Bilder av framtiden

Stigen ner mot vattnet är knastertorr och runt den hukar växtligheten i solgasset. Värmediset sveper in över sommarhimlen och lägger sjön spegelblank. Kanske är det vätskebrist, men när barndomens sommarställe vid Mälaren får medelhavsklimat förändras det. Veckor av dallrande hetta får landskapet att kännas annorlunda. Det är välbekant, men samtidigt främmande.

sverige_år_2000Ungefär samma upplevelse får jag vid läsningen av årets sommarfynd i torpets gamla bokhylla. En häftad skrift från 1969, ”Sverige år 2000”, som bygger på en artikelserie i Svenska Dagbladet. I den intervjuas 24 svenska lärda män om framtiden och journalisten Tom Selander har utifrån intervjuerna målat upp en bild av ett tänkbart Sverige år 2000.

”En kväll tar ni bilen till ert lantställe. Vägen är fri från trafik och ni kör fortare än tillåtet. Efter någon dag får ni ett meddelande om att ett bötesbelopp debiterats ert bankkonto. Det är en datamaskin, kopplad till en radaranläggning och ett bilidentifikationsinstrument som skött om detta.”

Formuleringarna är främmande, men fartkameran står där. En del annat i boken är också förvånansvärt korrekt. Framförallt ” datamaskinens” möjligheter. Att handla online fick 1969 detta uttryck:

”En mor som vill köpa ett par byxor åt sin pojke behöver inte gå till något varuhus. Hon slår ett nummer på telefonen och anger sin bankidentifikation… På bildskärmen får hon omedelbart besked om vad detaljisterna inom hennes köpräjong har att erbjuda. När hon bestämt sig kommer orderbekräftesle på bildskärmen från affären, som debiterar hennes bankkonto och sänder hem byxorna.”

Någon vidare beskrivning av internet annat än i form av ”datamaskiner” och ”terminaler” lyckades man inte fånga, men det som antagligen var svårt att föreställa sig då känns med lite tolkning igen i dag. Andra områden där det blev rätt är antibiotikaresistens, medellivslängd över 80, robotisering av industrin, utbildningsbehoven (”nästan alla fortsätter studera efter 18 års ålder”) och värderingsskiften där kön och yrke spelar mindre roll.

Det mesta blev förstås fel, såsom robotisering av hushållen, tre månaders semester, gigantiska summor i u-hjälp, och farhågan att ljudbangar från det nya Concorde-projektet skulle rasera Europas katedraler(!). Tyvärr fick framtidsteamet inte heller rätt om elbilar, total jämställdhet mellan könen och en räddad miljö i Östersjön.

”Sverige år 2000” är förstås mycket underhållande att läsa. Och bättre att göra det 2014 än 2000, eftersom vissa förändringar som boken förutspår var svårare att se 2000. Det som ändå ger mest är bilden av hur man levde och tänkte i Sverige 1969. Förhoppningarna och farhågorna gör att människorna och den tiden får kött och blod.

Att använda sig av ett urval experter för att skapa en bild av framtiden är ett av flera sätt att bedriva framtidsstudier. Vid sidan av forskarna har vissa författare fått stämpeln futurister, eftersom de extrapolerar nutiden och fantiserar fram bilder av framtiden.

existence_brinEn sådan författare är amerikanen David Brin som började som rymdfysiker, men började skriva uppskattade science fiction-romaner och som även lägger mycket tid på att försöka gestalta en möjlig framtid utifrån mönster i nutiden. I sin senaste roman Existence kokar han ihop en nära framtid där vi plötsligt får kontakt med utomjordiskt liv via upptäckten av en kristallsfär i omloppsbana. Alla som är fascinerade av Fermi-paradoxen får sitt lystmäte och sfäridén är fascinerande (speciellt om man ser likheterna med virus).

Mycket i Brins framtidsbygge känns realistiskt och bara några få år bort. I världen han målar upp är verkligheten sammanvävd med internet via Augmented Reality och med Google Glass snart i butik blir det en ögonöppnare. Annat känns inte färdigtänkt, men han har helt klart plöjt igenom forskarnas scenarier och fantiserat ihop en värld kring dessa.

