De flesta stora medier har ingenting om detta (undantag: svt). Lite märkligt att de sover så djupt. Händelsen borde ändå generera en del nyhetsnerv till deras sajter.
Desto mer exklusivt för den intresserade klubben då.
Något om Dnepr-raketen som denna jättesatsning nu är helt beroende av: Det är egentligen en SS18-missil som gjorde för att bära kärnvapen runt jorden. Nu kör man till omloppsbana istället från samma bunker. Det börjar med att ekipaget skjuts av en krutladdning 30 meter upp i luften. Där först tänds motorerna och de första två stegen funkar precis som på kalla krigets dagar. Det sista steget är omgjort för att kunna placera lasten i den omloppsbana som man vill ha den. Prismasatelliterna kommer att kretsa runt jorden på runt 700 kilometers höjd om jag inte minns fel och de rör sig i en bana runt polerna.
Det verkar som om rymdsonden Hayabusa klarade det!
Den levererade på söndageftermiddagen svensk tid en kapsel som landade i Australiens ödemark. Kapseln innehåller förhoppningsvis damm från en asteroid och var skyddad. Hayabusa brann upp vid mötet med atmosfären. Nedanstående fantastiska video filmades från ett Nasa-plan:
Lämpligt slut för en sann rymdhjälte. Hayabusa har varit på väg i sju år och tillryggalagt enorma sträckor i solsystemet (Spaceflight Now, DN.) Kapseln kommer nu att föras till Japan för att öppnas. Inom några veckor vet vi om den verkligen innehöll något damm från asteroiden.
Om inte så har man säket lärt sig mycket av missionen. Till exempel att man ska sikta högt och inte ge upp.
Sista bilden från Hayabusa medan den snabbt närmade sig jorden:
Hjälten från yttre rymden, den skadskjutna sonden Hayabusa kommer hem. Klockan 16.00 svensk tid ska kapseln som kanske innehåller asteroidgrus återinträda över Australien. Här finns länkarna du behöver för att följa dramatiken.
Funderat på en tatuering? Vetenskapen har den evighet i sig som en tatuering behöver. Bland exemplen finns en Voyagersond och, något märkligt, namnen på amerikanska astronauter som avlidit i tjänsten.
Phil Plait diskuterar kring nya "Symphony of Science", som handlar om Mars. Han kan ha rätt i att Marsfanatiker som Robert Zubrin är naiva, men jag frågar mig samtidigt var Phil Plaits realistiska passivitet ska leda. Om man tycker att rymdfart får för lite pengar jämfört med militär och fotbolls-VM, så måste man nog höja rösten lite.
Många vill följa hur det går med den experimentella japanska solsegelfarkosten Ikaros. En japansk blogg är huvudkällan till information och tack Goo... Gud... för Google Translate.
På tisdag 15/6 klockan 16.42 dundrar en gammal rysk missilmodell iväg mot rymden med de två svenska Prismasatelliterna. Mycket står på spel i Sveriges största rymdprojekt på många år.
350 miljoner kronor har projektet kostat och biljetten till rymden går på 50 miljoner. Allt hänger på att Dnepr-raket lyfter som den ska från den stängda militära staden Yasny. Sedan gäller det att satelliterna fungerar. Projektledaren Staffan Persson kan bara hoppas.
– Vi har kollat allt så mycket att vi kan. Satelliterna ska fungera. Det jag är mest nervös efter uppskjutningen är att separationen fungerar i början av augusti.
Det som ska separeras är delarna av projektet – Den större ”mamman” som kallas Mango och den dansande lilla Tango. I rymden ska de demonstrera formationsflygning. De håller koll på varandra automatiskt och från Rymdbolagets lokaler i Solna kan man beordra dem att möta upp eller avlägsna sig från varandra.
Sverige har gjort något annorlunda när man bestämde sig för att satsa på att testa tekniker i rymden istället för att försöka göra ett vetenskapligt mätprojekt. Förhoppningen är nu att allt det man testar ska generera beställningar till svensk industri.
Rymdbolaget vill visa upp sin formationsflygningsteknik. Tanken är att man i förlängningen med hjälp av den kan tanka satelliter, automatiskt docka med exempelvis rymdstationen eller skapa virtuella antenner av många små istället för en jättesatellit.
Svenska bolaget Ecaps testar ett miljövänligt bränsle som kan slå igenom stort i branschen som i dag kämpar med det livsfarliga Hydrazinet. Fler bolag och tekniker som deltar i projektet kan du läsa om på prismasatellites.se.
Mission Control i Solna. Välbekant ursvensk kontorsmiljö.
På tisdag kommer du förhoppningsvis att kunna följa uppsändningen på rymdkanalen.se. Håll tummarna för gänget i kontrollrummet i Solna som ska vänta på första signalen från satelliten som kommer efter 73 minuter.
73 minuter var för övrigt ungefär vad det tog mig att producera detta referat med foto och video och direkt-twittra från själva presskonferensen – inklusive lunch! Kvaliteten kan bli bättre som vanligt, men vad säger du? Möjligheterna som de nya medierna nu ger är väldigt spännande.
Kanske Falcon 9 är räddningen för Galileo. Om allt går som det ska kommer transporter att erbjudas på en global marknad om några år. Och det till mycket lägre kostnader än "normala" uppskjutningar. Hur låga återstår att se. (Oj, glömde visst att Europa säkert under alla omständigheter tvingas skjuta med dyra, franska Ariane.)
