Vi upptäcker ständigt nya djurarter på jorden – allt vi tror är klart är aldrig klart.
Rymden har vi bara börjat skrapa på. När vi väl kom nära en komet så visar det sig vara ytterligare en uppföljare till Hajen-filmerna.
Med den skillnaden att i rymden är hajarna snälla. Eller iallafall passiva.
När Harry Martinssons rymdepos Aniara ska benas ut och kommenteras är det som om själva spelplatsen glöms bort. Har alla fått beröringsskräck med rymdtemat?
Själv upplevde jag under skoltiden ett evinnerligt tjat om Aniara som en uppgörelse med kärnvapenhot och miljöförstöring. Sanningen är ju att den förstörda jorden bara är en del av verket. I DN gör Johan Lundberg ett försök att vidga läsningen och pekar på 50-talets tidsanda och Harry Martinssons privatliv och menar att Aniara handlar om rotlöshet mitt i modernitetens intåg och om hur det är att växa upp utan föräldrar.
Det äger säkert sin relevans, men det är märkligt tyst om verkets centrala tema, nämligen ett storslaget försök att gestalta människans utsatta plats i kosmos och våra försök att andas i en makabert stor rymd. Jag är benägen att hålla med DN:s Björn Wiman som misstänker att han själv inte har inlevelse nog att förstå vad Martinsson frammanar.
Däri ligger problemet. Vi har inte någon erfarenhet av att befinna oss i rymden och det är svårt att relatera till verkets kosmiska fantiserande, enklare då att göra en läsning som har med jorden att göra. Å andra sidan kan man konstatera att Björn Wiman inte har varit på Titanic heller och trots det utnämner Wiehes visa om dess undergång till något mer inlevelsefullt än Aniara.
Aniara är skriven av någon som med alla sinnen försökt sätta sig in i vad en resa rakt ut i rymden med vårt liv på jorden i bagaget kan innebära. Lyriken är fantastiskt tät och vacker och det är fascinerande att Martinsson inte går vilse rent naturvetenskapligt. Han beskriver tekniken med bildspråk på ett sätt som gör att det fortfarande håller, kanske ända in i den framtid då en verklig resa mot stjärnorna anträds.
Läs texten och gå och se pjäsen på Stockholms Stadsteater. Smakprov med Helen Sjöholm och Kleerups musik nedan:
Jag kan rekommendera filmen Space Tourists av många anledningar. Främst för den fascinerande inblicken i verksamheten på världens hittills främsta rymdhamn, Bajkonur Kosmodrom.
Den schweiziske dokumentärfilmaren Christian Frei speglar livet i och omkring Kosmodromen under den tid då Anoushe Ansari tränade inför att skjutas upp i rymden som världens första kvinnliga rymdturist. Frei följer Ansari ända upp i rymden där man får ta del av hennes egna filmer från vardagslivet ombord, definitivt värt att se för den som vill veta mer om hur det är att leva i rymden.
Filmen handlar annars till största delen om livet runt uppskjutningarna. I staden Bajkonur vittnar igenbommade stadsdelar om hur stor verksamheten var en gång i tiden. När Soyuz-raketen transporteras ut till startplattan knakar de betänkligt i de gamla järnvägsspåren och hela stället har en air av museum över sig, men det andas hela tiden enorm respekt och vördnad för rymdfarten.
Frei följer även skrotjägarna som åker ut på stäppen och tar tillvara på de nedfallna raketstegen och gör en plötslig utflykt till Rumänien och raketidealisterna Arca Space. Det är inte helt solklart vad han vill säga med det. Förhållningssättet till rymdfart är i grunden kritiskt, men Frei verkar bli fascinerad själv. Till slut blir filmen ändå något som lyckas ringa in lite av rymdfartens själ och den har ju också fått dokumentärfilmspriser.
Dråpligast och mest talande är scenerna där rymdturisten Charles Simonyi provsmakar den ryska rymdmaten – konserver med olika typer av kött i gele. Han håller god min inför den viktiga tilldragelsen för att inte såra de stolta rymdmattanterna, men frågan är hur länge de ryska aladåberna finns kvar på menyn i rymden.
