Live om vetenskapsjournalistik

Jag deltar på ett fulltecknat seminarium om vetenskapsjournalistik, och liverapporterar från hela dagen. Läs hela rapporteringen här.

Efterlysning: mer lösningar och mindre larm i journalistiken

7964517946_d9876c38ab_o

Så här på höstkanten kan himlen plötsligt överraska med plogande gäss eller moln av starar. De flyttande fåglarna är en inspirerande syn. Hur orkar de? Hur hittar de? Dinosauriernas ättlingar har en förmåga att väcka förundran när vi ser dem färdas högt ovan oss.

Men kommer våra barn att kunna uppleva samma sak? Många fåglar är hotade och inte minst gäller det sjöfåglarna i Östersjön. Jag har nyligen skrivit två artiklar om Östersjöns miljöproblem. För Fokus försökte jag gestalta några forskares kamp för att lista ut varför till exempel ejdern minskar kraftigt. För forskning.se tog jag ett större grepp om Östersjöns miljöproblem och tankarna kring ”blå ekonomi” som en möjlig lösning.

Arbetet gav mig anledning att fundera över det här med larmjournalistik. Miljösituationen i Östersjön är katastrofal, men larmen kommer hela tiden och ytterligare en artikel drunkar snabbt. Östersjön befinner sig långt nere i undervegetationerna av det allmänna medvetandet.

Något som engagerar i dag är de många flyktingarna som kommer till Europa, men likt problemen i Östersjön har ”flyktingkrisen” funnits mycket längre än bara i sommar. Fakta om slakten i Syrien har alltid funnits. Själv skrev jag ett debattinlägg i tidningen Journalisten 1992(!) om en massaker som Assads pappa låg bakom i staden Hama på den tiden. 10.000 döda och knappt ett ord i svenska medier.

Skillnaden nu är att människorna från Syrien knackar på vår dörr. Då blir det plötsligt viktigt. Inget fel i det, men det tycks ändå inte leda till etiskt nödvändiga beslut som flygförbudzoner och massiva satsningar på flyktinghjälp i närområdet. Flyktingopinionen stoppar inte kriget i Syrien. En Marshallhjälp till mellanöstern tycks kräva något mer.

På samma sätt är det med Östersjön. Algsörjor på badplatsen, inga fiskar som nappar och avsaknad av fågelsång tycks vara något vi vänjer oss vid. Larmen har kommit och gått i 50 år och få saker blir bättre. Kanske ligger därför lösningen i det som förespråkarna av en ”blå ekonomi” anser. När fisketurismen får fart, när svenska företag kan tjäna pengar på vattenrestaurering och när värdet av liv i Östersjön blir mer än bara ord. Då kanske vi kan se en förändring.

Vad något liknande skulle innebära för Syrien vet jag inte. En bit på vägen kommer vi i allafall om larmjournalistiken kompletteras med lösningsjournalistik. Vilka idéer finns det? Kan det finnas ekonomiska möjligheter i att bygga upp söndertrasade strukturer? Ska något förändras så är det opinion kring lösningar som behövs. Inte bara kring problemen.

Bilder av framtiden II

Förra årets sommarfynd var boken “Sverige år 2000” från 1969. Även denna sommar sprang jag på en gammal bok med förutsägelser om tiden vi lever i.

I samband med en intervju på gamla arkitekturskolan i Stockholm befann jag mig bland sommaryra studenter som rusade runt i korridorerna och kastade gamla skisser, affischer och böcker i stora rullande containrar. Ur en sådan fiskade jag upp boken “I går, i dag, i morgon – mot det okända”. Det visade sig vara en svensk bearbetning av en tysk utgivning från 1968.

20150816_105608

Till skillnad från förra sommarens svenska bok där ett antal experter la ut texten om vad de trodde om utvecklingen inom just deras område, visade sig denna boks framtidsprognos vara författad av en tysk vetenskapsjournalist. Inga källhänvisningar, bara journalistiska texter som skulle locka till läsning och wow-upplevelser.

På det stora hela funkar det bättre. Där de svenska experterna ofta gick totalt vilse jämfört med facit, är Rüdiger Proske försiktigare. Han aktar sig för konkreta exempel och målar istället upp områden som står inför förändring. Jag vill gärna se det som ett tecken på vitsen med vetenskapsjournalistik. Expertkunskaper behöver vägas emot varandra och ges ett sammanhang.

Mycket blev förstås fel. Vi har inte koloniserat Mars och att industrier och matproduktion skulle flyttas till havets botten finns det inte minsta antydan till i dag. Den mest märkliga visionen var att individer skulle anpassas till produktionsapparaten eller diktaturer med hjälp av kemiska medel eller elektromagnetism som påverkar hjärnan. Sådana trubbiga verktyg kanske inte behövs när det finns medier och gruppsykologi.

