Nedan följer en längre variant av den text som publicerats i tidningen.

Förra årets succé Mig äger ingen av Åsa Linderborg beskriver ett Västerås på 70- och 80-talet präglat av samma likriktning.

Själv växte jag upp i Västerås och flyttade snabbt efter gymnasiet. När jag på besök i slutet av 90-talet gick från Centralstationen genom den traditionstyngda Vasaparken fick jag syn på en röd liten stuga uppe i ett träd. Jag kunde knappt tro mina ögon. Hur kom han på det? Hur fick han tillstånd? Kan man göra sånt här? Det var ett konstverk som fungerade eftersom det väckte reaktioner över hela staden och på åtminstone något plan förändrade den. Allt var inte lika omöjligt i Västerås längre.

Mannen bakom trädhuset var konstnären Mikael Genberg. Han kompletterade senare detta ”Hotell Hackspett” med en röd liten stuga ute på Mälarfjärden, ”Hotell Utter Inn”, och världspressen började uppmärksamma de annorlunda möjligheterna till övernattning.

2002 kom Mikael Genberg på tanken att sätta en röd liten stuga på månen. Det projektet har kommit osannolikt långt och involverar nu högt uppsatta politiker, finansmän och de osynliga spindlar i nätet som kan betecknas pr-strateger.  I den nya boken Mångalen (Sportförlaget) beskriver journalisten och författaren Anders Lif hur Mikael Genbergs vision har spridit sig och börjar få styrfart.

Pastisch på den klassiska tavlan "Grindslanten", målad av Mikael Genberg.

Det är en lättsam berättelse om ett projekt som drivs på ett lättsamt sätt, trots den allvarliga visionen om ”det röda huset med vita knutar som ska stå på den öde månslätten i eviga tider, som en runsten med minnen av midsommar, mygg och lövade bryggor och som en bild av en utsatt mänsklighet, ensam i en stor och kall rymd”.

Boken är byggd kring episoder som beskriver de informella strukturerna i maktens korridorer. Mikael Genbergs kontakter med svenska företaget Rymdbolaget skildras utförligt eftersom de var en förutsättning för hela projektet. Visionen fick liv när Rymdbolaget tog den på allvar istället för att avfärda den. De ser chansen att visa vad de går för och testa ny teknik inför framtida månlandningar i mer traditionella ESA-sammanhang.

Den tekniska utmaning som Rymdbolaget antagit handlar om att landa en farkost på månen och fälla ut en modell av en röd stuga med vita knutar och man tror sig i nuläget kunna göra det till en kostnad av endast 500 miljoner. Det är lite pengar i rymdsammanhang, men det är pengar som i princip måste komma från privata aktörer och än så länge är det långt kvar för Genberg och hans så kallade musketörer.

Många blir fångade av visionen, men är de beredda att öppna plånböckerna? Månhusets tillskyndare måste balansera på en slak lina och hålla igång projektet samtidigt som man håller det borta från jantelagen och förlöjligande. Det är spännande läsning och boken slutar mitt i den virvel av aktivitet kring visionen som Genberg har satt i gång. I vår kommer Globen att krönas av den röda lilla stugan.

Redan i början av boken resonerar Anders Lif kring de etiska problem det innebär att vara journalist och samtidigt i det närmaste kompis med Genberg. Boken är definitivt ingen kritisk granskning utan snarare en del av projektet, men förfaller inte till några devota hyllningar. I den djupgående beskrivningen av vem Mikael Genberg är saknar jag ändå direkta svar på vissa frågeställningar. Hur ser han till exempel på risken att farkosten skjuts upp, men försvinner på väg ner mot månytan? Det är ju ett i rymdsammanhang vanligt scenario.

Boken drar med sig läsaren i spänningsfältet mellan beskrivningarna av en entreprenörs vardag och den bråddjupa utomvärldsliga visionen. För egen del kan jag konstatera att Mikael Genberg lyckades med den röda lilla stugan i trädet i Västerås. Hur meningsfullt månhusprojektet är får varje läsare bedöma själv.

Köp boken

Följ projektet på lunaresort.com

Historien om Genbergs resa från ”galen idé” till något som börjar närma sig förverkligande blir en exposé över hur maktstrukturerna i Sverige fungerar. Nilsson beskriver underhållande hur Genbergs charm och gymnasiekompisen och sedermera politikern Håkan Wåhlstedts kontakter tar dem allt längre in i maktens boningar och stärker deras nätverk.

Eftersom artikeln koncentrerar sig på svenska maktstrukturer missar den dock att peka på vad som förmodligen är det viktigaste för att få upp alla dörrar till maktmänniskornas hjärtan, nämligen själva idéns koppling till rymden.

• Det är utomvärldsligt och på så sätt objektivt.
• Det är existensiellt och kan därför upplevas som meningsfullt.
• Den är tidlöst och överlever människorna som förverkligar idén.

Jag vill inte förneka huvudpersonernas strategiska skicklighet, men det faktum att det handlar om rymden kan nog inte undervärderas. Projektet talar till ett latent rymdintresse som ligger inprogrammerat i de flesta människor.

