Fermis paradox blir allt hetare

Det europeiska VLT-teleskopet ligger just nu i träningsläger för att kunna registrera livsbetingelser på planeter runt andra stjärnor än solen. Man riktar helt enkelt teleskopet mot månen, registerar det svaga återskenet från jorden på månytan och kan i detta ljus se signaturer för moln, vatten och vegetation.

Mycket tyder på att vi med hjälp av bland annat VLT kommer att få indikationer på jordlika planeter inom några år, kanske till och med indikationer på någon form av liv. Då kommer problemet som kallas Fermis paradox att bli allt mer akut.

Enrico Fermi var en vetenskapsman som på en lunch med kollegor 1950 utbrast ”Var är de då?!” Han insåg att det är något som inte stämmer när vi har miljarder stjärnor, miljarder år och inga tecken på några andra högstående civilisationer i universum. Fermis paradox är något som ständigt återkommer i min medvetandeström och jag har haft olika uppfattningar genom åren. Här är några av mina funderingar kring några hypoteser. Vad tror du?

Rare Earth. Betingelserna för liv här på jorden är extremt gynnsamma och liv på vår nivå har knappt kunnat utvecklas någon annanstans. Detta är i grunden deprimerande tycker jag (snacka om ensamhet), men samtidigt är det ett rejält incitament för oss att sprida liv i galaxen. Något motstånd annat än avstånd lär vi inte möta.

The Great Filter. Det faktum att intresset för Fermis paradox är så extremt litet i förhållande till #mel2012 kan illustrera tanken att det finns ett inbyggt stopp för civilisationers utbredning i rummet. Kanske är det i så fall virtuella verkligheter som får alla utvecklade civilisationer att implodera, falla ihop i en tät, men tämligen meningslös drömvärld.

Zoo-hypotesen. De är redan här och bevakar oss, men vi förstår det inte på samma sätt som myran är omedveten om vår existens. Tanken på förmyndare där ute som väntar på att vi ska bli värdiga medlemmar i ett galaktiskt kollektiv känns inte så aptitlig för en individualiserad myra, medveten om kosmiska tidsaspekter och inte så lojal med arten.

The Reaper. Min egen benämning på ett vanligt tema inom sci-fi, nämligen att det finns en livsform som ser till att utplåna all eventuell konkurrens på ett väldigt tidigt stadium. Vi skulle alltså kunna förvänta oss någon form av attack så fort i vi börjar röra på oss i rummet utanför solsystemet, alternativt i andra dimensioner av tillvaron. Den mentala beredskapen för detta borde vi kanske höja någon promille från nuvarande noll.

Vi lever i en simulering. Fullt möjligt, hur världsfrånvänt det än kan låta. Vi skulle alltså befinna oss i en simulerad verklighet inuti någon form av enormt avancerad dator. Det är något med tillvarons undflyende grunder, med dess gäckande minsta beståndsdelar som för mig instinktivt stämmer med dessa tankar. Fermis paradox skulle kunna bero på att programmeraren bestämt sig för att simuleringen för tillfället handlar om endast en civilisation.

Läs mer om simuleringshypotesen av dess främste teoretiker, den svenskfödde filosofen Nick Bostrom. Han har också funderat mycket på Fermis paradox. Se intressant diskussion i videon nedan:

Det som är så spännande är att vi lever i en tid där allt fler ledtrådar kommer att uppenbara sig för alla som är fascinerade av paradoxen. Själv utvecklas mina tankar till exempel genom läsning av novellsamlingen Accelerando av Charles Stross (ladda ner boken här), en utmärkt gestaltning av livet strax före och efter den explosion i teknisk utveckling som benämns singulariteten och som i boken ger upphov till en så kallad Matrioshka brain, där man har gjort om solsystemet till en en slags superhjärna som har kontakt med andra sådana omgjorda solsystem.

Universum skulle alltså koppla ihop sig självt till slut och enskilda solar blir enskilda nervceller i en väv som vet allt eftersom den består av allt och kan skapa allt.

Författare: Dag Kättström

Vetenskapsjournalist