Jag hejar mer på Ella än Kalla

Forskarna är ett uthålligt släkte. Som en liten specialstyrka arbetsmyror benar de upp verkligheten åt oss vanliga drönare. Deras prestationer borde få samma bevakning som idrottarnas.

För 20 år sedan varnade de för växthuseffekten. Först i dag har det slagit sig in i det allmänna medvetandet, någonstans mellan Bingolotto och nästa charter.

Samtidigt går forskningen vidare. I Centauri Dreams läser jag att de nu talar om en ny geologisk tidsålder: Antropocen, som beskriver en tid där jorden radikalt förändrats – nutiden alltså. Samtidigt refererar Universe Today forskningen som pågår på mikrober och hur dessa kanske kan stoppa en skenande växthuseffekt.

Helt säkert är det forskarna som står emellan oss och den smärtsamt påtagliga lösningen av Fermis paradox som våra barn annars tvingas uppleva (personligen och utan att vara forskare tror jag att lösningen på Fermis paradox är att det är extremt svårt för civilisationer att ta sig ur sin biologiska vagga innan de har förstört vaggan).

Därför är det forskarna och inga andra som borde vara våra hjältar. Så förlåt Charlotte Kalla, Sanna Kallur och Therese Alshammar, men Marsforskaren Ella Carlsson borde få mer ovationer än vad ni får. Populär Astronomi skriver mer om hennes doktorsavhandling och det faktum att hon nu går vidare och som läkare ska hjälpa människan att anpassa sig till ett liv i rymden.

Apropå frontlinjer och Fermis paradox. Tänk om det är så att vi lever i en Matrix-liknande simulation där reglerna för Fermis paradox är satta ur spel? För att uppnå helgens ”sense of wonder” – kolla på ett avsnitt av välgjorda BBC-dokumentären ”What we still don’t know” (fem delar):

Författare: Dag Kättström

Vetenskapsjournalist