Marsresan är hal som en ål

En människa på Mars har alltid varit en disig drömbild och på senare tid har den grumlats extra av finanskriser och nedskärningar. Åren går och det blir liksom aldrig riktigt verkligt. Kanske är det helt enkelt för svårt rent tekniskt, men då är det desto viktigare att skärpa fokus.

För 40 år sedan var konturerna av en människa på Mars tydligare. Efter månen ville Wernher von Braun fortsätta dit med Saturn 5, men fick inte stålarna. För en lekman är det lätt att sitta och idealisera Apollo och sucka över hur Nixon valde bort en resa till Mars till förmån för en rymdfärjan som ”kunde åka upp och packa in en rysk militärsatellit i packrummet”.

Kanske är det inte så enkelt. Nasa-veteranen James Oberg visar i en ny essä att en Mars-resa är otroligt svår och att vi kanske helt enkelt inte var mogna. Enligt honom har vi ännu inte uppnått den tekniska mognad som behövs.  Oberg avslutar med att hylla den Internationella rymdstationen. Det är där vi sakta lär oss att behärska de långa tider i rymden som krävs för en Mars-resa.

Jag håller med om vikten av ISS. Det jobb Christer Fuglesang ska göra på rymdstationen handlar främst om att förbereda mänskligheten för rymden. Jag vill ändå invända mot Obergs blodlösa inställning.

Wernher von Braun hade vision och visade med Apollo att trösklarna till rymden är möjliga att kliva över. Även om det var politiskt omöjligt att fortsätta till Mars på 70-talet är det viktigt att ha kvar inställningen från Apollo. Att det går att göra det storslagna och det tekniskt omöjliga. Äventyret ISS känns passivt och ansträngt i jämförelse.

Det är fortfarande politiskt omöjligt med en Apollo-lik satsning mot Mars, men spelreglerna kan förändras. Om tillräckligt många föreställer sig en människa på Mars, så kommer viljan att färdas dit så småningom att hitta ett utrymme. Tappar vi däremot fokus nu kan det i värsta fall vara så att vi aldrig hittar tillbaka till nyfikenheten, upptäckarlustan och viljan att utvecklas.

Översikt av hur en färd till Mars skulle kunna gå till.

Författare: Dag Kättström

Vetenskapsjournalist