Entreprenör

John Carmack arbetar fortfarande huvudsakligen med spel på ID Software, just nu med titeln Rage.

Sedan 2001 har han jobbat deltid med rymdfarkostföretaget Armadillo Aerospace. Han startade det som ett hobbyprojekt och tog kontakt med raketentusiaster i Texas. Carmack programmerade själv styrsystemen och hans tanke är att med avancerad programmering få en raket säker, styrbar och billig. Långsamt, långsamt har han lagt in mer pengar i Armadillo och i dag är åtta personer heltidsanställda och företaget har ett avtal med rymdresebyrån Space Adventures om att ta fram en farkost som kan ta en människa upp till rymden och ner igen.

Carmack har erkänt att han är inspirerad av den äventyrlige tysken Lutz Kaysers fascinerande raketprojekt, men han tar inte den typen av risker – tvärtom. Han är heller inte entreprenör på samma drivande sätt som kollegorna i raketbranschen. När det gäller spelutveckling har han profilerat sig genom att inte vilja hålla några releasedatum. “Spelet är klart när det är klart”.

Prognos: Armadillo låg länge i framkant i sitt experimentella segment med vertikal raketflygning och exakta landningar, men de är inte utan konkurrens numera. Masten Space Systems har samma produkt. Carmacks pengar och det nya samarbetet med Space Adventures pekar ändå mot att man nu tänker skala upp. Liksom Carmack tog världen med storm med spelet Doom i början av 90-talet, kan han möjligen överraska på samma sätt med ett “sixpack” eller varför inte en hel back med 24 sammankopplade raketer. Hans mål är orbitala rymdresor. Nedan en film om den suborbitala planen.

Avsnitten i serien:
Del 1: Entreprenörerna som siktar högst
Del 2: Jeff Bezos
Del 3: Elon Musk
Del 4: John Carmack

Christer Fuglesang drar sitt strå till stacken i en debattartikel i Expressen i dag. Han beskriver nuläget som ett gyllene tillfälle att inleda ett globalt samarbete med målet att nå månen och Mars och i slutändan flytta ut i rymden. Han har förstås helt rätt.

Mänskligheten överutnyttjar redan jordklotets resurser och när vi faller så kommer vi att dra denna fantastiska biotop med oss. Turligt nog är vi inte bara invånare på jorden. Vi befolkar även ett solsystem och där finns oändliga mängder energi och råvaror som vi kan lära oss att använda. Det är svårt, men det är enda vägen att gå och det är precis det som Fuglesang och hans kollegor har börjat träna på.

Christer Fuglesang föreslår nu en väg framåt. Sverige kan med sina goda kontakter i rymdbranschen medverka till att USA och Kina finner varandra och tillsammans med Ryssland och Europa startar en global satsning uppåt. Sverige kan också verka för att ESA går upp i EU och får högre status och mer resurser.

Christer Fuglesang har upplevt rymden och varit verksam i branschen i två decennier. Han vet vad han talar om och därför ska du lyssna på honom och försöka påverka din omgivning. Rymden får för lite resurser – inte för mycket. Livet vill expandera – det är självmord att försöka begränsa det till jorden.

Att rymdverksamheten har så långa ledtider är ett problem i vårt medialiserade 72-timmarssamhälle, men vi måste börja nu för våra barnbarns skull.

Som vanligt ackompagneras beskedet av gott humör och löften om nya tag. Givetvis är både astronauter och hela Nasa-apparaten vana vid detta och mentalt beredda på att ladda om, men någonstans i sinnet måste ändå ett sådant avbrott sätta spår. Uppladdningen är så fokuserad på ett enskilt klockslag. All verksamhet smalnar in mot detta klockslag och så blir det bara ingenting.

Christer och hans besättning har av twitterkommentarerna att döma varit ordentligt laddade. Nu får de ladda om. Eftersom det är Fuglesangs sista resa så kanske han till och med tycker om att få suga på karamellen lite extra, men känslan, rälsen mot rymden, blir ju lite utdragen.

