Ekdal vilse i världsrymden

DN:s ledarsida är alltid ‘vettig’. Argumenten vägs på guldvåg och landar i lagom och logiska slutsatser. Problemet är att man saknar en röd tråd, en riktning och en linje. Det leder till att man går vilse i terrängen trots alla goda intentioner.

Förre chefen för ledarredaktionen och dess bäste skribent Niklas Ekdal illusterar DN:s problem genom sin text Tillbaka till månen. Han använder olika länders satsning på rymdfart som stöd för en analys som mynnar ut i att Asien befinner sig i ett läge som är farligt likt det Europa befann sig i strax innan första världskriget.

Han går vilse på flera sätt. Han reducerar de asiatiska nationernas satsning på rymdforskning till simpla nationalistiska projekt och bortser från de effekter och drivkrafter inom utbildningssystemen och industrin som kommer på köpet och vars motsvarighet knappast fanns 1908.

Resor till månen ger enligt Ekdal ingenting – ”intäkterna är i stort sett noll”. Det är att vettigt väga kända fakta, men leder ingen vart annat än till slutsatsen att mänskligheten och då framförallt asiaterna ska bli vid sin läst och stanna på jorden. Vilka ekonomiska, samhälleliga och psykologiska intäkter rymden kan ge  i morgon vet vi ingenting om, men att avfärda rymdfarten så pass lättvindligt hjälper inte upp den övriga analysen.

Att ställa ut ”raketformade fallossymboler” på ett Expo är pinsamt tycker Ekdal och förordar europeisk design och afrikansk ”glädje”.  Där blir det totalsnurr på den ideologiska kompassen. Själv ser jag fram emot ett Expo med europeisk ”glädje” och en månbas med afrikansk design.

Rymdraketerna är förutsättningen för global kommunikation och kontroll av klimatförändringar och upprustningar. De kan till och med vara skillnaden mellan 1914 och 2014. Om man väljer att kalla dem fallossymboler, monument över det mänskliga framsteget eller aerodynamiskt utformade transportfarkoster säger det en hel del om betraktaren. Tyvärr avslöjar sig Ekdal.

Författare: Dag Kättström

Vetenskapsjournalist