Hela historien om Mikael Genberg och hans projekt läser du i den nyutkomna boken Mångalen.

För TT urskuldar sig hennes pressekreterare Frank Nilsson:

Finanskrisen och bilindustrin har tagit det mesta av vår tid de senaste veckorna. Då fick rymdmötet i Haag stå tillbaka.

Finanskrisen slår över hela världen men de andra ländernas ministrar hade ändå tid att närvara. Maud skickade inte ens sin statssekreterare Jöran Hägglund utan sänkte sig till en anonym enhetschef. Både Maud Olofsson och Jöran Hägglund satt istället av tiden på Industrins branschdagar.

Är det regeringens uppgift att hålla svensk storindustri på gott humör genom att hålla ett tal på Berns i Stockholm? Eller är det regeringens uppgift att åka till Haag och bevaka vårt lands intressen i en globaliserad värld?

Riktigt bra musik och kosmiska funderingar hör ihop. De arbetar på samma existentiella plan. Det borde gå att få in även människans rymdfart i ekvationen, för kunde Schüldt i en tidigare dj-karriär smyga in  Arvo Pärt på Spy Bars dansgolv, så är allt möjligt…

Orsaken till företaget Oricas nej är oklar. ”Koncernbeslut på högre nivå” heter det i en artikel i Nerikes Allehanda. Niklas Järvstråt är både besviken och överraskad, men vill inte spekulera i orsaken. Han vill gå vidare och behöver nu hjälp med att hitta andra gruvutrymmen.

Hans forskningsprojekt har rullat i flera år och målet är att skapa en fungerande självförsörjande koloni på månen. Nasa och ett stort antal partners runt jorden är inblandade och nu var det meningen att simuleringen skulle ta form på riktigt.  För Järvstråts del handlar det främst om att testa möjligheterna att tillverka verktyg utifrån järnmalmen som kan utvinnas i gruvan – och i framtiden på månen. Jag skrev om hans planer i Fuglesang-bloggen på svd.

Ett självförsörjande samhälle under jord skulle kunna bli en besöksmagnet i världsklass för både turister och forskare, så alla krafter i Bergslagen borde förstås gå ihop och skaka fram en tom gruva. Det skulle väga upp det extremt trista faktumet att den klassiska svenska Hagelgruvan i Gyttorp hålls stängd av en koncernledning som sitter i Australien och vars svenska ledningen inte ens kan skaka fram en motivering.

Har du tips på tomma gruvor i Bergslagen, så hör av dig!

Se en skiss av den planerade månbasen i pdf-artikel Nerikes Allehanda.

Christer Fuglesang i hetluften igen. Denna gång som ambassadör för ESA:s rekrytering av nya astronauter.

Nu ska sägas direkt att nålsögat är extremt litet, men möjligheten är existerande. Jag var med på presskonferensen i dag och detta är vad som väntar dig som vill bli astronaut.

1. 19:e maj öppnar ansökningen online på www.esa.int/astronautselection. Där ska du beskriva dig själv. Du måste ha universitetsexamen inom något naturvetenskapligt ämne, som ingenjör eller inom medicin. Du har antingen minst tre års erfarenhet av arbete inom ditt fält eller flygerfarenhet som pilot. Du bör vara mellan 27 och 37 år gammal. Du måste själv bekosta en läkarundersökning enligt pilotstandarden (JAR-FCL 3) alternativt utefter en lista från ESA och bifoga resultatet. Horst Schaarschmidt på europeiska astronautcentret i Köln var med på mötet och berättade att många redan mailar honom direkt för att försöka få en gräddfil men att det inte är någon idé. Det är heller ingen idé att fuska med läkarintyget eftersom ytterligare medicinska tester kommer längre fram.

2. Runt tusen personer kommer att gå vidare till psykologiska tester som genomförs runtom i Europa. Först två dagar med standardtester av färdighet och personlighet. Sedan följer tre dagar av bland annat rollspel där man vill se hur du agerar tillsammans med andra kandidater.

3. Några hundra kommer nu att vara kvar. Dessa utsätts under fem dagar för allehanda medicinska tester. Alla kommer inte att vara helt behagliga, men du kommer att få veta allt om din kropp och din hälsa. Man satsar hårt på att med den senaste tekniken bedöma risken för att du utvecklar sjukdomar i framtiden. En astronaut måste vara fullt frisk bland annat för att kunna vara medicinsk testperson i framtiden.

4. Sista steget är djupintervjuer. Nu kommer några tiotal personer att vara kvar i processen och fyra personer ska gallras fram. I det här läget uppstår plötsligt ett handikapp för dig som är svensk. Fuglesang tog upp det faktum att han som svensk blev en av sex utvalda förra gången ESA sökte astronauter 1992. Det finns en politisk dimension (läs mer på DN) som gör att danskar och norrmän har större chans nu, så har du danskt eller norskt eller ett pass från ett annat ESA-land – sök med den nationaliteten istället. Om Europa satsar hårdare på rymden kan nya antagningar komma ifråga om några år och då har du som svensk plötsligt större möjligheter igen.