Annat i boken stämmer bättre. Beskrivningen av datorn som en livsledsagare blev inte så dum. Den leder fram till en vision av att människohjärnan tar direkt hjälp av datorn för att bli mer resursstark och man tänker sig att detta kan ske 2020. Urbanisering, globalisering och den förändrade arbetsmarknaden beskrivs på ett skruvat sätt, men i grunden blev det ändå tämligen korrekt.

Att läsa texten om DNA och cellernas funktion är nästan rörande. Man började få kunskap och såg mycket fram emot att veta mer. Nu har vi skaffat oss den kunskapen och det känns bra att vi på något sätt har givit tillbaka och uppfyllt förväntningarna.

Mitt i framstegsoptimismen andas boken mycket oro. För atomvapen, svält och överbefolkning. Det säger något om den tiden. Under decennierna som gått känns det som att oron har vikit undan och ersatts av en känsla av trygghet som kanske inte är helt sann. Vi bör nog bli mer medvetna om hur snett det kan gå för att vi ska röra oss mot den vision som uttrycks i boken: “I framtidens efterindustriella samhälle kommer kunskaperna, vetandet, forskningen att sitta i högsätet”.

På väg till kultplatsen Almedalen

Ortnamnet Visby betyder offerplats och i de hedniska tiderna samlades människorna där för att mötas, mingla och utföra kulthandlingar. I dag lever riten vidare och samhällsengagerade människor samlas i staden för att mötas, mingla och gå på seminarier (med mera, Fredrik Wass förklarar).

Offerplatser, marknadsplatser, tingsmöten och politikerveckor vittnar om att behovet av att ses på en plats skild från de vanliga arenorna alltid har varit stort. Nu väntas 35.000 personer till Almedalsveckan med dess många möjligheter till möten i en miljö där normerna är naggade i kanten.

Även jag kommer att vara där och bevaka forskningspolitiska seminarier för tidningen Curie samt livebevaka för forskning.se. Och skulle du få syn på den här ketchen i hamnen som är min bas, så kom förbi och säg hej över ett glas rituellt rosévin.

associationsbat

Där man dödar flygmyror

– Hjäälp, flugoor!!

Den fyraåriga dotterns skrik i trädgården var inte paniskt, men jag gick förstås dit. Och mycket riktig. Flugor, eller snarare flygmyror, hade tagit några avgränsande stockar i besittning. Och vilket skådespel. Det döda virket hade levandegjorts av en flytande massa av myror som på en klimatsignal hade rest sig och börjat svärma. Små prinsar och kronprinsessor gav sig av för att hitta nya stockar och håligheter att skapa nytt liv i.

Den sista meningen kunde jag bara skriva efter att ha hittat fakta om flygmyror på nätet, men sökandet gjorde mig deprimerad. Förstasidan på Google på sökordet flygmyror handlar om hur man gör sig av med dem. Hur man dödar detta skådespel som bara tar någon timme. Jag har inga problem med att man tar bort hela myrsamhällen när det blir för mycket, men den gränsen tycks gå vid noll för många trädgårdsägare.

Det mest irriterande är tidningen Expressens underblåsande av utrotningshysterin. I en patetisk artikel listar man lustfyllt ett antal på gränsen till sadistiska metoder för att snabbt ta död på alla prinsar och kronprinsessor när de befinner sig på sina korta livs höjdpunkt. Vad är bäst? Dammsugare eller gift?

Valet är betydligt större än så. Antingen börjar vi vörda livet, allt levande, och dödar med full medvetenhet efter att ha reflekterat. Eller så fortsätter vi skövla av gammal vana.  Flercelligt liv är antagligen en mycket ovanlig gnista i universum och flygmyror är kemiska mirakel vars celler är i princip likadana som våra. Vi måste döda för att kunna leva, men för att vår vandring ska fortsätta behöver vi i betydligt större utsträckning vörda den väv vi själva är en del av.

Det slentrianmässigt nedlåtande förhållningssättet till liv är ett stort problem. Kanske vårt största.

Krönika från Vetenskapsfestivalen

Jag har livebevakat Vetenskapsfestivalen i Göteborg för forskning.se. Ta del av hela livebevakningen här. Nedan min krönika från festivalen:

Årets vetenskapsfestival var kaotisk. Det var stökigt i festivaltältet med sladdar och elektronik överallt och ett blippande och bloppande från ett till synes planlöst konstruerande av allsköns prylar. Ingen ordning.

Och det var mycket lyckat.

