musketeer

För industrialisten och kändisen Elon Musk handlar allt om Mars. Eller rättare sagt om att göra livet multiplanetärt som en slags försäkring om att det liv som utvecklats på jorden får en fortsättning. Medvetandet får inte släckas ut. Biosfären måste backas upp.

I ljuset av historien där högstående civilisationer så småningom tappat greppet om framsteg och fallit tillbaka, tycks Elon Musk livrädd för att samma sak ska hända med vår tids förmågor som nästan, men bara nästan, sträcker sig utanför jordens gravitationsbrunn. Alltså gör han vad han kan för att röja en väg till Mars, den naturliga vägen ut i rymden. Personligen lovar han att allt överskott från ett framgångsrikt företagande som bland annat inbegriper Tesla, ska gå till det stora livsprojektet.

Och nu har han avslöjat sin plan. På den internationella astronautkongressen i mexikanska Guadalajara berättade han om SpaceX Interplanetary Transport System. Det handlar om att bygga en väg till Mars på det sätt järnvägen byggdes i USA eller skeppslinjerna över Atlanten. Inte om att stå för all teknik som kommer att krävas för att människan ska överleva på planeten.

Så det finns inte mycket att hymla om, tycks vara Musks utgångspunkt, och säger rakt ut att de första som åker måste vara beredda på att dö, men han räknar med att en ansenlig mängd människor uppfyllda av äventyrslusta och entreprenörskap kommer att vilja bygga de strukturer på Mars som möjliggör ett stabilt samhälle, en ny civilisation.

För att vi ska nå dit krävs omkring en miljon individer på Mars. Det i sin tur kräver tusen rymdskepp som gör 10 resor under 50-100 år med 100 personer i varje. En resa till Mars kommer att ta cirka 100 dagar och på rymdskeppen som SpaceX tillverkar ska det inte likna den jobbiga resan från Karlshamn till New York i mitten av 1800-talet utan vara betydligt bekvämare. Nollgravitation-sporter, biograf, utsikt, det ska vara ett roligt äventyr att kryssa till Mars.

Transportarkitekturen bygger på att rymdskeppet tankas i omloppsbana av en flotta raketer som likt Falcon 9 landar efter uppskjutning och kan användas igen. Efter att ha lastat av på Mars kan rymdskeppet återfyllas med bränsle som har utvunnits på planeten och återvända hem. De som rest till Mars har enligt Musk en gratis biljett hem om de så skulle vilja.

Och vad ska det kosta? Elon Musk räknar med att SpaceX kommer att ta cirka en miljon kronor för att transportera en person till Mars. En miljon kan många skrapa ihop om man “säljer allt”. Elon Musks ord under presentationen om att det “åtminstone kommer att finnas arbete på Mars” öppnar för reflektioner kring att drivkrafterna att ta sig till Mars kan komma att likna dem som skapar migrationsströmmar på jorden.

Men i huvudsak handlar detta om den största utmaning livet på jorden kan ta sig an, att sprida sig i rymden. Det är en utmaning som baseras på inspiration till skillnad från den problemkontext som dominerar begreppet idag.

musk_bild
Bild som Elon Musk visade under sin presentation. Grunden för hela tanken att kolonisera Mars är att fler som vill åka också ska ha råd att göra det.

En animation som enligt Elon Musk bygger på de CAD-skisser som man gjort på SpaceX, det är alltså inte någon ”artist impression”.

Musks vision för Mars kan locka makten

I Fokus skriver jag om planeten Mars och försöken att strukturera en plan för att skicka människor till den svårhanterliga miljön. De mer storslagna visionerna kan faktiskt få det politiska stöd som tills nu saknats för Mars-resor.

Sven Grahn reflekterar i artikeln över entreprenören Elon Musks roll i ljuset av att han är oerhört fokuserad på permanenta bosättningar på Mars. Han uttrycker det målande som att Musk ”ger Nasa jungfrusilen, så att de ska bli beroende av Mars”.

Enligt Grahn är det inte troligt att Elon Musk och hans företag skulle kunna bekosta ett helt Mars-äventyr, men genom att inspirera allmänheten och samtidigt underhandsschackra med Nasa vill han ha rymdmyndighetens resurser med på tåget. Nasa har redan erbjudit Musk att kostnadsfritt använda systemen för djuprymdsresor när SpaceX skickar testfarkosten Red Dragon mot Mars 2018.

