De odödliga

Lars Jakobsons nya bok “De odödliga” är omtumlande läsning. Den dova berättelsen kröp än djupare in under skinnet då odödlighet också var temat för två journalistiska uppdrag under hösten.

deodoBoken handlar om Mark, en man runt 50 som ser ut som något obestämt 35. Han lever utan riktning på skuggsidan i det amerikanska samhället, men inleder en udda och rörande kärlekshistoria med Mary Anne, en yngre, missbrukande och prostituerad kvinna. De båda mördas och Mary Anne är borta för alltid medan Mark vaknar upp i en hemlig anläggning där amerikanska staten samlat några individer som visat sig vara biologiskt odödliga.

Den lilla gruppen stukade människor utvärderas, utforskas och utnyttjas för organtransplantation och så lämnar boken nutid för framtid. Något händer med USA som gör att anläggningen stängs igen och de odödliga som är kvar begravs i betongsarkofager. När Mark, efter en eller flera istider, huggs ut ur betongen är världen helt förändrad och vi får följa hans fortsatta långa resa ner i tidens och universums bråddjup.

Världen blir inte “bättre” i Jakobsons vision. Den röda tråd av våld som hittills gått genom mänsklighetens historia spinner hopplöst vidare in i framtiden och Mark bara fortsätter att bli utnyttjad, även när vi spridit oss i rymden. Det händer att han förundras av upplevelserna odödligheten ger honom, men i huvudsak handlar det om en tröstlös färd där allt som betyder något är minnet av Mary Anne. Han kämpar med att hålla det vid liv.

“Med tiden kommer vi att ha levt varje människas liv. Ja. Men bruset ökar tills du inte längre känner igen ditt jag. Och utan ditt jag vad är du då.”

Jakobsons bok är ypperlig science fiction som destillerar livets grundläggande villkor i vår tid genom att gestalta den odödliges utdragna vandring. Men villkoren håller på att förändras och under min läsning snubblade verkligheten in och vred runt begreppet odödlighet.

Den svenske filosofen Anders Sandberg berättade för mig i en interju för tidningen Fokus att han själv tror sig kunna leva vidare under mycket lång tid genom att digitalisera sin kropp och kopiera den till flera olika typer av artificiella varelser.

På konferensen Nobel Week Dialogue som jag bevakade för forskning.se profeterade futuristen Ray Kurzweil på ett liknande sätt. När artificiell intelligens runt 2030 går om människans kommer vi att smälta samman med den och på så sätt nå ett slags odödlighet. Då kommer också våra verkligheter att expandera, ut i universum och in i virtuella världar.

Om vi når denna typ av odödlighet kommer det inte att vara några problem att komma ihåg en Mary Anne, hennes minsta rörelse skulle sitta inristad i våra digitala neuroner. I denna profetiska framtidsvision skulle jag också ha tid att skriva tusentals utmejslade fugor med variationer på Jakobsons roman “De odödliga”.

De skulle aldrig nå läsarna med samma brinnande intensitet som i Jakobsons bok, för de skulle sakna den mänskliga sårbarheten. Men om du frågar Mark skulle han han nog välja den vidgade framtid Sandberg och Kurzweil förutspår. Jakobsons isande klangbotten av existensiell kamp är svår att stå ut med.

Författare: Dag Kättström

Vetenskapsjournalist