Efter Christer…

Christer Fuglesang är hemma igen efter ett mycket väl utfört arbete och som det verkar fantastisk upplevelse i rymden.

Jag var på väg att sammanfatta hans resa med utgångspunkt i hans förhoppning om att det bemannade rymdprogrammet ska fortsätta till Mars och då hade jag tänkt reda ut Nasa’s problematiska läge och de stora beslut som Obama måste fatta. Jag nöjer mig med att hålla med Orlando Sentinels ledare och istället försöka peka på något annat. Den personliga erfarenheten av rymden.

Den är inte lätt att formulera, speciellt som astronauterna har mycket att tänka på och inte kan förväntas vara poeter och journalister också, men ju fler som är där desto mäktigare berättelser får vi. Christer berättade om hur han befann sig överst på rymdstationen och kände det som att han styrde farkosten på sin väg runt jordklotet. Till skillnad från ord som ”rymden är fantastisk” är det en bild som det går att sätta sig in i och som visar vad människan är kapabel till.

Jag blir berörd av Hubble-reparatören Michael Massimos vittnesmål från sin resa i maj. Han var tvungen att titta bort när han såg jorden. Det var för vackert, det var något som människan inte var ämnad att se, kände han.

Och rymdturism.se tipsar om en ny dokumentär om rymdturisterna till ISS som verkar handla om den enskilda människan utanför jordklotet i ett konstnärligt tonläge.

Någonstans under Fuglesangs resa har människan tagit ännu ett steg som inte har med budgetarbete och tekniska prestationer att göra. Det handlar om vår plats i rymden och det tycker jag att Fuglesang med sin blotta glädje har visat oss ännu en glimt utav.

Christers sista rymdpromenad:

Författare: Dag Kättström

Vetenskapsjournalist