Christer var ändå noga med att säga att ingenting är omöjligt – utom i det fall du inte söker. Han påpekade också att det är en spännande erfarenhet att vara med i processen. Dessutom kom han med några insidertips:

”Börja redan nu med att fixa fram läkarintyget som du ska bifoga din ansökan. Den kan du börja fila på 19:e maj och du har en månad på dig att få den perfekt. Testerna handlar inte om vad du är bra på utan om vad du är dålig på. Jobba vad du är dålig på. Jag borde ha jobbat på mitt hörselminne. Sedan gäller det att vara förberedd på intervjuerna. Jag läste på allt jag kunde om ESA och om vad jobbet att vara astronaut handlar om. Om du ger järnet och tar en snabbkurs i ryska över sommaren kommer det att vara ett plus eftersom ryska inte är ett krav, men önskvärt.”

Vad händer sedan då? När du är en av de lyckligt antagna? Sommaren 2009 börjar 1.5 års grundutbildning i Europa, Ryssland och USA. Därefter kommer du att kunna kalla dig astronaut, men innan du får flyga måste du utbildas i åtminstone 2.5 år till världen över. Redan runt 2013 kommer den första av de fyra få resa till Kazachstan, sätta sig i en Soyuz och dundra mot skyn, uppleva tyngdlösheten och tillbringa ett halvår på ISS, den internationella rymdstationen. Runt 2017 kommer den siste av de fyra antagna att flyga till ISS. Och sen då? Som det ser ut nu kommer USA att satsa på att återvända till månen. Det blir väldigt dyrt och NASA och ESA pratar hela tiden om att samarbeta.

”Problemet är att Nasa vill köra helt på sina villkor, något ESA inte kan acceptera, men det borde vara möjligt att komma överens och starta upp ett mer robust samarbete”, säger Christer Fuglesang.

I så fall så kommer ESA-astronauter att resa till månen runt 2020 och det kommer att vara de mest erfarna som väljs ut och det kommer att bli någon av dem som antogs 2008.

Lycka till!

Julens boktips är den amerikanska sf-romanen Tau Zero.
Den anses vara en av de bästa inom hard sci-fi genren och den börjar överraskande på Millesgården i Stockholm.

Tau Zero av Poul Anderson

Tau Zero beskriver en framtida resa mot stjärnorna som slår fel. Den teoretiskt redan existerande Bussard-motorn hakar upp sig och 50 människor i rymdskeppet Leonora Christine accelererar mot ljushastigheten Tau Zero utan att kunna slå stopp. Till slut når de hastighetens och tidens absoluta utkanter.

Anledningen till att Sverige spelar så stor roll ligger i bakgrunden till berättelsen. Efter ödeläggande konflikter har världen överlåtit åt Sverige och svenskar att styra och ställa och administrera. Stockholm är världens centrum och stan brinner som en ”mångfärgad, otröttlig eld” när huvudpersonerna närmar sig sjövägen. Huvudspråket på Leonora Christine är svenska, men boken finns inte översatt så vi får hålla tillgodo med en av huvudkaraktärerna Ingrid Lindgrens utrop såsom ”Kors i herrens namn” (ja, boken skrevs 1970).

Den från Skandinavien härstammande Poul Anderson beskriver svenskarnas modernitet och det faktum att man uppskattas i alla läger som anledningen till att världen överlåtit den styrande makten. Dessutom är Sverige inte något hot mot någon.

Det kan låta långsökt, men jag tycker ändå att Anderson har en poäng för oss i dag. I de stora strukturer som rymdfart kräver kan det kännas som om Sverige spelar en försvinnande liten roll, men som svenskar har vi de styrkor som han pekar på. Vi är inget hot, vi är någorlunda omtyckta, vi kan det här med konsensus.

Kanske kan Sverige bli en nyckelspelare i arbetet med att förena stormakter som Kina, Ryssland, Esa och USA i mer gemensamt arbete. För det är ju globalt samarbete som behövs för att komma någonstans i rymden.

Som jag förstår det har rymdsverige goda kontakter globalt, men det är nog viktigt att inte bara gå i ESA:s ledband utan att ta initiativ. Tyvärr tillhör flathet också den svenska nationalkaraktären – det får man inte glömma.

Med en beynnande rymdturism på Esrange, med ett visst anseende vad gäller rymdteknik och med de styrkor som Poul Anderson redan dragit till sin spets, har Sverige en unik position som man bör ta till vara på. Börja redan 2008.

Nedan följer pressmeddelandet från Rymdstyrelsen:

Människans vilja att ta sig allt längre ut i rymden kräver ny teknik. Nu startar sammansättningen av satelliterna Prisma – Sveriges första flygande laboratorium för avancerad rymdteknologi. Monteringen av satelliterna och det fortsatt arbetet kan följas kontinuerligt via webbplatsen www.prismasatellites.se. Hela arbetet med Prisma presenteras under ett seminarium den 20-21 november.

