Fred på jorden i rymden

Att ropa på fred och nedrustning är enkelt och bekvämt och ofarligt, men världen är inte enkel och bekväm och ofarlig. Det gäller även rymden.

Ryssland och Kina har nu gjort ett gemensamt utspel om ett globalt förbud mot rymdvapen. Det låter väl bra, men en sak är säker. Bakom sådana utspel döljer sig maktöverväganden.

Självklart är det så att i teorin borde alla pengar som satsas på militär utveckling i rymden borde gå till civil verksamhet och forskning, men jag är rädd att en sådan hållning är science fiction. Likt rymdfart är människan komplex och våra drivkrafter är definitivt inte bara goda. Hur handskas vi med vår aggression och makthunger? Jag går gärna och demonstrerar för fred en solig dag, men vägrar hamna i fällan där solidaritet och fred bara är ord, ord, ord.

Raketteknologin är från början militär. Utan raketerna inga satelliter, utan satelliter inga bilder på vårt vackra jordklot och ingen medvetenhet om vad vi gör med det.

Om det amerikanska försvaret vill börja experimentera med solpaneler i rymden för att kunna skicka el till trupper i fält och om det leder till att vi kan lösa klimatkrisen genom att lära oss att storskaligt skörda energi från rymden. Ska vi motarbeta det?

Amerikanska idéer om att skapa militära sköldar i rymden – SDI eller ‘Star Wars’ – mötte avsky och var kanske inte genomförbara, men de var inte ens till för att döda, bara skjuta ner långdistansrobotar. Dödar gör däremot bortglömda, vidriga konventionella krig. Varje dag.

Hittills har inga fientliga handlingar begåtts i rymden. Tvärtom är samvaron på den internationella rymdstationen en symbol för fred, kanske bättre än någon annan. Det är följden av gemensamt framåtskridande. När portarna till det europeiska rymdlaboratoriet Columbus i dag öppnades på ISS är det en symbolisk handling som jag tror i längden bättre står upp mot krig och våld än överenskommelser om att avmilitarisera rymden som när som helst kan brytas.

Filmen visar hur Columbusmodulen blev en del av ISS (i 30 gånger så hög hastighet).

Författare: Dag Kättström

Vetenskapsjournalist