Själv skulle jag vara med i P1 morgon i morse och kommentera uppskjutningen. Det har jag givetvis laddat för det senaste dygnet bara för att bli ”scrubbad” någon minut innan sändning. Om jag får en ny chans i morgon återstår att se, men eftersom jag lär av astronauternas avslappnade inställning blir det inga problem att ladda om – eller vänta 14 år på nästa tillfälle.

Regnet faller över rymdfärjan Discovery

I morgon onsdag skjuter man klockan 07.10 svensk tid. Nasa-tv-tider hittar du här:

STS-128 FUELING COVERAGE BEGINS          22.00

STS-128 LAUNCH COVERAGE BEGINS           02.30

TUESDAY , AUGUST 25

”LAUNCH”                         ”07:36 ”

”MECO (motorerna slås av=tyngdlöshet”                               ”07:44 ”

”LAUNCH REPLAYS (approx. 5 min. after MECO) T=30:00″   ”07:49 ”

”ADDITIONAL LAUNCH REPLAYS FROM KSC”      ”08:21 ”

”POST LAUNCH NEWS CONFERENCE”      ”08:30 ”

”PAYLOAD BAY DOOR OPENING (may not be televised live)”   ”09:01 ”

”ASCENT FLIGHT CONTROL TEAM VIDEO REPLAY”           ”11:30 ”

”RMS CHECKOUT (Kolla den externa kranen)”                ”11:51 ”

”RMS PAYLOAD BAY SURVEY”       ”12:36 ”

”DISCOVERY CREW SLEEP BEGINS”        ”14:06 ”

Många av de journalister som var på plats i Florida inför uppskjutningen förra gången kommer inte att vara där denna gång.

Att Göteborgsposten hoppar över bevakningen på plats är kanske inte så konstigt. Att TT gör det är mer anmärkningsvärt. Sveriges största nyhetsbyrå brukar inte backa för att skicka folk till idrottsarenor jorden över.

Visst skulle en entusiast som jag önska att rymdbevakningen uppgraderades i medierna, men det mest intressanta är inte att mainstream-medierna inte anser sig ha råd just nu.

Det roligaste är alla alternativ som dykt upp. Rymdstyrelsen använder sin nya blogg Rymdkanalen till att själva ösa ut nyheter, intervjuer och direktsändningar. Det är förstås tillrättalagd information, men hellre det än ingen information alls. Vill du följa hela missionen i detalj får du heller inte missa den fristående experten Johnny Rönnbergs nya blogg.

På tre år har utrymmet och möjligheterna för andra än etablerade medier att publicera sig och bli lästa ökat och det är fantastiskt jämfört med en situation där all makt och all tolkning låg hos etablerade medier.

Risken är kanske att det blir intresserade som skriver för intresserade. Livet blir lite tråkigare utan en kvällstidningsjournalist som knappt vet åt vilket håll rymden ligger, men är bra på att lokalisera Lisa Fuglesang.

För 40 år sedan var konturerna av en människa på Mars tydligare. Efter månen ville Wernher von Braun fortsätta dit med Saturn 5, men fick inte stålarna. För en lekman är det lätt att sitta och idealisera Apollo och sucka över hur Nixon valde bort en resa till Mars till förmån för en rymdfärjan som ”kunde åka upp och packa in en rysk militärsatellit i packrummet”.

Kanske är det inte så enkelt. Nasa-veteranen James Oberg visar i en ny essä att en Mars-resa är otroligt svår och att vi kanske helt enkelt inte var mogna. Enligt honom har vi ännu inte uppnått den tekniska mognad som behövs.  Oberg avslutar med att hylla den Internationella rymdstationen. Det är där vi sakta lär oss att behärska de långa tider i rymden som krävs för en Mars-resa.