Prisma-projektet genomförs under svensk ledning tillsammans med Frankrike, Tyskland och Danmark. Det är det första europeiska projektet som syftar till att demonstrera autonom formationsflygning i rymden. Prisma består av två farkoster, en moder- och en dotterfarkost med en sammanlagd vikt på under 200 kg. Prisma innehåller flera nya teknologier utöver autonom formationsflygning ska helt nya små raketmotorer och kiselbaserade mikromotorer testas. Nu har arbetet kommit så långt att sammansättningen av satelliterna påbörjats.

- Efter två år av planering och konstruktion har nu projektet kommit in i ett skede då allt plötsligt blir väldigt påtagligt, spänningen växer nu i takt med monteringen av alla delsystem, säger Staffan Persson projektledare för Prisma.

Den 20 och den 21 november anordnas informationsträffar för intressenter, intresserade medier är också välkomna. Från och med idag, 20 november, kan arbetet på Prisma följas via webbplatsen www.prismasatellites.se. Med artiklar, dagboksbilder från det så kallade renrummet och en blogg kan sammansättningen av Prisma följas på ett unikt sätt.

I linje med Kirunas nya rymdkoncept kommer Rymdgymnasiet
att starta ett nytt rymdprogram med robotics (=robotteknik),
astronautkunskap och astrobiologi som profil. Orsaken är
det starka intresset bland ungdomar av rymdresor och liv i
universum. ”Grundutbildning måste sikta in sig på denna
unga potential”, säger VD:n för Rymdgymnasiet Tony Ömalm.

Skolverket har gett Rymdgymnasiet tillstånd att starta det nya
programmet. I beslutet skriver myndigheten att villkoren är upp-
fyllda och inga påtagliga negativa konsekvenser för skolväsendet
i kommunen eller regionen uppkommer med det nya programmet.
Beslutet togs emot med stor glädje bland våra elever och gratula-
tionsmail kom snabbt från Kirunas lokala rymdverksamhet.

Rymdgymnasiet startar det nya programmet redan till hösten 2008.
För det första året är lokal- och lärarfrågan redan löst. På sikt
blir skolan fördubblad dvs år 2010 har skolan fördubblat antal
elever till nästan 200 st med 10-12 lärare. Nuvarande rymdelever
deltar mycket aktivt med utveckling av det nya konceptet. ”Vår
målgrupp är alla 123 833 elever i årskurs 9 i Sveriges 290 kommuner”
säger rektor Dan Tannerdal. Den store utmaningen är att sedan
skaka fram drygt 150 studentrum för de nya kirunaborna. Ett stort
antal ungdomar bedöms komma från hela landet till Rymdgymnasiet
för att få del i den spännande utvecklingen.

Kirunaföretaget Spaceport Sweden har som mål att flyga 500 nya
astronauter årligen från Kiruna. Upplevelseindustrin nya ben i
Kiruna är denna växande rymdturism. Astrobiologi är ett snabbt
framväxande tvärvetenskapligt ämne. Den grundläggande frågan är:
Liv i universum? Kolonisering av rymden t ex Mars ligger också
inom överblickbar framtid. Här måste Rymdgymnasiet satsa menar
skolans entusiastiska elever. ”Tänk om jag var lite yngre så skulle
jag välja det”, säger fd rymdgymnasisten Hanna.

Populär Astronomi har verkligen visat att man är den ledande rymdpublikationen i Sverige när man på det här sättet går i bräschen och rapporterar mest och bäst om astronomiska händelser. Kul.

Kul också för Rymdbolaget som ska få övervaka en kinesisk vädersatellit. De verkar få in en fot lite överallt.

Det är som att den ypperliga grafiken i tidningen måste balanseras av en avfärdande krönika. Jag tycker det är viktigt med vass kritik och genomlysning, men då måste man vara lite mer saklig. Karin Bojs skriver att USA:s planer att återvända till månen ”nog” är till för att anordna ett fantastiskt skådespel och att de är militärt motiverade.

Det låter som att Karin Bojs har direktkontakt med en ljusskygg grupp med PR-människor som sitter och drar i trådarna och ordnar skådespel. Vad gäller militären är de djupt inblandade amerikansk rymdverksamhet och rymdverksamheten växte ur militären, men det vore skoj att veta exakt vad i Project Constellation som används för militära ändamål om Karin Bojs har sådan inside information. På vilket sätt är månlandaren militär?

Karin Bojs tycker att en läsare sammanfattar det onödiga i månplanerna bra med de föraktfulla orden ”Har de glömt bort hur de gjorde förra gången de åkte dit?” Att Sveriges kanske mest inflytelserika vetenskapsjournalist sänker sig till den nivån utan att förklara bakgrunden är lite märkligt.

I vilket fall vore det lämpligt att i en krönika av denna art nämna vad tillskyndarna av nya månfärder använder: att det finns vetenskapliga värden, att månen är ett naturligt nästa steg för permanent mänsklig närvaro i rymden vilket leder till teknisk, samhällelig och mental utveckling. Varför var förresten Sputnik så fantastisk när månplanerna är så onödiga? Var det värt all kraft för 50 år sedan att skicka upp en blippande konservburk?