Elefanten i rummet är SLS, de gigantiska raketer som Nasa utvecklar för framtida resor till Mars. Det slukar redan nu alltför mycket av Nasas budget enligt kritikerna och många undrar varför man inte kan låta privata företag som Elon Musks SpaceX sköta raketbyggandet istället. Den intressanta frågan är då i vilken utsträckning en stat kan förlita sig på en privat partner.

Så allt faller tillbaka på politik. Mars är inom räckhåll för kortare besök och om SpaceX och Nasa skulle slå påsarna ihop kan vi säkert vara där om 10 år, men då måste det till en politisk satsning som varken Hillary Clinton eller Donald Trump har uttryckt något intresse för.

Allmänhetens engagemang för de korta månbesöken i Apolloprogrammet var stort, men försvann i princip efter att Neil Armstrong tagit de första stegen. Att använda ”fotavtryck och flagga”-resor till Mars för att till exempel göra ”America Great Again” är därför en väg som helt enkelt inte lockar amerikanska makthavare. De vet att de inte kommer att få tillräcklig utdelning.

Därför är Elon Musk troligen strategiskt rätt ute när han pratar om städer på Mars och inte forskningsresor. Bosättningar kräver betydligt mer, men så är de också mer intressanta. Psykologiskt tar de inte slut och det finns möjligen också en mer reell kontext av makt i permanent närvaro på Mars som kan locka politiker. I en värld av förändrande jordmåner skulle därför Musks vision kunna slå rot.

Och stänger USA dörren, kanske något annat land vill bli partner.

De odödliga

Lars Jakobsons nya bok “De odödliga” är omtumlande läsning. Den dova berättelsen kröp än djupare in under skinnet då odödlighet också var temat för två journalistiska uppdrag under hösten.

deodoBoken handlar om Mark, en man runt 50 som ser ut som något obestämt 35. Han lever utan riktning på skuggsidan i det amerikanska samhället, men inleder en udda och rörande kärlekshistoria med Mary Anne, en yngre, missbrukande och prostituerad kvinna. De båda mördas och Mary Anne är borta för alltid medan Mark vaknar upp i en hemlig anläggning där amerikanska staten samlat några individer som visat sig vara biologiskt odödliga.

Den lilla gruppen stukade människor utvärderas, utforskas och utnyttjas för organtransplantation och så lämnar boken nutid för framtid. Något händer med USA som gör att anläggningen stängs igen och de odödliga som är kvar begravs i betongsarkofager. När Mark, efter en eller flera istider, huggs ut ur betongen är världen helt förändrad och vi får följa hans fortsatta långa resa ner i tidens och universums bråddjup.

Världen blir inte “bättre” i Jakobsons vision. Den röda tråd av våld som hittills gått genom mänsklighetens historia spinner hopplöst vidare in i framtiden och Mark bara fortsätter att bli utnyttjad, även när vi spridit oss i rymden. Det händer att han förundras av upplevelserna odödligheten ger honom, men i huvudsak handlar det om en tröstlös färd där allt som betyder något är minnet av Mary Anne. Han kämpar med att hålla det vid liv.

“Med tiden kommer vi att ha levt varje människas liv. Ja. Men bruset ökar tills du inte längre känner igen ditt jag. Och utan ditt jag vad är du då.”

Jakobsons bok är ypperlig science fiction som destillerar livets grundläggande villkor i vår tid genom att gestalta den odödliges utdragna vandring. Men villkoren håller på att förändras och under min läsning snubblade verkligheten in och vred runt begreppet odödlighet.

Den svenske filosofen Anders Sandberg berättade för mig i en interju för tidningen Fokus att han själv tror sig kunna leva vidare under mycket lång tid genom att digitalisera sin kropp och kopiera den till flera olika typer av artificiella varelser.

På konferensen Nobel Week Dialogue som jag bevakade för forskning.se profeterade futuristen Ray Kurzweil på ett liknande sätt. När artificiell intelligens runt 2030 går om människans kommer vi att smälta samman med den och på så sätt nå ett slags odödlighet. Då kommer också våra verkligheter att expandera, ut i universum och in i virtuella världar.

