Författaren Lasse Berg i Kalahariöknen i Afrika, människans vagga.
Lasse Bergs bok ”Skymningssång i Kalahari – hur människan bytte tillvaro” är ett spännande hopp ner i vår bråddjupa mänskliga historia. Berg frammanar bilder av hur våra förfäder levde under hundratusentals år, i vandring, samtal och vila. Sedan kom skiftet för bara några tusen år sedan då vi började bruka jorden. Då var det stenhårt arbete i hierarkier som gällde.
Boken riskerar ofta att bli lite romantiserande kring våra förfärders hippieliknande tillvaro, men den bortser heller inte från att vår utveckling och vårt vetande vilar på det lidande som jordbrukandet innebar. Med dagens högspecialiserade yrkesroller och inrutade liv är det relevant att fundera över vilket sätt att leva som så att säga ligger i blodet. Några punkter från boken:
- Vi vill inte jobba hela dagen. Vi vill vila och samtala och umgås med andra människor.
- Vi trivs bäst i grupper om ca 30 personer. Inom denna jobbar vi tätt ihop med 3-4 personer åt gången. Vi vill dessutom finnas i en lösare konstellation om 100-200 personer.
- Vi vill inte ha någon chef. Vi trivs med att samarbeta, men under frihet att kunna bestämma själva. Lydnad är inte naturligt.
- För att detta ska fungera är skam och jantelag funktioner i oss som håller tillbaka ett allt för kraftigt individuellt agerande. Detta fungerar tyvärr också inlåsande och repressivt mot avvikare.
Meridiani Planum på Mars där strövaren Opportunity landade. Det som syns på slätten är landaren och fallskärmen.
Det här är väldigt intressanta tankegångar. Jag är lite inne på att man borde bygga upp samhället för att passa människor och hur vi funkar — här på jorden och när vi så småningom kanske etablerar nya samhällen. Det kan ju både studiet av ”ursprungskulturer” och psykologi/neurologi bidra till.