Journalister ska vara kritiska och granskande, men man bör ställa krav på sakliga, skarpa invändningar. Genom sitt von oben-perspektiv förstärker Karin Bojs det europeiska kynnet: ”låt USA och Kina kapplöpa så tittar vi på och skakar på huvudet”. Varför inte överraska med att skriva en skarp krönika riktad mot ESA och Europa? Rubrikförslag: ”Varför lämnar Europa fältet fritt för andra makter i rymden?”

Mikael Genbergs hus på månen. Montage från Lunaresort.com

Du kan läsa om projektet på lunaresort.com. Tankarna bakom idén att skicka en stugmodell till månen är en fin sammanfattning av varför människan ska sikta mot rymden. I det här fallet är själva målet draget till en extrem, men genom att placera en nationell symbol på en avlägsen himlakropp lyckas Mikael Genberg fånga och koncentrera den kaotiska nutiden på en punkt i framtiden. Jag tycker det är konst. Inspirerande konst.

Sen återstår det att i realiteten placera stugan på månen och där blir det luddigt. Genberg har fått många att tända på idén och statliga pengar har redan gått till att finansiera en förstudie, men det är oklart var man nu befinner sig i processen. En lustig detalj är att miljöpartister är mycket aktiva i föreningen Månhusets vänner. Västeråsaren och miljöpartiets förre partisekreterare Håkan Wåhlstedt brinner så mycket för idén att till och med språkrör Peter Eriksson backar upp den. Hur kan miljöpartiet ställa upp på ett projekt som kommer att kräva tonvis med fossila bränslen? Det är en av alla märkligheter som omger detta magiska projekt. När jag får tid tänker jag gräva vidare.

Man kan tycka raketer är tuffa och bilder på galaxer vackra, men de som ser till att det händer är rymdindustrin, någon måste ju tillverka komponenterna. Så det är intressant att få sammanfattningar på svenska av vad som händer inom industrin.

Besök gärna Ariel Borensteins sida som liksom denna görs på fritiden. Han har bland annat varit uppe på Rymdforum i Kiruna och här kan du läsa referat från några av föredragen. Detta innan någon annan info kommit ut. På Rymdforums hemsida uppmanas man fortfarande att anmäla sig till evenemanget.

Det blir intressant att se vad som kommer ut av pågående Rymdforum. Förhoppningsvis lyckas man trycka ut nyheter och intressanta människor i medierna de kommande dagarna. För det handlar om att trycka ut, pressa in och lura fram. Häromdagen gnällde jag på medierna och faktum är att man aldrig kan lita på dem. Man kan manipulera dem, men inte lita på att de ska göra en vettig bedömning av vad som är viktigt i världen (och rymden). Bad Astronomy-Phil funderar på detta just nu och Personal Spaceflight har ett färskt exempel.

Återstår alltså opinionsbildning. Jag tycker att de som utgör Rymdforum bör fokusera mer på saker som engagerar massorna. Varje uppskjutning från Esrange ska förstås direktsändas i samarbete med de stora mediernas webbplatser, resultat från satellitmätningar blir tyvärr bara intressanta om en profilerad person kan fås att kommentera dem med darr på rösten.

Rymdbloggar som denna, vars verksamhet bygger på eget intresse, har förhoppningsvis genererat lite goodwill till rymdverksamhet. Men det måste till fler röster i bruset. Alla med intresse kan starta en egen blogg eller påverka på sitt sätt. Har du som läser detta fler idéer?

Rätt inställning. Det krävs att rymdintresserade ligger mer på offensiven i debatten. Agendas inslag var visserligen ett av de bättre tv-reportagen på länge – man tittade till svensk rymdindustri och berörde framtida möjligheter med rymdturism – men den underliggande vinkeln är som alltid ”är det värt pengarna?”

Eftersom det är en realitet att jorden börjar bli för liten för mänskligheten är vinkeln mer och mer banal. Inslaget i Agenda bör bli startskottet för en seriös bevakning av industrin och de politiska och sociala komplikationer som fortsatt rymdverksamhet innebär. Det finns nyheter om man lyfter på stenarna och det går inte att skylla på tids- och pengabrist. Public Service har en budget som är 10 gånger högre än rymdbudgeten.

UPPDATERING 070907: Svensken tror INTE på rymdteknik. Tidningen Populär Astronomi redovisar en undersökning från föreningen Vetenskap & Allmänhet som visar att endast 26 procent tycker att det är viktigt att Sverige satsar på rymdforskning. Forskningsområdet ”Design” fick 28 procent. Märk att undersökningen gjordes före Fuglesangs resa, men ändå. Suck.