Tyvärr tyngs själva berättelsen ner av alla meningslösa karaktärer och actionscener. Som om det inte var nog med att försöka gestalta hela den nutida futurulogin väljer nämligen Brin att låta den speglas genom en hel kader människor som inte engagerar. Den här boken är fascinerande överspäckad och lämnar inte mycket till läsarens egen tolkning, men är ändå värd att bläddra i.

kinesiska_rummetEn bättre läsning under parasollet var svenske Sam Ghazi som går den motsatta vägen. I nyutkomna Sången ur det kinesiska rummet gestaltar han framväxten av en artificiell intelligens i poetiska och koncentrerade bilder. Det är en resa in i en framtid som snart kan vara här och det utspelar sig i ett förändrat Stockholm, men lyckligtvis står beskrivningarna av en framtida stad tillbaka till förmån för en gestaltning av hur en AI växer fram.

Det handlar om roboten Cepheus, en av de första i en ny självlärande generation som arbetar med att diagnosticera cancer. Så småningom upptäcker den poesin och börjar använda språket på nya sätt. Den skriver dikter. Den reflekterar kring sig själv och undersöker sin relation till forskarassistenterna som styr den. Den lär sig allt mer. Det hela blir riktigt besvärligt. För människorna.

Boken ställer frågor som mycket väl kan komma att bränna till om några decennier. Hur ska vi handskas med en AI som börjar kommunicera, förstå? Som underkänner människornas motiv? Vi är inte där ännu, men stegen tas. Till exempel arbetar futuristen Ray Kurzweil nu med Google för att göra sökmotorn intelligent, baserat på de mönster våra hjärnor använder för att bearbeta verkligheten.

Läkaren och poeten Ghazi gör i sin debutroman skapandet av abstrakta dikter till självmedvetandets nyckel, Cepheus säger: ”Jag vet inte vem i mig som skriver”. Det hela ställer förstås frågor om vårt eget självmedvetande. Hur undflyende är det inte? Hur bedrägliga kan inte sinnen vara? Speciellt i stickande sol.

Om exoplaneter i nyhetsmagasinet Fokus

fokus_exoplaneterI senaste numret av tidningen Fokus har jag med en artikel om exoplaneter. Jag intervjuade astronomen Alexis Brandeker och skrev om jakten på en jordlik planet runt en annan stjärna. Det sökandet kommer snart att ge resultat, för det vimlar av dem enligt alla beräkningar. Det är ett fantasieggande arbete som nu görs av Brandeker och hans kollegor. Läs artikeln

Roligt med radio

vv-loggaJag har startat en podcast (alltså ett slags radiokanal på internet). Den finns på veckansvetenskap.se och har den orimliga ambitionen att en gång i veckan fungera som en underhållande, nyhetsbaserad kanal för alla som vill ha lite wow-faktor i livet och dessutom få sig serverat veckans viktigaste vetenskapsnyheter.

För länge sen jobbade jag på lokalradiostationer och har faktiskt suttit och klippt inslag med rullbandspelare (sax och tejp!). Nu kan jag sitta vid datorn och på några minuter göra produktioner som tog timmar då. Men det är lika roligt.

Roligare. För möjligen att göra och publicera en helt egen podcast innebär att jag bestämmer själv. Senast det hände var på journalisthögskolan när jag gjorde en helt okej intervju med miljöforskare om avgaserna i Göteborg och sen kom hem och mixade sönder det så totalt att det blev en Sisters of Mercy-baserad ljudinstallation med loopade domedagsmeningar. Ingen fattade nånting.

Nu ska jag lägga band på kreativiteten. Jag siktar någonstans mellan Sveriges Radio och kvällstidningarna, med ett tilltal som är angeläget och inspirerande, med ett innehåll som är sammanfattande och korrekt. Och jag håller på så länge som det är roligt.

Kul om du lyssnar och välkommen med kommentarer och idéer.

Tre trender som kan bli tidlösa

Mängder av vetenskapliga framsteg har gjorts under 2013 och alla listor blir av nödvändighet kompromisser. På min lista vid årets slut hamnar tre saker som kan ses som starten på något större, tre fenomen som kan få stor betydelse under åren som kommer. Gott Nytt 2014!