Jag håller med om vikten av ISS. Det jobb Christer Fuglesang ska göra på rymdstationen handlar främst om att förbereda mänskligheten för rymden. Jag vill ändå invända mot Obergs blodlösa inställning.

Wernher von Braun hade vision och visade med Apollo att trösklarna till rymden är möjliga att kliva över. Även om det var politiskt omöjligt att fortsätta till Mars på 70-talet är det viktigt att ha kvar inställningen från Apollo. Att det går att göra det storslagna och det tekniskt omöjliga. Äventyret ISS känns passivt och ansträngt i jämförelse.

Det är fortfarande politiskt omöjligt med en Apollo-lik satsning mot Mars, men spelreglerna kan förändras. Om tillräckligt många föreställer sig en människa på Mars, så kommer viljan att färdas dit så småningom att hitta ett utrymme. Tappar vi däremot fokus nu kan det i värsta fall vara så att vi aldrig hittar tillbaka till nyfikenheten, upptäckarlustan och viljan att utvecklas.

Översikt av hur en färd till Mars skulle kunna gå till.

Inte bara filosofer och poeter behövs i det jobbet. Även konstnärer kan bidra – och gör det. På den nya sajten http://www.experiencetheplanets.com/ kan du titta in i ett precis påbörjat galleri där du förflyttas till solsystemets planeter och ser dem på ett alldeles nytt, men realistiskt sätt.

Satellitbilder kan vara fascinerande, men ger ingen känsla för att det faktiskt finns världar inom räckhåll. Därför älskar jag Marsströvarna, men för att vidarebefordra känslan av att vara på Mars behövs konstnärens tolkning. Klicka för större bild.

Besök galleriet och upplev planeterna.

2006 var scenen full av svenska journalister och bland annat fick hela besättningen svara på vad de tyckte om Christer. Den här gången var det bara specialiserade amerikanska journalister på plats och Fuglesang fick prata om detaljer som vilka verktyg som ska med. Det är sånt astronauten i allmänhet vill prata om.

Ända sedan Gagarin har astronauten haft ett dilemma. De förväntas bete sig lika exakt som robotar i rymdmaskineriet, men samtidigt ska de vara poeter och världen får aldrig nog av att fråga hur det ”kändes”. Astronauten måste fokusera på utrustningen och de fysiska villkoren för den mänskliga organismen i rymden, men världen vill höra beskrivningar av erfarenheten, det storslagna, det andliga i att befinna sig utanför atmosfären.

Nu fick Christer prata om vad han ska göra i praktiken. Jag tror det blir både kul och spännande att följa Christers resa och hans rymdpromenad har vissa spektakulära inslag.

Men jag hoppas förstås också att Christer berättar mer om hur det känns i rymden

Tillsammans med många miljoner andra har jag stått på Nasa’s lönelista för att skydda den stora lögnen, men jag orkar inte längre. Jag vill erkänna. Månlandningen för 40 år sedan fejkades och ni som inom er alltid vetat det är inte några jönsar i behov av terapi. Ni har haft rätt hela tiden.

Jag tillhör nu ert gäng. Det enda trista är att livet känns så instängt när man slutar tro på månlandningen. Man slutar ju tro på sig själv samtidigt.

I tre dygn fick Apolloastronauterna färdas i det stora tomrummet mellan jorden och månen innan de var framme. Bilden visar hur långt borta från jorden de var.

Fler bilder hittar du på tidningen Boston Globes ”The big picture”.

Privata SpaceX gör en viktig uppskjutning av sin Falcon 1-raket. Det omtalade företaget som satsar på att sänka kostnadströskeln till rymden har tre misslyckade och en lyckad uppskjutning i bagaget. Den femte raketen som har en satellit från Malaysia med sig måste nå omloppsbana från sin bas på Kwajalein-atollen i Stilla Havet. Uppskjutningsfönstret öppnar vid midnatt svensk tid och SpaceX lovar webb-tv med start 20 minuter innan.