Det är gott och väl en relativt betryggande majoritet. Bilderna på jorden från rymden var omistliga för miljörörelsen på 70-talet. I dag är de omistliga för att våra samhällen ska styras i stabil riktning. För det är ju så att ytterst få människor är beredda att frivilligt gå ner i energianvändning och vi kan inte hindra miljarder människor i utvecklingsländerna att gå upp i energianvändning. Teknisk utveckling och styrning är enda lösningen, tycks det mig. Och rymdteknik är en grundsten i sammanhanget.

Pressmeddelandet från Rymdstyrelsen (läs hela nedan) är ett startskott inför Rymdforum i Kiruna nästa vecka, varifrån det säkert lär komma fler nyheter.

Enligt Högskoleverkets siffor är det hela 93 procent av eleverna på Rymdgymnasiet som inom tre år går vidare till högskolestudier, vilket är den högsta siffran i landet. Elitskolorna Enskilda gymnasiet och Franska skolan i Stockholm mäktar ”endast” med 91 procent och medelvärdet för naturvetenskapsprogrammet i riket är 80 procent.

Rymden har en förmåga att motivera.

Ovan: Ella Carlsson framför en bäckravin på Svalbard (Foto: Expedition Svalbard 07). Nedan: En liknande formation på Mars tagen av kretsaren Mars Global Surveyor. Formationen är bara några år gammal (Foto: Nasa).

Expeditionen leddes av Ella Carlsson som är Sveriges mest kända Marsforskare. Hon är van vid miljöer som Svalbards eftersom hon tidigare tillbringat tid på Mars Societys simuleringsanläggningar där man tränar inför framtida expeditioner.

På det Mars-lika Svalbard var svenskarna på jakt efter bäckraviner. Man studerade dem på plats och samma raviner kommer dessutom att studeras via satellit. Nästa år återkommer man för att undersöka bäckravinernas utveckling. Tanken är att resultaten sedan ska jämföras med bilder som tagits av satelliter runt Mars och som överraskande visar nybildade bäckraviner.

Kan flytande vatten ha medverkat till bildandet även på Mars? Det är detta svenskarnas forskning handlar om och eftersom flytande vatten är en förutsättning för liv så är deras expeditionen så pass spännande att en av världens mest kända planetforskare, amerikanske Chris McKay ville följa med, även om han till slut fick förhinder.

Läs mer om expeditionen på Ella Carlssons egen sida.
ESA har en intervju liksom Norrbottenskuriren.

Nyheten fick snabbt spridning trots att ingenting är klubbat och klart, men visst har Fuglesang stora möjligheter. Redan när han landade på Kennedy Space Center sa en ESA-chef att Fuglesang skulle få en flygning till (enligt svenskar på plats).

Antagligen är det problemen med solpanelen på ISS som ger Fuglesang den här chansen. Innan flygningen blev han berövad en rymdpromenad som gick till Suni Williams, men han tog revansch när han under en extrainsatt rymdpromenad lagade solpanelen med hjälp av ”the Christer shake”. Fuglesangs säkra agerande och den genuina uppskattning som verkar finnas på Nasa har säkerligen påverkat ESA att välja Fuglesang som huvudkandidat.

Man vill ha ett säkert kort och då finns det inte så himla många bland ESA:s astronauter att ta av. Speciellt som några nya inte hinner utbildas innan rymdfärjan tas ur trafik 2010. Nu gäller det att Esa inte faller till föga för någon politisk påtryckning och skickar någon annan istället. Dessutom får vi hoppas på att Nasa lyckas skicka upp rymdfärjorna någorlunda enligt plan.

Då får vi Fuglesangfeber igen om två år.

Den är på engelska, men rekommenderas för den som vill få en djupare bild av vad som händer i rymden. Jag har haft förmånen att träffa Sven Grahn och han är en spirituell rymdvisionär och ett sprängfyllt uppslagsverk med båda fötterna på jorden. Samtidigt.

Att nå och förstå rymden är en sådan gigantisk utmaning för mänskligheten att det mesta handlar om massiva strukter och komplexa samarbeten av typen Nasa och globalt forskningssamarbete. Desto mer spännande då när en liten människa ensam når framgångar.

En sådan äkta rymdhjälte heter Gregor Duszanowicz. Från ett hembyggt skjul i en radhusträdgård i Åkersberga hittade han förra året tre supernovor i avlägsna galaxer. Du kan läsa allt om hur det gick till i det nya numret av Populär Astronomi. Tidningen har nu ett betydligt modernare snitt och en annan godbit är en välskriven artikel om de tio mest spännande supernovorna – från den första till den kommande sista!

Rymdfarten är svårare. Rymdålderns arkitekter Sergei Korolev och Wernher von Braun var ensamvargar, men de behövde ändå stormakternas resurser för att komma någonstans. I filmens värld däremot hittar vi just nu den ensamme hjälten som själv kör hela vägen. The Astronaut Farmer är en Hollywood-produktion som rullar i USA. Filmen får ödesdiger kritik från vissa rymdintresserade för katastrofala brister i realismen. Andra tycker att det ändå är kul att en rymdvision får representera filmens budskap: ”Om vi inte har våra drömmar, har vi ingenting”.