Tillvaron får nya lager. En mindre grupp utvalda pionjärer fick under andra halvan av 2013 testa Google Glass. Det är en talstyrd dator vars minimala monitor bärs framför ögat i en glasögonliknande konstruktion. Google Glass släpps till allmän försäljning under 2014.

glass

Denna typ av ”eyewear” från Google och andra företag har potential att förändra vårt sätt att kommunicera och uppfatta världen. En möjlighet som öppnar sig när position, igenkänning och uppkoppling kombineras är nya lager ovanpå verkligheten. Med Google Glass kan vi sätta upp digitala ”post-it”-lappar i omgivningen och på oss själva och vi kan välja att läsa andras kommentarer och etiketter. Världen blir ännu mindre och kommunikationen ökar. En annan mer direkt möjlighet med Google Glass är att koppla in sig på en annans Glass. Det har redan visat sig vara ett fungerande redskap för kirurgi på distans.

Upplevelser går i arv. Ett av 2013 års mest uppseendeväckande forskningsresultat var ett experiment på möss som visar att rädsla för en specifik lukt kan ärvas vidare till kommande generationer. Farfar mus utsattes för en ananasliknande lukt samtidigt som han fick en lätt stöt. Hans avsky för lukten ärvdes till både barn och barnbarn. Hur i hela friden kan då ett känslominne föras vidare i form av DNA-kod? Forskarna har inte svaret. Man har visat att cellreceptorer känsliga för lukten blev fler och att området i hjärnan som reagerar på lukten blev större och triggade en avvärjande reaktion. Nästa steg är att ta reda på hur en förändringssignal har gått från hjärna till könsceller och hur DNA-kedjan i dessa kan ha förändrats så genomgående att reaktioner på lukt kan kodas in i kommande generationer.

mouse

Forskningsområdet kallas för epigenetik och handlar om hur DNA-sekvensen kan styras av molekyler som kopplar på DNA-kedjan och ändrar genernas uttryck beroende på vad vi går igenom i livet. Epigenetiken kommer att betyda mycket för alltifrån förståelsen av vår tillvaro till nya metoder att behandla sjukdomar.

Resan mot Mars har startat. 1961 annonserade president John F Kennedy att USA innan decenniets slut skulle landsätta människor på månen. Det initierade en jättelik statlig satsning på teknologiutveckling och ett lyckat månprogram. Att resa till Mars är ännu svårare och under de dryga 50 år som gått har inte mycket hänt på den fronten, men under 2013 etablerade företaget SpaceX sin billiga raketteknologi på marknaden och företagets vd Elon Musk har som uttalat mål att nå planeten Mars. Samtidigt har ett mer allmänt intresse för att resa till Mars kanaliserats via projektet Mars One vars mål är envägsresor och kolonisering av Mars. De statliga satsningarna ligger inte i närheten av 60-talets, men under 2014 kommer Nasa att prova ut en ny rymdkapsel, Orion, som ska kunna bära människor till Mars.

mars

Kanske kommer man i backspegeln att kunna konstatera att resan mot den röda planeten startade 2013.

Vilse på Mars i radiointervju

Med rena rymdskräckis-vibbarna kan man avlyssna en havererad intervju som P3:s Natalia Kazmierska gjorde med mig om Indiens Marsprojekt Mars Orbiter Mission som skickades upp i dag. Samtalskvaliteten från månen 1969 var bättre än den Telenor lyckades upprätthålla i Nacka 2013. Jag försvann längre och längre bort, likt en vilsen astronaut på Mars ändlösa vidder. Liveintervjun fick avbrytas.

Trist, för frågorna var bra och det finns en hel del att säga om Indien och rymden.

Vad jag försökte få fram i mina svar är att Indien har skjutit satelliter sedan 70-talet. För några år sedan genomförde man en lyckad mission till månens omloppsbana och Mars är nästa naturliga steg.