Om vi når denna typ av odödlighet kommer det inte att vara några problem att komma ihåg en Mary Anne, hennes minsta rörelse skulle sitta inristad i våra digitala neuroner. I denna profetiska framtidsvision skulle jag också ha tid att skriva tusentals utmejslade fugor med variationer på Jakobsons roman “De odödliga”.

De skulle aldrig nå läsarna med samma brinnande intensitet som i Jakobsons bok, för de skulle sakna den mänskliga sårbarheten. Men om du frågar Mark skulle han han nog välja den vidgade framtid Sandberg och Kurzweil förutspår. Jakobsons isande klangbotten av existensiell kamp är svår att stå ut med.

Live om vetenskapsjournalistik

Jag deltar på ett fulltecknat seminarium om vetenskapsjournalistik, och liverapporterar från hela dagen. Läs hela rapporteringen här.

Bilder av framtiden II

Förra årets sommarfynd var boken “Sverige år 2000” från 1969. Även denna sommar sprang jag på en gammal bok med förutsägelser om tiden vi lever i.

I samband med en intervju på gamla arkitekturskolan i Stockholm befann jag mig bland sommaryra studenter som rusade runt i korridorerna och kastade gamla skisser, affischer och böcker i stora rullande containrar. Ur en sådan fiskade jag upp boken “I går, i dag, i morgon – mot det okända”. Det visade sig vara en svensk bearbetning av en tysk utgivning från 1968.

20150816_105608

Till skillnad från förra sommarens svenska bok där ett antal experter la ut texten om vad de trodde om utvecklingen inom just deras område, visade sig denna boks framtidsprognos vara författad av en tysk vetenskapsjournalist. Inga källhänvisningar, bara journalistiska texter som skulle locka till läsning och wow-upplevelser.

På det stora hela funkar det bättre. Där de svenska experterna ofta gick totalt vilse jämfört med facit, är Rüdiger Proske försiktigare. Han aktar sig för konkreta exempel och målar istället upp områden som står inför förändring. Jag vill gärna se det som ett tecken på vitsen med vetenskapsjournalistik. Expertkunskaper behöver vägas emot varandra och ges ett sammanhang.

Mycket blev förstås fel. Vi har inte koloniserat Mars och att industrier och matproduktion skulle flyttas till havets botten finns det inte minsta antydan till i dag. Den mest märkliga visionen var att individer skulle anpassas till produktionsapparaten eller diktaturer med hjälp av kemiska medel eller elektromagnetism som påverkar hjärnan. Sådana trubbiga verktyg kanske inte behövs när det finns medier och gruppsykologi.

Annat i boken stämmer bättre. Beskrivningen av datorn som en livsledsagare blev inte så dum. Den leder fram till en vision av att människohjärnan tar direkt hjälp av datorn för att bli mer resursstark och man tänker sig att detta kan ske 2020. Urbanisering, globalisering och den förändrade arbetsmarknaden beskrivs på ett skruvat sätt, men i grunden blev det ändå tämligen korrekt.

Att läsa texten om DNA och cellernas funktion är nästan rörande. Man började få kunskap och såg mycket fram emot att veta mer. Nu har vi skaffat oss den kunskapen och det känns bra att vi på något sätt har givit tillbaka och uppfyllt förväntningarna.

Mitt i framstegsoptimismen andas boken mycket oro. För atomvapen, svält och överbefolkning. Det säger något om den tiden. Under decennierna som gått känns det som att oron har vikit undan och ersatts av en känsla av trygghet som kanske inte är helt sann. Vi bör nog bli mer medvetna om hur snett det kan gå för att vi ska röra oss mot den vision som uttrycks i boken: “I framtidens efterindustriella samhälle kommer kunskaperna, vetandet, forskningen att sitta i högsätet”.

På väg till kultplatsen Almedalen

Ortnamnet Visby betyder offerplats och i de hedniska tiderna samlades människorna där för att mötas, mingla och utföra kulthandlingar. I dag lever riten vidare och samhällsengagerade människor samlas i staden för att mötas, mingla och gå på seminarier (med mera, Fredrik Wass förklarar).