Själv kommer jag ha svårt att stå ut med Billy Bob Thornton som den gråtmilde bond-astronauten. Tacka vet jag målinriktade Gregor.

- Vi talar om enorma mängder vatten som kräver riktigt stora underjordiska reservoarer, säger Stas Barabash, ledare för det team på IRF som skötte det svenska Aspera-instrumentet på Mars Express till tidningen New Scientist.

Enligt deras mätningar är solvinden inte tillräcklig för att blåsa bort det vatten som en gång funnits där från ytan. Kosmiska kollissioner kan ha orsakat torkan på Mars, men också det faktum att vattnet kan finnas under jorden. En tolkning som fått viss stöd av de nybildade strömfåror som fångats på bild.

- Om vattnet finns där i så stora mängder, så tror jag att det helt kommer att förändra förutsättningarna för kommande mänskliga expeditioner till Mars. Det finns inte bara vatten för astronauterna att dricka utan också vatten vars väte och syre kan användas till bränsle.

Läs mer i New Scientist

Rymdhamnen har redan en kund i Virgin Galctic och etableringen är en stor möjlighet för Sverige som rymdnation.

Under dagen kommer den officiella invigningen att ske i hangaren Arena Arctica på Kiruna flygplats. Jag är inte där, men däremot Leif Arndorff på rymdturism.se. Han kommer att rapportera om invigningen och i väntan på det kan du botanisera på hans intressanta sajt som handlar om ett verksamhetsområde med gigantisk potential.

När flygningarna kommer igång tror jag att vinsterna för arrangörerna kommer att bli stora. Nästa effekt är att rymdflygningar för allmänheten framstår som mer normalt. Säger Paris Hilton att det är underbart däruppe så ökar acceptansen för mer rymdsatsningar.

Så kom han då till Sverige, brunbränd och leende. Massor av människor ville uttrycka sin stolthet och kanske sola sig i glansen. Christer Fuglesang har skrivit in sig i historieböckerna som förste svensk i rymden, men hur djupa blir avtrycken i övrigt?

Jag hakade på medieuppbådet några timmar efter ankomsten. För Christer Fuglesang själv måste det vara en skruvad upplevelse att totalt jet-laggad ständigt vara omringad av journalister eller dignitärer. Han får samma frågor om och om igen och skjutsas omkring i en vrålande svart Cheva av tre säkerhetsmänniskor med putande kavajer och hörsnäckor.

Trots att ögonen ibland avslöjar hur trött han är hjälper säkert astronaut-träningen honom att hålla huvudet klart och svara koncentrerat och avslappnat på frågorna. Han berättar leende att i princip alla i regeringen ville ha autografer efter att de ätit lunch med honom.

- Det var till deras barn – sa dom iallafall.

Stolthet och handling
Den nationella yran kring Fuglesang och den stolthet människor känner kan jämföras direkt med amerikanernas stolthet över Apollo och med kinesernas maniska glädje över taikonauterna. Svensken är inte annorlunda även om vi tror det. Vad som däremot kan vara typiskt svenskt är att vara engagerad i Fuglesangs rymdäventyr och känna stolthet, men i nästa andetag markera att rymdfart med människor minsann är onödigt och ett omoraliskt slöseri. Det är som att vi behöver någon form av alibi för att ha ryggen fri mot ett eventuellt dåligt samvete.

Oavsett vilket så gör de flesta amerikaner, kineser och indier det inte så svårt för sig. Indien och Kina håller bokstavligen på att flyga förbi Europa genom hårda satsningar på en stolt inhemsk rymdsektor. Visst kommer det att vara kul att se indierna göra egna resor till rymdstationen 2014, men vore det inte ännu roligare om vi i Sverige också var med?

Jag tror att fler än vanligt kan komma att söka Teknisk Fysik på KTH, Rymdgymnasiet i Kiruna eller olika Astronomi-program till nästa termin. Kanske Christer Fuglesang har satt en boll i rullning, vars resultat vi ser på månen om 30 år och på Mars om 60.

Men alla som nu hyllar Fuglesang – från Maud Olofsson till glada högstadie-elever – bör ta sig en funderare extra. Vad ska få kosta? Är det rimligt att enbart SVT och SR drar tio gånger mer anslag än det samlade rymdprogrammet? Kan Sverige profilera sig i arbetet med mänsklighetens stora utmaning eller ska vi se på när andra nationer gör det? Vem kläcker idéerna som kompletterar Spaceport Sweden? Fuglesang själv tycker att rymdverksamheten är undervärderad. I en av dagens alla tv-intervjuer sammanfattade han varför rymdutforskningen måste få kosta.

- För att det får oss att växa som människor.

Här är hela schemat för Fuglesang såsom det skickats ut till svenska medier:

——————–
PROGRAMPUNKTER UNDER TORSDAGEN DEN 25 JANUARI

STOCKHOLM-ARLANDA AIRPORT KLOCKAN 07.35
Fotomöjlighet vid landningen. Rymdminister Maud Olofsson finns på plats för att hälsa Christer Fuglesang välkommen hem. Avtäckning av porträtt i bagagehallen Terminal 5.