Nasa-tv sänder förstås nattens nya försök att få upp rymdfärjan Endevour. Planerad start är 00.51.

Fler detaljer på spaceflightnow.com

I tid kom vi till Depeche på Arvikafestivalen och som av en händelse knöts rymdsäcken ihop:

I den svenska sommarkvällen kommer docenten i materialteknik Niklas Järvstråt att starta pumparna som ska tömma den gamla Storgruvan vid Pershyttan i Nora kommun. Hans mål är att i gruvan simulera och forska kring en framtida bosättning under månens yta.

Evenemanget är öppet för alla intresserade. Det blir filmer från månlandningen blandat med tal och nedräkning till 21.17 då landaren ”the Eagle” tog mark. Hela programmet hittar du här.

Storgruvan i Pershyttan hittar du här.

Jag kan inte undanhålla er en av Järvstråts visioner. Vad kan man göra i utgrävda kammare under månens yta? Ja, man kan till exempel ta på sig ett par konstgjorda vingar och börja flaxa. På jorden skulle man anses galen. På månen lyfter man och flyger som en fågel på grund av den kraftigt minskade gravitationen.

Den är bra. Det är en spännande introduktion till hur det gick till när människan tog sina första steg i rymden och blir en perfekt uppladdning inför Fuglesangs andra rymdresa i augusti. De eventuella invändningar man kan ha mot dramadokumentärens ytlighet kompenserar Sven Grahn bra genom sitt inlägg på Newsmill om varför Sovjetunionen förlorade rymdkapplöpningen. Notera den levande diskussionen runt inlägget, det är inte ofta det hettar till i rymddebatten.

Frågan är nu hur man kan definiera en Goodwins lag i rymdsammanhang (lagen som säger att alla debatter förr eller senare slutar med att någon drar in Hitler eller nazismen). Man hade kunnat tänka sig att alla rymddebatter slutar med att någon påpekar att Wernher von Braun var med i SS. För närvarande tycks dock alla rymddebatter förr eller senare leda till att någon hävdar att någon människa aldrig varit på månen.

Buzz Aldrin avslutar en sådan diskussion på sitt eget sätt och visar att även astronauter tappar fattningen.

Rymdnyheter är det dock gott om just nu:

En signifikant nyhet för oss svenskar är att Christer Fuglesangs resa med STS-128 nu är framskjuten till 18 augusti. Detta på grund av problemen med att få upp STS-127. Christer skriver själv om läget och om svenskt midsommarfirande i sitt nyhetsbrev.

Första spadtaget har tagits på Spaceport America, den storsatsning i New Mexico varifrån Virgin Galactic ska flyga rymdturister.

LRO har gott in i omloppsbana runt månen. Kolla hur det gick till i videon nedan:

Rymden var för henne en åder att ösa inspiration ur och det är fascinerande att se tolkningar som 1968 års  ”Drömmen om rymden” med den guldfärgade satellitfolien hängande som ett fotavtryck.

Jag har aldrig hört talas om henne tidigare, men har du vägarna förbi Öland i sommar bör du inte missa retrospektivet på Vida konsthall fram till 9 augusti.

"Farväl Voyager" av Eddie Figge. Via tidningen Barometern.

Sammanfattningsfvis kan man säga att STS-127 riskerar att få vänta till mitten på juli. Detta kommer troligen att påverka Christer Fuglesangs uppskjutningsdatum som för närvarande är sjunde augusti.

Dessa ständiga förseningar. Men de visar samtidigt att det är magiskt när kolosserna flyger. Lokaltidningen Florida Todays legendariske rymdreporter Todd Halvorssen svarar en besviken läsare så här på bloggen ”the flame trench”:

The shuttle is an inherently complex vehicle and you’ve got to have about a million parts all working properly and in concert at T-zero to go fly. After 23 years of this, it still amazes me that it ever gets off the ground.