Offerplatser, marknadsplatser, tingsmöten och politikerveckor vittnar om att behovet av att ses på en plats skild från de vanliga arenorna alltid har varit stort. Nu väntas 35.000 personer till Almedalsveckan med dess många möjligheter till möten i en miljö där normerna är naggade i kanten.

Även jag kommer att vara där och bevaka forskningspolitiska seminarier för tidningen Curie samt livebevaka för forskning.se. Och skulle du få syn på den här ketchen i hamnen som är min bas, så kom förbi och säg hej över ett glas rituellt rosévin.

associationsbat

Krönika från Vetenskapsfestivalen

Jag har livebevakat Vetenskapsfestivalen i Göteborg för forskning.se. Ta del av hela livebevakningen här. Nedan min krönika från festivalen:

Årets vetenskapsfestival var kaotisk. Det var stökigt i festivaltältet med sladdar och elektronik överallt och ett blippande och bloppande från ett till synes planlöst konstruerande av allsköns prylar. Ingen ordning.

Och det var mycket lyckat.

Den så kallade makerrörelsen hade intagit tältet i Bältesspännarparken och gav besökarna möjlighet att med hjälp av billig elektronik och prylar skapa nya smarta produkter och kreativ konst. Bygga upp, plocka isär och testa igen. Makerrörelsen gör med saker vad den digitala revolutionen har gjort med kommunikation.

Nästa steg är biohackande och även om det kanske dröjer innan man kan manipulera DNA i ett festivaltält vid Avenyn, är nya dörrar på väg att öppnas. Den digitala utvecklingens möjligheter att bli sin egen medieproducent kan få en fortsättning. Att som individ kunna gå vidare från sociala medier och uttrycka sig med tekniska och biologiska verktyg kan till exempel leda till ett ökat intresse för forskning.

Ett annat sätt att öka intresset för vetenskap kan vara att ta inspiration från makerrörelsens gränsöverskridande. Att ställa saker och ting på huvudet, testa nya kombinationer, se vad som händer och inte vara rädd för följderna. De mest intressant seminarierna på Vetenskapsfestivalen var de där forskarna befriade sig själva.

Zoologen Lars Johan Erkell berättade hur vi kan manipulera djurs åldrande och att celler har verktygen att hålla igång en individ i många hundratals år. Han såg det som självklart att vi snart med läkemedel även kan förlänga människors liv dramatiskt. Få biomedicinare eller läkare skulle våga ta frågan så långt när det inte finns några studier på människor att luta sig emot, men zoologens slutsatser ledde till en intressant diskussion om följderna av en sådan utveckling.

Chalmersfysikern Christoffer Petersson ställde fysikens standardmodell mot “min teori” och jakten efter svar på Cern blev plötsligt mer angelägen. Både journalister och publik behöver projektionsytor i form av människor. Att teorier tas fram i samspel med andra forskare behöver inte alltid sägas, de som bryr sig vet det redan.

Ännu ett exempel är fysikern Katherine Freese som i rosa fjäderboa bjöd på vad hon trodde om de svåraste kosmologiska frågorna, utan att kunna veta.

Det är bara att konstatera att det blir som bäst när forskarna vågar kommunicera med sig själva som verktyg. Funkar det inte är det bara att bygga kommunikationen på ett annat sätt nästa gång.

Som man gör i makerrörelsen.

Om Venus i nyhetsmagasinet Fokus

Med mycket tur kanske planeten Venus hade kunnat vara ett tropiskt paradis. Nu är det inte så. Venus är en svavelosande plats där bly smälter i värmen och allt vatten har kokat bort. Kanske var det vi på jorden som fick all tur.

Venus väg till värmeinferno är något sonden Venus Express med den svenska projektledaren Håkan Svedhem har studerat. Sonden störtar snart ned i den tjocka Venusatmosfären inga fler är på väg, vilket är synd, för då missar vi de ledtrådar Venus kan ge om klimatförändringarna på jorden. Finns det risk för att vårt klimat kan tippa över som på Venus?

Läs mer i artikeln på Fokuse.se

Den sovjetiska sonden Venera 13 tog bilden från Venus yta 1982.
Den sovjetiska sonden Venera 13 tog bilden från Venus yta 1982.