Den så kallade makerrörelsen hade intagit tältet i Bältesspännarparken och gav besökarna möjlighet att med hjälp av billig elektronik och prylar skapa nya smarta produkter och kreativ konst. Bygga upp, plocka isär och testa igen. Makerrörelsen gör med saker vad den digitala revolutionen har gjort med kommunikation.

Nästa steg är biohackande och även om det kanske dröjer innan man kan manipulera DNA i ett festivaltält vid Avenyn, är nya dörrar på väg att öppnas. Den digitala utvecklingens möjligheter att bli sin egen medieproducent kan få en fortsättning. Att som individ kunna gå vidare från sociala medier och uttrycka sig med tekniska och biologiska verktyg kan till exempel leda till ett ökat intresse för forskning.

Ett annat sätt att öka intresset för vetenskap kan vara att ta inspiration från makerrörelsens gränsöverskridande. Att ställa saker och ting på huvudet, testa nya kombinationer, se vad som händer och inte vara rädd för följderna. De mest intressant seminarierna på Vetenskapsfestivalen var de där forskarna befriade sig själva.

Zoologen Lars Johan Erkell berättade hur vi kan manipulera djurs åldrande och att celler har verktygen att hålla igång en individ i många hundratals år. Han såg det som självklart att vi snart med läkemedel även kan förlänga människors liv dramatiskt. Få biomedicinare eller läkare skulle våga ta frågan så långt när det inte finns några studier på människor att luta sig emot, men zoologens slutsatser ledde till en intressant diskussion om följderna av en sådan utveckling.

Chalmersfysikern Christoffer Petersson ställde fysikens standardmodell mot “min teori” och jakten efter svar på Cern blev plötsligt mer angelägen. Både journalister och publik behöver projektionsytor i form av människor. Att teorier tas fram i samspel med andra forskare behöver inte alltid sägas, de som bryr sig vet det redan.

Ännu ett exempel är fysikern Katherine Freese som i rosa fjäderboa bjöd på vad hon trodde om de svåraste kosmologiska frågorna, utan att kunna veta.

Det är bara att konstatera att det blir som bäst när forskarna vågar kommunicera med sig själva som verktyg. Funkar det inte är det bara att bygga kommunikationen på ett annat sätt nästa gång.

Som man gör i makerrörelsen.

Häng med till Hjärnans Dag

För Forskning.se livebevakade jag Hjärnfondens evenemang Hjärnans Dag. Slutresultatet blev ett tiotal ”artiklar” inbäddade i kommentarer och bilder från seminariets besökare. Detta kom det att handla om:

Hjärnan utvecklas annorlunda hos för tidigt födda barn – Nya insikter leder till nya vårdmetoder.

Adhd innebär inte bara problem – Vilhelm Nordström om sin diagnos.

Vägen framåt för barn med neuropsykiatrisk diagnos – paneldiskussion

Motion helar hjärnan – nya behandlingsprogram inom sjukvården bygger på träning.

Färgen på klänningen och fibromyalgi – fascinerande kopplingar från forskningen om hjärnans tolkningar.

Därför har vissa 90-åringar lika bra minne som 40-åringar – Nya resultat från minnesforskningen i Umeå.

1600_php0boogz20150318_143935Lill Lindfors underhåller

Ny revolutionerande metod behandlar stroke – Blodproppen dras ur kroppen.

Vikten av att förebygga Alzheimer – tecken på sjukdomen kan avläsas tidigt.

Här hittar du hela bevakningen

Förhoppningarna på cannabis

Jag har skrivit en artikel för forskning.se om läget avseende cannabis som medicin. Artikeln utgår från ett seminarium på vetenskapskonferensen AAAS där panelen var enig om att man nu bör forska på alla som självmedicinerar med Cannabis. Trenden är stark i Nordamerika och håller på att sprida sig till Europa.

Cannabinoiderna har potential att påverka många processer i kroppen eftersom de fungerar som signalsubstanser även i oss. Men från potential till medicin är det långt. Cannabis har en effekt på cancerceller i provrör, men det är det mängder av örter som har. Med tanke på hur mycket det röks skulle ett tydligt samband mellan cannabis och cancer ha upptäckts för länge sedan.

Istället för att göra oansvarig journalistik på att cannabis kan bota cancer bör man nog titta mer på den lindring cannabis kan ge. Cannabis är smärtlindrande och kan trycka tillbaka illamående. Dess psykoaktiva funktioner kan ge människor som är nära döden bättre lindring än en morfincocktail. Bör de då inte få inta sin cannabis?

Forskning på de miljoner människor som självmedicinerar med cannabis kan ge oss mer kött på benen. Vad är det som fungerar och hur och vilka är egentligen biverkningarna?