Det hänger dock på att STS-127 kommer iväg i helgen. Planerad start är lördag 13 juni klockan 13.17 svensk tid.

Missa inte befälhavaren Mark Polanskys direktrapporter via Twitter från förberedelserna med STS-127. Det blir onekligen en viss närvarokänsla i dessa korta meddelanden. Han är dessutom en kändis för den svenska rymdpubliken eftersom han även var Fuglesangs befälhavare på STS-116.

Bakom sajten står rymdstyrelsen och det märks att man vill använda kanalen för att informera om sin verksamhet till en bredare allmänhet med betoning på intresserade unga.

Håll koll på sajten i sommar, för antagligen är det här senaste nytt om Christer Fuglesangs rymdfärd kommer att presenteras. Christer själv är nämligen en av rymdkanalens skribenter.

Han betalar runt 250  miljoner kronor för att resa till rymden i september. Ungefär då planerar för övrigt Cirque de Soleil att sälja ut Globen fyra kvällar i rad.

Cirkus går hem i stugorna. Nycirkus i tyngdlöshet lär gå hem det också och vi hoppas givetvis på cirkusexperiment på ISS. I vilket fall får månhuset kulturellt rymdsällskap.

Del ur en Cirque de Soleil-föreställning – hur skulle det sett ut i tyngdlöshet?

Gedigen svensk rymdteknik kan ta den till månen. Just nu är ett konstnärligt projekt som månhuset helt enkelt det enda som drar igång motivationen att sätta upp strukturer på månytan, men om inte så många år kommer det att finnas helt andra behov. Om svensk rymdteknik kan visa att vi klarar av att sätta något på månen kommer vi att få göra det flera gånger och det är bra för alla svenskar.

Mikael Genbergs månhusmodell på infarten till Västerås har dock brännts ner och på lokaltidningens forum är många motståndare till husen. Det kommer att resas allt mer invändningar mot det här projektet och då gäller det att den nya ”musketören” och ordföranden i månhusets vänner, Per Nuder, lyckas driva det vidare. Han är en grå eminens som bör veta hur man får saker genomförda.

Kolla filmen från uppsättningen på svd.se

Läs mer på dn.se

Och på popast

Och så kan du gå med i Facebookgruppen

Nu gäller det att Bolden gör rätt, för han har inte mycket marginaler att spela på vad gäller budget, tid och att nå de mål som för närvarande gäller – att återvända till månen 2020 till exempel.

När ESA i dag presenterade de personer som blivit uttagna att representera Europa i rymden fanns Andreas med som en av de sex. Här är samtliga:

Från vänster till höger:
Luca Parmitano, Italien
Alexander Gerst, Tyskland
Andreas Mogensen, Danmark
Samantha Cristoforetti, Italien
Timothy Peake, Storbritannien
Thomas Pesquet, Frankrike

Som Popast konstaterar är det en besvikelse att bara en av de sex är kvinna. Det kanske mest märkliga är att britten Timothy Peake finns med. Storbritannien deltar nämligen inte i ESA:s program för bemannad rymdfart.

Generaldirektören Jean-Jaques Dordain förklarade på presskonferensen att det beror på att de helt enkelt valt de bästa.

Yeah right.

Som om de skulle ha valt in ytterligare en svensk istället för en dansk? Som om det var en tillfällighet att de stora bidragsgivarna Tyskland, Frankrike och Italien fick med astronauter?

Självklart ligger något politiskt bakom och Storbritannien lär snart börja bidra till ESA:s program för bemannad rymdfart.

Jag tycker att Dourdains uttalanden är pajaseri, ovärdigt en verksamhet som vi beskostar med våra skattepengar. Hans krumbukter är en skymf mot de duktiga svenskar, norrmän, spanjorer, schweizare, holländare och belgare som i realiteten inte hade samma chans som medtävlarna.