Tragiskt bakslag för rymdturismen

En testpilot dödades av explosionen ombord på SpaceShipTwo. Den andra hann lämna rymdskeppet i fallskärm, men skadades svårt. Det är först och främst en tragisk förlust för pilotens familj, men det är också ett svårt bakslag för idén om rymdturism.

Virgin Galactic har redan sålt nästan 800 biljetter och de har alltid gått först och i princip skapat den nya branschen. Samtidigt har de haft svårigheter redan från början. Tidigt i utvecklingen av SpaceShipTwo dödades tre personer vid en explosion i samband med att man skulle ta fram en egen raketmotor. Till slut övergav man den tanken och köpte in en istället, men det visade sig inte fungera. Efter flera års tester insåg man troligen (bloggen parabolic arc har kritiskt granskat projektet i flera år) att den var för vek för att klara av att skicka SpaceShipTwo ända till rymden 100 kilometer upp. Man gick vidare med en ny typ av motor och nu skulle den testköras för första gången i luften.

Exakt vad som har hänt återstår att utreda, men de första indikationerna tyder på att det inte har med motorn att göra (vilket jag tidigare spekulerat i). På en presskonferens uppgav Virgin Galactic att de vingar som ska stabilisera flygning fälldes ut för tidigt, vilket ledde till att farkosten bröts sönder. Vingarna regleras av piloterna och två spakar måste användas för att de ska fällas ut. Av okänd anledning satte en av piloterna en av spakarna i läge och då rörde sig vingarna trots att den andra inte var i position. Den slutgiltiga haveriutredningen kommer dock att ta runt ett år.

Förseningarna i projektet har varit på gränsen till genanta för finansiären Richard Branson. Och nu detta. Det finns en chans att Virgin Galactic rider igenom detta, men då måste man nog göra något drastiskt. De personer som lett projektet har helt enkelt inte lyckats. Kanske kan kompetensen i andra rymdföretag gå in och slutföra projektet.

Bilderna på det exploderande rymdskeppet drabbar själva idén att vanliga människor faktiskt skulle kunna resa till rymden. Det kommer att ta många år innan fler människor får chansen att reflektera kring känslan av att lämna jorden, och kanske få nya insikter. Detta kan ändå på längre sikt leda till något gott. Ett ökat medvetande om rymdfartens risker kanske motverkar bilden som satt sig på senare år, av rymdturism som ett extremt nöjesfält för de rika.

Bilder av framtiden

Stigen ner mot vattnet är knastertorr och runt den hukar växtligheten i solgasset. Värmediset sveper in över sommarhimlen och lägger sjön spegelblank. Kanske är det vätskebrist, men när barndomens sommarställe vid Mälaren får medelhavsklimat förändras det. Veckor av dallrande hetta får landskapet att kännas annorlunda. Det är välbekant, men samtidigt främmande.

sverige_år_2000Ungefär samma upplevelse får jag vid läsningen av årets sommarfynd i torpets gamla bokhylla. En häftad skrift från 1969, ”Sverige år 2000”, som bygger på en artikelserie i Svenska Dagbladet. I den intervjuas 24 svenska lärda män om framtiden och journalisten Tom Selander har utifrån intervjuerna målat upp en bild av ett tänkbart Sverige år 2000.

”En kväll tar ni bilen till ert lantställe. Vägen är fri från trafik och ni kör fortare än tillåtet. Efter någon dag får ni ett meddelande om att ett bötesbelopp debiterats ert bankkonto. Det är en datamaskin, kopplad till en radaranläggning och ett bilidentifikationsinstrument som skött om detta.”

Formuleringarna är främmande, men fartkameran står där. En del annat i boken är också förvånansvärt korrekt. Framförallt ” datamaskinens” möjligheter. Att handla online fick 1969 detta uttryck:

”En mor som vill köpa ett par byxor åt sin pojke behöver inte gå till något varuhus. Hon slår ett nummer på telefonen och anger sin bankidentifikation… På bildskärmen får hon omedelbart besked om vad detaljisterna inom hennes köpräjong har att erbjuda. När hon bestämt sig kommer orderbekräftesle på bildskärmen från affären, som debiterar hennes bankkonto och sänder hem byxorna.”