ROSENBAD KLOCKAN 11.30
Lunch med regeringen i Rosenbads gästmatsalar klockan 11.30 – 12.15.
Kort pressmöte på Rosenbad. Lokal Bella Venezia, klockan 12.30 – 13.00.

RYMDSTYRELSEN KLOCKAN 13.45
Presskonferens och enskilda intervjuer på Rymdstyrelsen, Solna Strandväg 86 i Solna.
13.45-14.15 Christer berättar om sin rymdresa och svarar på frågor.
14.15-14.30 Fototillfälle både inom- och utomhus.
14.30 Bokade enskilda intervjuer börjar.

KUNGLIGA TEKNISKA HÖGSKOLAN, Campus Valhallavägen KLOCKAN 17.00
Christer besöker sitt hemuniversitet. Presentation för inbjuden publik i F1, Lindstedtsväg 22.

PROGRAMPUNKTER UNDER FREDAGEN DEN 26 JANUARI

KUNGLIGA SLOTTET KLOCKAN 11.00
Mottagning hos Kungen och Drottningen. Inga intervjuer. Fototillfällen.
Kontakta Hovets Presstjänst.

SMEDSLÄTTSSKOLAN I BROMMA KLOCKAN 14.30
Elevmöte på Christers gamla skola. Möjlighet till intervjuer och fototillfällen.
Anmälan om att närvara på skolan skickas senast tisdag den 23 januari till:
Louise Sjöstrand, Rymdstyrelsen på e-post: louise.sjostrand@snsb.se

STOCKHOLMS CENTRALSTATION KLOCKAN 17.00
Sveriges första astronaut hälsas välkommen hem av allmänheten.
På scen finns bland andra utbildningsminister Lars Leijonborg, skolelever från Knivsta, artisten September och Benjamin Wahlgren som sjunger sin listhit, ”Jag är en astronaut”. Konferencier är Carin Hjulström-Livh.
—————-

Fugelsang kommer alltså till Stockholm samma dag som ett annat stort rymdevent hålls i Kiruna då Swedish Spaceport invigs. Förhoppningsvis ger ”Fuglesangeffekten” draghjälp åt den nya basen för rymdturism i Sverige.

Det blir under alla omständigheter en bra dag för rymdintresserade. 26 januari kanske kan bli nå’n typ av ”Swedish Space Day” framöver – en dag då rymden och rymdfarten uppmärksammas även om inte Fuglesang står på scen. Tyvärr är det just denna vecka som stora rymdfartskatastrofer inträffat, så kanske 12 april är ett bättre datum. Då firas Yuri’s night över världen. Förra året även i Stockholm.

Virgin-koncernens omstridde chef Richard Branson tycks enligt programmet inte vara med, men man vet ju aldrig. Näringsminister Maud Olofsson och potentater från Kiruna och rymdbranschen är i allafall där.

Det verkar inte ha varit något svårt beslut för Virgin Galactic att välja Kiruna framför exempelvis skotska intressenter. Ishotellet i Jukkasjärvi några mil från Kiruna kommer självklart att erbjuda den exotiska lyx som krävs när man betalar en miljon för en biljett. Det finns också god chans att uppleva – till och med flyga igenom – norrsken med Space Ship 2.

Man kommer att starta och landa på Kiruna flygplats, men närheten till Esrange gör att man har den nödvändiga infrastrukturen för att ladda om raketmotorn och utföra annan service.

Spaceport Sweden ägs gemensamt av Rymdbolaget, Luftfartsverket, Ishotellet och Kirunas utvecklingsbolag Progressum. Virgin Galactic planerar ytterligare rymdhamnar runt världen, men för närvarande har man bara Spaceport Sweden, Spaceport America i New Mexico och rymdfarkostens tillverkare Scale Composits hemmaflygplats i Californien.

Det är VLT som berättar om företaget Meeq och dess vd Jan Fäger som enligt egen utsaga är ”rymdgalning” och som insåg att hans produkter för mätteknik skulle kunna användas av rymdfarkoster. Rymdstyrelsen tände så mycket på idén att de beviljade en miljon i utvecklingsbidrag.

Kanske fler borde tänka som Jan Fäger – kan min spetskompetens användas i rymdapplikationer? Det vore en hälsosam reaktion mot det med rätta ifrågasatta mantrat att rymdteknologi ger oss så mycket tillbaka i form av applikationer på jorden. Fråga inte vad rymden kan göra för dig, fråga vad du kan göra för rymden, kanske Kennedy hade sagt i dag.

Här kan du läsa allt som rymdenidag skrev om Fuglesang i samband med hans rymdfärd. Jag hade då en rymdblogg på svd.se.

Ett speciellt bolag har bildats – SpacePort Sweden – som består av Rymdbolaget, Kirunas näringslivsbolag, Ishotellet och Luftfartsverket. De organiserar arbetet med att erbjuda Virgin Galactics kunder tillgång till rymden. Med norrsken och norra Norrlands speciella natur och kultur som krydda.

Läs TT-artikeln