Enligt Space.com är Sverige ”kund” till den privata rymdentreprenören Bigelow Aerospace och alltså en av sex nationer som vill hyra plats på deras uppblåsbara rymdstationer (se förra inlägget).
Det är förstås uppseendeväckande. Bigelows rymdstationer siktar till en början på att vara ett alternativ för nationer som inte får plats på eller vill vara beroende av ISS. Vad planerar Sverige?
Johan Marcopoulos, informationsansvarig på Rymdstyrelsen, tonar ner samarbetet till att det handlar om att man kommit överens om att utbyta information på ett ”strukturerat sätt”. Det är ett så kallat Memorandum of Understanding. Där heter det bland annat att parterna ska ”…create a foundation for future cooperation in a wide variety of potential fields and activities, including but not limited to: space hardware development, microgravity R&D, and astronautics opportunities.”
Detta handlar säkerligen minst lika mycket om att svenska företag ska kunna sälja till Bigelow Aerospace som att Sverige ska använda sig av Bigelows rymdstationer.
Det är förstås ett bra initiativ. Ambitiösa småländer som Sverige har lätt hamnat i bakvattnet inom det europeiska samarbetet ESA och budskapet i Rymdstyrelsens generaldirektör Olle Norbergs twitter härmomdagen kan tolkas som att vi inte kan vänta oss så mycket därifrån i framtiden heller: Är på ESA Council i Paris. Att vi i Europa har det ekonomiskt besvärligt är tydligt även inom rymden. Relationen ESA-EU debatteras mycket.
Bra då att vi vidgar vyerna. Bara det att svenska rymdstyrelsen ingått ett avtal med Bigelow är en kraftfull markering till stöd för hotellmagnaten som gått och blivit rymdentreprenör. Det stärker möjligheterna att det faktiskt blir enklare och billigare att ta sig upp till omloppsbana framöver.
Förhoppningsvis med svenska företags hjälp.
Några år gammalt klipp. 2014 är premiäråret för Bigelows rymdstation.
Det är mycket som är nytt nuförtiden. Alla försöker reta våra sinnen och är det inte en ny kaviartub så är det nya säsonger av tv-serier eller nya spännande resor. Vi blir översköljda varje vecka.
Den här veckan har också bjudit på nyheter från utvecklingen av privat rymdfart, men det som skiljer ämnet från många andra nyheter är det faktum att det inte handlar om samma gamla kaviar, samma grundläggande dramaturgi eller geografiska platser. Här kan vi nämligen prata om nytt på riktigt. I förlängningen kan det som händer i den här sektorn leda till omvälvande perspektiv på jordelivet.
Mest uppmärksammat är kanske Virgin Galactics test av SpaceShipTwo. Att se rymdfarkosten släppa från moderskeppet och glida in för landning ger verkligen känslan av att detta kommer att fungera. Det är bara ett tändningen av raketmotorerna och rymdfärden som saknas.
Tre andra händelser i veckan som gick med viss relevans:
Liksom Virgin Galactic siktar Armadillo Aerospace också på 2012 som start för rymdturistflygningar. En ryss har blivit första passagerare efter att ha vunnit en tävling.
Bigelow Aerospace som redan har två prototyper till uppblåsbara rymdstationer i omloppsbana, ska enligt rykten ha sex nationer som uttryckt intresse för att hyra plats på de nya rymdstationerna som hotellmagnaten planerar att skicka upp från 2014.
Han har redan preliminärbokat SpaxeX Falcon 9 till det året. Falcon 9 är en privat utvecklad jätteraket som nu ska ut på en första testflygning för att kvalificera sig som Nasas nya transportmedel till ISS. En andra Falcon 9 står redan på Cape Canaveral.
Ännu en planet i systemet Gliese 581 har hittats och nu kommer vi allt närmare något som skulle kunna motsvara jordiska förhållanden därute. Klart det blir lite vetenskaplig kontrovers i all spänning.
När planetforskaren Steven Vogt säger att han är övertygad om att det finns liv på Gliese 185 g drabbas det vetenskapliga samfundet av nervöst sammanbrott (speglas på popast). Mest orolig är man för att Vogt la upp en lyra till media som man utgår från ska missförstås, men jag tror att vetenskapare måste sluta vara rädda för media. Den besten kommer nämligen aldrig att kunna tämjas ändå. Det kommer alltid att bli fel (och kanske är det i diskussionen om dessa fel kunskapen tar fäste därute).