Någon vidare beskrivning av internet annat än i form av ”datamaskiner” och ”terminaler” lyckades man inte fånga, men det som antagligen var svårt att föreställa sig då känns med lite tolkning igen i dag. Andra områden där det blev rätt är antibiotikaresistens, medellivslängd över 80, robotisering av industrin, utbildningsbehoven (”nästan alla fortsätter studera efter 18 års ålder”) och värderingsskiften där kön och yrke spelar mindre roll.

Det mesta blev förstås fel, såsom robotisering av hushållen, tre månaders semester, gigantiska summor i u-hjälp, och farhågan att ljudbangar från det nya Concorde-projektet skulle rasera Europas katedraler(!). Tyvärr fick framtidsteamet inte heller rätt om elbilar, total jämställdhet mellan könen och en räddad miljö i Östersjön.

”Sverige år 2000” är förstås mycket underhållande att läsa. Och bättre att göra det 2014 än 2000, eftersom vissa förändringar som boken förutspår var svårare att se 2000. Det som ändå ger mest är bilden av hur man levde och tänkte i Sverige 1969. Förhoppningarna och farhågorna gör att människorna och den tiden får kött och blod.

Att använda sig av ett urval experter för att skapa en bild av framtiden är ett av flera sätt att bedriva framtidsstudier. Vid sidan av forskarna har vissa författare fått stämpeln futurister, eftersom de extrapolerar nutiden och fantiserar fram bilder av framtiden.

existence_brinEn sådan författare är amerikanen David Brin som började som rymdfysiker, men började skriva uppskattade science fiction-romaner och som även lägger mycket tid på att försöka gestalta en möjlig framtid utifrån mönster i nutiden. I sin senaste roman Existence kokar han ihop en nära framtid där vi plötsligt får kontakt med utomjordiskt liv via upptäckten av en kristallsfär i omloppsbana. Alla som är fascinerade av Fermi-paradoxen får sitt lystmäte och sfäridén är fascinerande (speciellt om man ser likheterna med virus).

Mycket i Brins framtidsbygge känns realistiskt och bara några få år bort. I världen han målar upp är verkligheten sammanvävd med internet via Augmented Reality och med Google Glass snart i butik blir det en ögonöppnare. Annat känns inte färdigtänkt, men han har helt klart plöjt igenom forskarnas scenarier och fantiserat ihop en värld kring dessa.

Tyvärr tyngs själva berättelsen ner av alla meningslösa karaktärer och actionscener. Som om det inte var nog med att försöka gestalta hela den nutida futurulogin väljer nämligen Brin att låta den speglas genom en hel kader människor som inte engagerar. Den här boken är fascinerande överspäckad och lämnar inte mycket till läsarens egen tolkning, men är ändå värd att bläddra i.

kinesiska_rummetEn bättre läsning under parasollet var svenske Sam Ghazi som går den motsatta vägen. I nyutkomna Sången ur det kinesiska rummet gestaltar han framväxten av en artificiell intelligens i poetiska och koncentrerade bilder. Det är en resa in i en framtid som snart kan vara här och det utspelar sig i ett förändrat Stockholm, men lyckligtvis står beskrivningarna av en framtida stad tillbaka till förmån för en gestaltning av hur en AI växer fram.

Det handlar om roboten Cepheus, en av de första i en ny självlärande generation som arbetar med att diagnosticera cancer. Så småningom upptäcker den poesin och börjar använda språket på nya sätt. Den skriver dikter. Den reflekterar kring sig själv och undersöker sin relation till forskarassistenterna som styr den. Den lär sig allt mer. Det hela blir riktigt besvärligt. För människorna.

Boken ställer frågor som mycket väl kan komma att bränna till om några decennier. Hur ska vi handskas med en AI som börjar kommunicera, förstå? Som underkänner människornas motiv? Vi är inte där ännu, men stegen tas. Till exempel arbetar futuristen Ray Kurzweil nu med Google för att göra sökmotorn intelligent, baserat på de mönster våra hjärnor använder för att bearbeta verkligheten.

Läkaren och poeten Ghazi gör i sin debutroman skapandet av abstrakta dikter till självmedvetandets nyckel, Cepheus säger: ”Jag vet inte vem i mig som skriver”. Det hela ställer förstås frågor om vårt eget självmedvetande. Hur undflyende är det inte? Hur bedrägliga kan inte sinnen vara? Speciellt i stickande sol.