Gästinlägg: Meteoren över Ryssland

Ulf E Andersson om vad meteoren över Ryssland sänder för budskap till oss:

På morgonen fredagen 15 februari kl 09.20 lokal tid exploderade en meteor över den ryska staden Tjeljabinsk som ligger 100 mil öster om Moskva i Uralregionen. Kraften i explosion från den enligt NASA 17 meter stora meteoren motsvarade 30 gånger atombomben över Hiroshima. Ingen människa träffades direkt av bitar av meteoren, men tryckvågen från explosion skadade 1 200 personer, lyckligtvis vad vi vet nu ingen med dödlig utgång.

Stenar föll över ett stort område med miljonstaden Tjeljabinsk i centrum, jorden skakade och fem andra städer kände också av explosionen. Den materiella förödelsen blev stor i staden med krossade fönster, avbruten elförsörjning och nedstängda telekommunikationer. Enligt ryska myndigheter har 100 000 husägare rapporterat skador för kostnader som motsvarar 25 miljoner euro.

Denna dramatiska händelse fick ett mycket snabbt genomslag på nätets nyhetssidor och i sociala medier. Spekulationer om kopplingen till den mycket nära passagen på fredagskvällen av asteroiden 2012DA14 till det ryska nedslaget kom snabbt upp, men avfärdas omgående av yrkesastronomer. Spektakulära videofilmer kom
också snabbt upp på Youtube och andra ställen, mycket på grund av ryska bilförare ofta har inbygga kameror i sina bilar. Youtube-videon från Russia Today har hittills setts av nästan 20 miljoner människor. Vi ser på fler av filmklippen att ljuset från explosionen lyser upp staden med ett mycket starkt ljus, och hur skrämda ryssar fruktar för nya katastrofer eller tredje världskriget.

Flera svenska och utländska tidningar refererar till händelsen som ett kraftigt nedslag, men ändå något som händer mycket sällan, med naturligtvis det underförstådda budskapet ett detta inte är något att bekymra sig speciellt mycket för. Detta är på sin höjd en halvsanning.

Den ståndpunkten ignorerar både hur ofta detta faktiskt händer, och vad konsekvenserna skulle kunna bli av större nedslag närmare befolkningscentra. Några exempel – den meteor som slog ned i Peru 2007 och orsakade arsenikförgiftning i närbelägna byar genom att explosionen släppte fram giftiga underjordiska gaser,
explosionen över Chicago 2003, med nedfall över ett stort område i de södra förorterna där sex hus och tre bilar skadades, den 70 ton tunga meteorit som föll i östra Sibirien 1947 eller det stora nedslaget 1908 i Tunguska också i Sibirien då troligen en meteorit – en asteroid eller en komet – med en diameter på någonstans mellan 60 och 1200 meter, ödelade drygt 2 000 km² skogsmark. Hur många jägare eller nomader som eventuellt dog då får vi nog aldrig veta. Läs mer om tidigare meteoritnedslag.

Bättre bevakning av asteroider och kometer som kan slå ned på jorden behövs – och också en förmåga att kunna stoppa de verkligt stora hoten. Denna självklara slutsats kan man hoppas bli lite lättare att få gehör för efter händelserna i Ryssland. Detta är i grunden inte konstigare än att vi bygger upp varningssystem för tsunamis, epidemiutbrott eller jordbävningar.

Men det räcker inte med att se vad som kan hända några timmar eller dagar i förväg. Vi måste på sikt få en förmåga – en kapacitet i rymden – att föra bort eller hindra de verkligt stora hoten – de som kan hota en kontinent eller hela mänskligheten. Annars kommer vi på sikt – kanske inte i morgon eller ens i våra barnbarns tid, men förr eller senare – gå samma öde till mötes som dinosaurierna. Nästan alla forskare idag anser att de utrotades i samband med det gigantiska asteroidnedslaget på Yucatanhalvön i México för många miljoner år sedan. Att jorden ständigt fångar in rymdgrus, och att de allra flesta meteoriter inte skadar något väsentligt, är egentligen inget motargument till att göra något. Man skaffar sig en husförsäkring inte för småskavanker som kan uppkomma, utan för den verkligt stora olyckan som kan hända som förstör det mesta, även om man aldrig riktigt vet när detta kan hända.

Framsidan av baksidan
Att både ha koll vad som rör sig nära jorden och utveckla en kapacitet att styra eller ändra banor på asteroider och kometer är inte bara en livförsäkring för mänskligheten, utan är ett viktigt steg att lära oss utvinna resurser i rymden. Asteroider och kometer innehåller metaller, vatten (eller snarare is) och livets grundämnen CHON. Att få en liten asteroid eller annat rymdobjekt att hamna i en bana där vi kan använda dessa resurser i rymden för rymdverksamhet – istället för att transportera upp allting från jorden – skulle kunna vara kvantsprånget för att skapa en storskalig närvaro i rymden.

Inte så dumt – samtidigt som vi på sikt räddar jorden och människan!

Ulf E Andersson arbetar till vardags på Naturvårdsverket, är medlem i nätverket Space People och ser i rymdverksamhet möjligheter att rädda miljön.

Vill du också skriva gästinlägg på rymdenidag? Gör det! Bara att maila mig.

Författare: Dag Kättström

Vetenskapsjournalist