Jag slipper baxna inför Vogts 100 procent eftersom jag inte är vetenskapsman. Däremot tillåter jag mig att fundera över vad som händer om flytande vatten tumlar runt med organiska ämnen i en miljard år. Jag har svårt att tänka mig att bränningarna i ett eventuellt hav på Gliese 581g slår mot en kliniskt ren stenkust i miljoner och åter miljoner år. Även om en jordiskt instängd intuition knappt är värd någonting i kosmiska sammanhang, så vågar jag gissa att chansen till liv (åtminstone mycket enkelt) är närmast hundraprocentig på en sådan planet.
Men ska vi vara riktigt säkra får vi åka dit med våra egna liv. Kina har i veckan tagit ett steg till med sin andra månsond och Virgin Galactic sätter 2012 som flygstart för sina rymdturister. Ge oss tusen miljoner år till bara så…
Kinas andra månsond chang’e 2 lyfter.
En av mina favoritastronauter Mike Massimino säger att när han såg IMAX-filmen Hubble 3D, så kändes det som att han var däruppe igen.
Tyvärr så tror jag honom inte riktigt. Den nya filmen Hubble som nu börjar gå på IMAX-biografen Cosmonova i Stockholm är definitivt mäktig, men den tar inte själen till omloppsbana.
Det handlar delvis om att Cosmonova saknar 3D-tekniken (filmen heter därför bara Hubble), men det går att se vad som är tänkt som 3D och det är nog mindre än hälften av filmen. Många sekvenser känns igen från Youtube. Tagna med vanlig kamera. På en jätteduk blir det bara suddigt.
Alltså, den som vill uppleva känslan av att ”vara där” blir besviken på Hubble. Däremot ska du se den för huvudobjektets egna bilder. Hubbles foton av världen omkring oss är fantastiska och när man får åka med under jätteduken sitter plötsligt en intuitiv förståelse för hur Vintergatan kan innehålla 200 miljarder stjärnor. Det är svårt att föreställa sig annars.
Den lite flåshurtiga beskrivningen av missionen vägs också upp av en bra lektion i Universums uppbyggnad såsom Hubble har lärt oss den. Dessutom är uppskjutningsscenerna alltid fantastiska (men skruva upp ljudet Cosmonova!)
”Hubble” är inte bortkastad tid, men det är bara att skriva under på kraven att IMAX ska ge Cosmonova 3D-kapacitet eller hoppas på att någon konkurrent skrämmer upp det uppenbarligen självgoda IMAX.
Det senaste numret av Populär Astronomi tar ett grepp på Sveriges rymdindustri och konstaterar att Rymdbolagets satellitdivision kommer att bli utlandsägd. I kölvattnet förlorar vi prestigfyllda ESA-uppdrag och kanske även framtida industriella projekt.
Nu när nationalklenoder som Volvo och Saab går och blir utlandsägda, så kan vi kanske inte förvänta oss att den svenska stoltheten Rymdbolaget ska klara sig från det globaliserande trycket. Och som rymdstyrelsens generaldirektör Olle Norberg påpekar så innebar det inte någon katastrof när Saab Space blev Ruag (schweiziskt) Space.
Men nu gäller det att stå på tå och prioritera. Högteknologisk satellitutveckling kanske måste ske på europeisk nivå, men samtidigt kan vi inte reducera oss till att bli en lydstat i ESA:s undervegetation som bara ger enligt regelverket utan att få tillbaka. Så vad göra?
Mitt ödmjuka förslag som intresserad lekman är att vi gör en sammanhållen satsning på något som kan ge både industrifördelar, folklig uppbackning och ”spin off:s” i form av både teknikvinningar och utvecklad servicenäring.