Oumbärlig dosering av cannabis?
Oumbärlig dosering av cannabis?

En annan aspekt av cannabistrenden är den portabla vaporisator som kan ge människor en dos av det aktiva ämnet THC i precis så stor mängd att det blir smärtstillande, men inte ger upphov till rus. Intressant att se om denna uppfinning blir populär bland folk i allmänhet som förespråkar cannabis som medicin. Tillåt mig uttrycka ett milt tvivel.

 

Flytta förändringarna till folket

Vårt nervsystem är ytterst känsligt för förändringar. Minsta avvikelse från det normala noterar vi, vare sig det gäller ett annorlunda ljud under jakten på savannen eller ett slingrande i ögonvrån som kan betyda att barnet leker med en orm.

Evolutionen har givit oss förmågan för att vi snabbt ska kunna reagera och avvärja alla de hot livet bär med sig, men två av de allvarligaste hoten mot oss och våra barns liv i dag har vi väldigt svårt att ta in. Larm om ”två grader varmare” leder inte till avbokade flygbiljetter och ”multiresistenta bakterier” angår bara någon annan.

Antagligen måste förändringarna flyttas närmare sinnena. Vi behöver en djupare förnimmelse än varningsrapporter och bekymrade forskarminer. Jag har nyligen skrivit två artiklar om klimatkrisen och en om antibiotikaresistens och tänker att när hoten konkretiseras en aning kan de åtminstone snudda vid en sträng.

På forskning.se kan du läsa om att klimatutsläppen hotar matförsörjningen och att världens ”brödkorgar” som står för extremt hög andel av produktionen är känsliga. Om de slås ut hotar matbrist och social oro även oss som är vana vid fyllda hyllor. Nordamerikas jordbruk är redan på väg norrut.

Du kan också läsa om hur svårt det är att rensa luften på vår utsläppta koldioxid. Ska vi bygga städer av luftrenare eller sprida mineraler över hela jordytan? Nyttig information för alla som tror att ”det där fixar vi på något sätt”.

fokus-antibiotikaresistensI nya numret av tidskriften Fokus skriver jag om antibiotikaresistens. Innan penicillinet försökte man bota gonorré genom att köra upp heta stavar i urinröret. Nu återstår bara ett antibiotika innan gonokockerna blir totalresistenta och då får vi försöka utveckla den teknologin.

För att en förändring ska trigga handling måste den engagera och involvera fler nervbanor än tabeller och bilder på rykande skorstenar gör. Föreställningar kring hunger, smärta och sjukdom fick åtminstone mig att vilja återupprätta jämnvikten och göra något. Att sluta äta kött gynnar både klimatet och kampen mot antibiotikaresistens. Beslutet är nu ett faktum.

Fast det blir nog kyckling ibland.

Studio Ett:s redaktionella haveri inte en engångshändelse

Jag påminns om någonting när jag hör SR P1:s Studio Ett:s intervju med Israels ambassadör Isaac Bachman. Detta har hänt förr.

Den här gången undrar programledaren Helena Groll om inte judarna själva har skuld till antisemitismen och när Isaac Bachman påpekar att frågeställningen är orimlig så maler Groll vidare utan att förstå att hon har gått långt över gränsen. Sveriges Radios ber om ursäkt och har tagit bort den delen av intervjun, men Public Service-radio har problem som inte kan klippas bort. Hur kunde det hända? frågar sig många. Brist på kompetens och kunskap är ett svar.

Samma programledare var inblandad i ett haveri om cancer och cannabis för mindre än ett år sedan. I ett okritiskt reportage berättade amerikaner att deras cancer hade botats av marijuana. I studiosamtalet efteråt pressade Helena Groll en neurolog om detta intill det absurdas gräns. Är det inte så att cannabis botar cancer? Hon var helt stängd för decenniers forskning som avfärdar sambandet. Inslaget anmäldes till granskningsnämnden och friades, men borde ha lett till en ursäkt även det och dessutom en intern utredning. Hur kan det bli så fel? Detta handlar inte bara om programledaren. Hon går på manus från redaktionen.

Intervjun med Israels ambassadör gör frågan akut. Djupt nere i den redaktionella myllan på Sveriges Radio finns säkert illaluktande antisemitiska tankefigurer som hämtar näring ur den upprorsromantiska världsbild som är vanlig hos journalister, men sådant kan faktiskt stoppas av bildade kollegor. Där brister det uppenbarligen på Sveriges Radio. Public Service har redan tidigare visat att de inte har tillräcklig kompetens på redaktionen och det är illa. När det sedan handlar om att judar har sig själva att skylla. Då blir det riktigt farligt.