I yran runt Fuglesang


Fuglesang hinner prata lite med några fans innan han leds ut ur Rosenbad av säkerhetskillarna. Han har just varit på lunch med regeringen.

Så kom han då till Sverige, brunbränd och leende. Massor av människor ville uttrycka sin stolthet och kanske sola sig i glansen. Christer Fuglesang har skrivit in sig i historieböckerna som förste svensk i rymden, men hur djupa blir avtrycken i övrigt?

Jag hakade på medieuppbådet några timmar efter ankomsten. För Christer Fuglesang själv måste det vara en skruvad upplevelse att totalt jet-laggad ständigt vara omringad av journalister eller dignitärer. Han får samma frågor om och om igen och skjutsas omkring i en vrålande svart Cheva av tre säkerhetsmänniskor med putande kavajer och hörsnäckor.

Trots att ögonen ibland avslöjar hur trött han är hjälper säkert astronaut-träningen honom att hålla huvudet klart och svara koncentrerat och avslappnat på frågorna. Han berättar leende att i princip alla i regeringen ville ha autografer efter att de ätit lunch med honom.

– Det var till deras barn – sa dom iallafall.

Stolthet och handling

Den nationella yran kring Fuglesang och den stolthet människor känner kan jämföras direkt med amerikanernas stolthet över Apollo och med kinesernas maniska glädje över taikonauterna. Svensken är inte annorlunda även om vi tror det. Vad som däremot kan vara typiskt svenskt är att vara engagerad i Fuglesangs rymdäventyr och känna stolthet, men i nästa andetag markera att rymdfart med människor minsann är onödigt och ett omoraliskt slöseri. Det är som att vi behöver någon form av alibi för att ha ryggen fri mot ett eventuellt dåligt samvete.

Oavsett vilket så gör de flesta amerikaner, kineser och indier det inte så svårt för sig. Indien och Kina håller bokstavligen på att flyga förbi Europa genom hårda satsningar på en stolt inhemsk rymdsektor. Visst kommer det att vara kul att se indierna göra egna resor till rymdstationen 2014, men vore det inte ännu roligare om vi i Sverige också var med?

Jag tror att fler än vanligt kan komma att söka Teknisk Fysik på KTH, Rymdgymnasiet i Kiruna eller olika Astronomi-program till nästa termin. Kanske Christer Fuglesang har satt en boll i rullning, vars resultat vi ser på månen om 30 år och på Mars om 60.

Men alla som nu hyllar Fuglesang – från Maud Olofsson till glada högstadie-elever – bör ta sig en funderare extra. Vad ska få kosta? Är det rimligt att enbart SVT och SR drar tio gånger mer anslag än det samlade rymdprogrammet? Kan Sverige profilera sig i arbetet med mänsklighetens stora utmaning eller ska vi se på när andra nationer gör det? Vem kläcker idéerna som kompletterar Spaceport Sweden? Fuglesang själv tycker att rymdverksamheten är undervärderad. I en av dagens alla tv-intervjuer sammanfattade han varför rymdutforskningen måste få kosta.

– För att det får oss att växa som människor.

Författare: Dag Kättström

Vetenskapsjournalist