Vi har nämligen en unik rymdresurs i Sverige som kan utgöra basen för en självständig satsning. Jag tänker på Esrange Space Center. Rymdbasen utanför Kiruna ägs av Rymdbolaget, men för en tynande tillvaro. Nu finns det reella möjligheter att utveckla Esrange till en bas för uppskjutning av satelliter till exempelvis polär bana. Det skulle bli den första uppskjutningsplatsen på det europeiska fastlandet för något annat än sondraketer som går rakt upp och faller ned igen.
Två teknikgenombrott har nyligen gjort att denna vision är fullt möjlig. SpaceX Falcon 1-raket har bara två steg och inga raketdelar riskerar att falla på fastlandet. Dessutom är Falcon 1 billig och uppskjutningsarkitekturen enkel. Det andra genombrottet står svenska ECAPS för. Deras miljövänliga bränsle gör att Esrange redan nu i princip kan hantera satelliter (läs mer på SR).
Mango och Tango i all ära, men idén om en svensk storsatsning på formationsflygning i rymden är ju inte helt klockren. Många frågar sig nog vad vi gör däruppe egentligen. De flesta fattar ingenting. Utväxlingen på satsningen tycks också bli mager.
Att kanalisera svenska medel mot Esrange däremot skulle öka svensk självkänsla, nya teknikområden att satsa på skulle ge sig självt i samband med utvecklingen på basen och renodla helsvensk rymdindustri. Inte minst skulle en intensiv rymdverksamhet runt Esrange kunna ge upphov till tillväxt i andra branscher.
Marknaden då? Ja, ingenting tyder på att behovet av satellituppskjutningar minskar. När dessutom rymdturismen knackar på dörren ökar behovet av en rymdbas som visserligen ligger perifert i Sverige, men jämfört med Kazachstan eller Kourou är det en europeisk dröm.
Raketuppskjutning från Esrange – kanske en vanligare och maffigare syn i framtiden?
… passerar en asteroid mellan jorden och månen. Kanske något att reflektera över på väg till lunchen, att det händer saker i tomrummet. 2010 RX30 är bara mellan 10 och 20 meter stor och skulle antagligen brinna upp om den träffade atmosfären, men nu swischar den förbi 11.51.
12 timmar senare, vid läggdags 23.12, kan du kontemplera ännu en asteroid. 2010 RF12 passerar ännu närmare och dess bana böjs tydligt av jordens gravitation. Den är bara 6-14 meter i diameter och syns endast i kraftigare teleskop.
Plötsligt syns Copenhagen Suborbitals överallt. Uppskjutningsförsöket av raketen Heat 1x utanför Bornholm har blivit en världsnyhet från Vietnam till Brasilien.
Givetvis har även de allra flesta svenska medier tagit upp söndagens misslyckade försök att tända raketen. DN till exempel.
Det som hände var att det tog för lång tid mellan att man stängde av fönen (underbart, man använde en fön från en stormarknad för att värma ventilen) till dess att man skulle skjuta. Det flytande syret gjorde att ventilen frös.
Gruppen som jobbar med raketen har vanliga jobb som de måste tillbaka till och därför kommer nästa försök troligen inte att ske förrän nästa år, då danska myndigheter återigen kan upplåta skjutområdet utanför Bornholm.
Men man kan väl hoppas att uppmärksamheten projektet ger Danmark kan göra att det går snabbare. Genom att följa sina drömmar och ha roligt samtidigt lyckas entusiasterna i Copenhagen Suborbitals väcka upp en hel världs latenta fascination för rymdfart. Deras projekt har fått större spridning än någon PR-byrå någonsin hade kunnat åstadkomma. Tillsammans med SpaceX, Virgin Galactic och andra energiska och påhittiga människor har de satt en boll i rullning.
Amerikanska mediers påhittiga ”Space Vikings” spiller dessutom över på oss svenskar. Kanske något för Spaceport Sweden eller andra att spinna vidare på?
Förresten, har du inte läst Aniara så är det ett tips. Finns här.
Dessutom går Aniara upp på sthlm stadsteater som pjäs nu i höst – med musik av Kleerup! Ska jag definitivt gå på.
Dramatiska dagar på rymdstationen. Astronauterna sliter med att laga kylsystemet och trots den längsta rymdpromenaden i stationens historia i dag så lyckades man inte göra det man föresatt sig. Astrowebb berättar om kampen för att säkra ett människovänligt klimat.