Där man dödar flygmyror

– Hjäälp, flugoor!!

Den fyraåriga dotterns skrik i trädgården var inte paniskt, men jag gick förstås dit. Och mycket riktig. Flugor, eller snarare flygmyror, hade tagit några avgränsande stockar i besittning. Och vilket skådespel. Det döda virket hade levandegjorts av en flytande massa av myror som på en klimatsignal hade rest sig och börjat svärma. Små prinsar och kronprinsessor gav sig av för att hitta nya stockar och håligheter att skapa nytt liv i.

Den sista meningen kunde jag bara skriva efter att ha hittat fakta om flygmyror på nätet, men sökandet gjorde mig deprimerad. Förstasidan på Google på sökordet flygmyror handlar om hur man gör sig av med dem. Hur man dödar detta skådespel som bara tar någon timme. Jag har inga problem med att man tar bort hela myrsamhällen när det blir för mycket, men den gränsen tycks gå vid noll för många trädgårdsägare.

Det mest irriterande är tidningen Expressens underblåsande av utrotningshysterin. I en patetisk artikel listar man lustfyllt ett antal på gränsen till sadistiska metoder för att snabbt ta död på alla prinsar och kronprinsessor när de befinner sig på sina korta livs höjdpunkt. Vad är bäst? Dammsugare eller gift?

Valet är betydligt större än så. Antingen börjar vi vörda livet, allt levande, och dödar med full medvetenhet efter att ha reflekterat. Eller så fortsätter vi skövla av gammal vana.  Flercelligt liv är antagligen en mycket ovanlig gnista i universum och flygmyror är kemiska mirakel vars celler är i princip likadana som våra. Vi måste döda för att kunna leva, men för att vår vandring ska fortsätta behöver vi i betydligt större utsträckning vörda den väv vi själva är en del av.

Det slentrianmässigt nedlåtande förhållningssättet till liv är ett stort problem. Kanske vårt största.

Författare: Dag Kättström

Vetenskapsjournalist