Eris – vit som ofallen snö

Jag läser Tomas Bannerheds Augustnominerade roman Korparna samtidigt med nyheten att astronomer har fått en unik bild av dvärgplaneten Eris. Och småländskt 70-tal och solsystemets utkanter flyter på något sätt ihop.

Eris är lika stor som Pluto, men finns för tillfället tre gånger så långt ut i solsystemet. Genom att observera när himlakroppen passerade framför en stjärna ökades plötsligt vårt vetande om Eris mångdubbelt. Det mest fascinerande resultatet av observationen är att Eris är extremt reflekterande. ”Dess yta är vitare än nyfallen snö”, skriver det europeiska observatoriet ESO i ett pressmeddelande.

I Korparna läser jag samtidigt:

En mil upp: ett reaplan på väg norröver med sitt kritstreck efter sig, vitt som ofallen snö, spikrakt som om Herren själv hade ritat med linjal.

”Ofallen snö” är också en slående bild av de utomjordiska villkoren på Eris kväveinfrusna yta.

Bokens huvudperson, 12-årige Klas, håller dessutom på med en modell där han bygger Karlavagnens stjärnor med rätt avstånd i rummet. Han lever med insikten att de ljusprickar vi ser inte har med varandra att göra utan i själva verket är extremt åtskilda djupledes.

Korparna är en uppväxtskildring som lyckas levandegöra naturen på vår del av klotet och dessutom gestalta den öppenhet mot rymdens djup som finns hos många barn och som tenderar att blekna med tiden. Det är fascinerande att bilder från en uppväxt i Småland på 70-talet faktiskt kan korrespondera med den svårgripbara verkligheten utanför jordklotet.

Författare: Dag Kättström

Vetenskapsjournalist