Delvis handlar det om att visa sig själva och omvärlden att man kan, men Indien har förstås också universitet och forskare som vill bidra till den globala kunskapsutvecklingen. Man har skickat med en metan-sniffare som ska kartlägga förekomsten av denna gas i Marsatmosfären. Det märkliga med metan i Marsatmosfären är att det måste vara någon underjordisk process som skapar den och på jorden är det mest livsprocesser som ger upphov till metan. Det finns flera indikationer på att Mars har metan. Med hjälp av Mangalyaan-missionen får vi veta mer.

Andra delen av intervjun skulle handla om det faktum att Indien skickar farkoster till Mars samtidigt som delar av befolkningen svälter. Det här berör något som liknar en nutida mem: varför satsa på rymden när alla problem på jorden inte är lösta?

Jag kan bara konstatera följande:

– I Indien är protesterna sparsamma. De flesta ser rymdsatsningen som något positivt för landet. Kritiken kommer utifrån.
– Mars Orbiter Mission kostade drygt 400 miljoner kronor, vilket är lite pengar för att vara ett Mars-projekt. Att bygga en skyskrapa någon av alla indiska städer kostar lika mycket.
– Indiens medelklass blir allt större. Det finns över 900 miljoner mobilabonnemang och mobiltäckningen är en nyckel för utjämning av utbildningsnivå och levnadsstandard i landet.

Ett potentiellt problem för landet är dock att Telenor genom Uninor har 40 miljoner abonnenter, vilket riskerar att skapa osäkerhet då kvaliteten på uppkopplingen uppenbarligen inte kan säkerställas…

Med ESA till Mars

Europeiska rymdorganisationen ESA har haft lite svårt att nå ut med de europeiska rymdsatsningarna som definitivt inte är något att skämmas för, men nu är ESA på rätt väg. Man har kramat musten ur sin Marssond och skippat ängsligheten och låtit en anställd göra musiken. Den här videon har fått ett rejält genomslag.

ESA gives you – Mars:

Voyager i interstellära rymden

Rymdsonden Voyager har officiellt nått ut ur solsystemet och in i den interstellära rymden (se Nasa:s presskonferens). Den kan nu lukta på energierna utanför solsystemet och berätta för oss om miljöerna långt, långt därute. 17 ljustimmar bort för att vara exakt.

Det tog 36 år att segla ut ur vårt solsystem. På vägen gjorde den en resa förbi gasjättarna som sådde ett frö i sinnet på mig som pojke. Jag har aldrig kunnat släppa kontakten med den här varsamt ihopskruvade farkosten med sina långa känselspröt som fortfarande mäter plasma och strålning även om den inte längre kan skicka bilder.

Nu är den alltså ute ur den bubbla av energivågor som omger vår sol. Voyager berättar för oss så länge som radioisotopbatteriet räcker – några år till. Sedan blir det tyst.

Om inget oväntat händer så fortsätter hon. Vidare ut i rymden. Och överlever oss alla.

Bara upploppet kvar

Äntligen har Virgin Galactic fått upp farten. SpaceShipTwo:s raketmotor brinner lite längre och farkosten går lite snabbare och lite högre för varje flygtest.

Under fredagens nådde man 20 kilometer och motorn brann i 20 sekunder. En bit kvar till gränsen till rymden på 100 kilometer och de cirka 90 sekunders brinntid som krävs, men allt ser bra ut. Man testade också ”Angel wings” som är de utfällbara vingar som ger en bromsande och stabiliserande effekt när rymdskeppet ska sjunka ner mot jorden igen.

Richard Branson förklarar nöjt hur bra allting går nu och visar – rätt maffiga – bilder i nedanstående klipp.

Rymden tillbaka i rymdfilmen

Några av sommarens science fiction-filmer har utspelat sig ganska nära oss i tid och rum. Kanske förebådar det fler rymdfilmer som gestaltar världen utanför atmosfären lite mer verklighetstroget.