Men, nu låter vi bitterheten pysa ut i rymden, detta är en stor dag för de utvalda och det känns bra att vi kommer att ha duktiga européer som är redo att gå i frontlinjen även i framtiden.

Läs mer i DN och GP

Hubble ligger på 600 kilometers avstånd från jordytan och det är 200 kilometer längre bort än ISS, så det blir ännu bättre utsikt för astronauterna och en annorlunda mission än vad vi är vana vid.

NASA-tv sänder förstås mycket och det börjar i eftermiddag. 20.01 stiger Atlantis mot rymden.

Under den ibland något sega sändningen kan du passa på att skaffa lite perspektiv. Signaturen Martin har tipsat om vår svenske stolthet Anders Celsius och ett brev som denne skrev om sin resa i Tornedalen, då han tillsammans med andra vetenskapsmän jagade efter vetskap om jorden är rund som en apelsin och tillplattad vid polerna eller mer liknar ett ägg eller en citron.

Då fanns inga rymdteleskop att titta med men den bristen kompenserade Anders Celsius med en enorm vetgirighet.

Ett annat historiskt dokument har Svenska Dagbladet lagt upp. Ingen mindre än Arthur C Clarke skrev en så kallad understreckare 1957 som fick rubriken Vägen till världsrymden. Där förutspådde han bland annat Hubble och såg fram emot en enorm teknisk utveckling och expansion till rymden, med brasklappen att intresset kanske skulle falna.

Både Anders Celsius och Arthur Clarke påminner oss om att vi inte kan luta oss tillbaka, nöjda med vad vi vet och vad generationerna före oss har åstadkommit. Därför känns det extra meningsfullt att följa den spännande missionen till Hubble.

Han har tills nu lett arbetet på Esrange med att bland annat få Virgin Galactic att flyga rymdturism från Kiruna. Han kommer säkert att bli saknad där, men förhoppningsvis också kunna jobba vidare från Stockholm med samma visionära blick och förmåga att gripa möjligheter. Det blir kul att följa.

Uppdatering: Arielspace har intervjuat den avgående generaldirektören Per Tegnér om hans långa tid på posten.

Det är förstås synd, men jag var tveksam till hela EADS-satsningen sedan tidigare. Detta halvstatliga konglomerat till företag ville satsa en miljard euro, men inte kunde få ihop pengarna, och skrinlägger därför hela projektet.

Utan att ha visat upp någonting som ska flyga har de ändå satsat miljoner på modeller, mässor och marketingfilmer. Den nedan tycks ha inbegripit scener tagna på en zero-gravity-flight. Den är betydligt mer påkostad än den Virgin Galactic har gjort, som ändå är i praktiskt användning i dag för att sälja biljetter.

Det är som sagt väldigt synd att bilderna inte kommer att bli verklighet på ett tag, men tänk om dessa pengar som redan runnit iväg in i kostymbeklädda processer kunnat gå till direkt till någon som Burt Rutan istället…

…farkosten bakom honom kostade 25 miljoner euro och har redan nått rymden.

Gatekeeper är världens hittills största så kallade fan-film, det är en hyllningsfilm av fantaster för fantaster. Det här projektet har dock växt långt över dvkamera- och youtube-breddarna. Det tycks bli en riktigt proffsig långfilm och inspelningarna börjar i Botkyrka i år.

Handlingen är förlagd till Mars på 2890-talet och kolonin på Mars överraskas av ett uppdykande fenomen som visar sig kunna skänka evigt liv. Detta är förstås intressant för allt liv i Galaxen som dras dit. Federationen måste hålla ordning och till sin hjälp har de en mängd karaktärer som dyker upp, uppenbarligen från både fiktion och verklighet.

Det hela verkar hur kul som helst.

Ny teknik om Fuglesangs medverkan

Gatekeeper-projektets hemsida

Läs här!