Det som allmänt kallas science fiction i dag ligger oftast närmare fantasy och har inte mycket med science att göra. Det kan vara väldigt sevärt ändå, men jag vill gärna slippa undra hur i hela friden den där gravitationsgeneratorn fungerar och var i skeppet den är placerad. 2001-ett rymdäventyr har nu 45 år på nacken, men är fortfarande en av de bästa i genren. Visionär och flummig, men gestaltningen utgår från det möjliga. Vi inte varit bortskämda med det sedan dess, men nu kanske något håller på att hända.

I sommar har jag sett Europa Report. Den går in för att göra berättelsen realistisk och det är tydligt att scenografen har studerat rymdstationen ISS inför konstruktionen av rymdskeppet som är på väg till Jupiters måne Europa. Om man nu ska göra en rymdskräckis är också Europa ett bra val. Under isytan döljer sig ett gigantiskt hav fyllt av energi från Jupiters dragningskraft och ska något skumt liv finnas i solsystemet är det mycket möjligt att det är här det finns.

europa-report

Detta är en bra film, även om den inte håller hela vägen. Man har tagit hjälp av Nasa-forskare och karaktärerna och deras handlingar är relativt trovärdiga (förutom att man förstås undrar varför människorna utsätter sig för sådan fara när det finns robotar). Jag tycker tyvärr inte att skådisarna får till det, framförallt inte i den krystade ramberättelsen. Svenske Mikael Nyqvist gör vad han kan, men har själv uttryckt besvikelse över slutresultatet. Detta är ingen fullträff, men ett lovvärt försök på låg budget, och gillar man rymdfilm får man inte missa den.

Elysium är en annan aktuell film och den använder sig av en rymdskeppsdesign som blev aktuell på 70-talet under namnen Stanford Torus eller O’Neill-cylindern. Detta är idéer om rymdkolonier i stora konstruerade strukturer som ger gravitation tack vare att de roterar. Bilderna på Elysium i filmen är mycket coola och gör idéerna verkligare, även om vi förstås är långt ifrån att förverkliga dem.

elysium

Tyvärr händer det mesta i filmen inte i Elysiums fascinerande trädgårdar utan på dammiga fält i Mad Max-inspirerade ändlösa actionsekvenser. Filmen har ett angeläget budskap, men det vore mer troligt om det ”gated community” Elysium ska föreställa vore byggt på en ö i havet. Jag längtar istället efter en sci-fi-deckare som helt utspelar sig i miljöerna på Elysium, placerad i en Lagrange-punkt någonstans runt solen.

Av sommarens sci-fi-konsumtion uppskattade jag Oblivion med Tom Cruise mest. För att den är välproducerad, för att den är välspelad, snygg och fantastisk. Här funkar ”suspension of disbelief” bättre än i Europa Report även om den inte alls tar avstamp i vår värld. Däremot är världen den bygger inte omöjlig. Och blinkningarna till 2001 är härliga.

Elon Musk har bett James Cameron att inte göra en Avatar 3 utan istället skapa den första rejäla gestaltningen av hur en kolonisering av Mars skulle kunna te sig. Det hoppas vi på. I väntan på detta kommer en kärlekshistoria mellan George Clooney och Sandra Bullock i filmen Gravity i höst. Den tycks i princip utspela sig på ISS-höjd hela vägen och även om den blir kalkon, så verkar känslan av rymden finnas där, rejält.

Missa för övrigt inte bloggen rymdfilm. Där finns mer info om filmerna och där återfann jag klassikern Silent Running som fascinerade mig gränslöst när den gick på tv på 80-talet.

Bäst hittills i rymden

Apropå konst i rymden som den här bloggen har uppehållit sig vid den senaste tiden. Nu har den kanadensiska astronauten Chris Hadfield gjort en tolkning av David Bowies Space Oddity. På rymdstationen. Med gitarriff.

Det är en fantastisk version. Hadfield har under hela sin vistelse twittrat bilder på jorden och reflektioner om rymden med intensivt allvar och därför tror jag han slagit igenom i flödet och skaffat sig nära miljonen följare. Den här videon är gjord med samma allvar och vision och kröner hans vistelse på rymdstationen.

Inga insmickrande budskap, inget showande, bara en tolkning av framstående konst. Två miljoner tittningar snart på ett dygn. Hadfield har ensam ånyo tänt ISS och rymden i folks medvetande.