DN.se har hela helgen lyft fram asteroidkrocken med Jupiter, något som popast.nu bloggade om redan tidigare i veckan och dessutom visade videon. Ytterligare ett exempel på hur medievärlden vänds upp och ner.
Även om DN segar med Jupitersmällen visar de på annan plats på dn.se att något ändå händer. Vetenskapsjournalisten Karin Bojs har en trevlig text från Onsala Rymdobservatorium i sin vetenskapsblogg. Den hade aldrig passat i tidningen med sin kåserande ton. Nästa steg för DN borde kanske bli att gifta ihop bloggande, nyhetsförmedling och socialt deltagande i högre grad. Snabbare och djupare är nog enda sättet för överlevnad.
Reaktioner från politiska motståndare till kommersiell rymdfart i USA. Man frestas att dra till med vårt uppsaliensiska "Att tänka fritt är stort, att tänka rätt är större".
Som Popast-Robert skriver så vet ingen som är utlämnad till svenska "gamla" medier någonting om vad som hänt. Som tur är finns det alternativ på svenska.
Om några hundra år kommer dagens uppskjutning av Falcon9 kanske att finnas med i historieböckerna. Det är signifikant på längre sikt att en kommersiellt utvecklad rymdfarkost som kan ta människor till rymden är framtagen – och tycks fungera.
Mediebevakningen i Europa är skral hittills, men amerikanska CNN bevakade händelsen och redan i tredje stycket lyckades journalisten sammanfatta vad det handlar om:
”Paid for by the money and dreams of a millionaire, the rocket serves as a symbol of the future and could carry astronauts and cargo to the international space station.”
Det är ju det som gör hela saken så intressant. En visionär entreprenör som ger sig fan på att betyda något för mänsklighetens framtid och som lyckas pusha sin dröm ända till omloppsbana. Dagens uppskjutning är en symbol för att det går att komma framåt även med de ”omöjligt” höga kostnaderna för att skjuta något till rymden.
SpaceX nådde omloppsbana på första försöket med sin jämförelsevis billiga raket. Vi pratar alltså om en farkost i klass med rymdfärjan och som förhoppningsvis kommer att kunna ta människor till rymden inom tre år.
Ha ha, läs om det faktum att det bara är män ombord. "Grundläggande instinkter är inte avskaffade ännu", citeras forskaren. Det där 'ännu' låter lite läskigt. Minst sagt.
En av produkterna i spinnet kring filmen Avatar är en bok som beskriver månen Pandora och den teknologi som tog människan dit. Man försöker vara trovärdiga och det är kul, men det hade varit ännu roligare om man inte utgår från grundkursen i jordisk antropologi. Fantastiska fantasier behövs för att vi ska förstå mer om vår plats i Universum.
Snask-länk rakt ner i hjärtat av privatlivet. Men om Elon Musk lyckas med Falcon 9 i helgen så kommer han antagligen allt mer synas i skvallerpressen ändå. Och ju mer människa som syns bakom stålet och fotogenet desto mer intresse för rymdfart. Men okej, det snaskar (fast gör en sökning på Talulah Riley också...)
Efter över 40 år och med antagligen kort tid kvar att leva ligger de två första männen på månen på offentlig kollissionskurs.
De stod aldrig speciellt nära varandra. I själva verket pekar många på att dessa två människor hade ganska svårt för varandra, insnärjda i en svår konkurrenssituation. Men instängda i den lilla kapseln, 1000 gånger längre bort än rymdstationen, unikt utsatta och samtidigt unikt symboltyngda, lyckades de hålla ihop och hålla masken.
Därefter har Armstrong för det mesta legat lågt medan Aldrin blivit allt aktivare med åren och bland annat lobbat hårt för Obamas planer för USA i rymden. Nu kliver doldisen Neil Armstrong ovanligt nog in på scenen och kritiserar idén att inte satsa på att etablera mänsklig närvaro på månen.
Armstrong är irriterad på de nya planerna. Om det också är en irritation på Aldrin måste förbli osagt eftersom dessa militärt drillade mänsklighetens förtrupper i rymden knappt har möjlighet att sänka sig till skitsnack.
I senaste ”This week in space” (se avsnittet till höger) kommenterar SpaceX vd Elon Musk frimodigt historien med att peka på att Aldrin har rätt för att han är utbildad rymdfysiker medan Armstrong ”bara” är pilot.
Det säger också något om de två. Hur var det egentligen mellan dem i den där kapseln? Under alla timmar de tillbringade instängda i måndammets krutrökslukt, på en så extrem plats? Det får bli ett uppslag för en pjäsförfattare.
Olika men i samma båt. Neil Armstrong och Buzz Aldrin övar inför månlandningen.
Det fina är att de höll ihop och kontrollerade sin irritation och det gör man på rymdstationen också. Det är själva grunden för bemannad rymdfart och något att bli inspirerad av på det lite större rymdskeppet jorden.
Är det någon som har tänkt på att seriekrockar kan bli riktigt illa i rymden? Nu har någon tänkt, och det låter läskigt mycket möjligt med svåröverblickbara följder.
SvD tar ett grepp om det nya jätteteleskopet ELT och Popast-Robert försöker i artikeln sätta in kostnaderna på 10 miljarder(!) i perspektiv. ELT borde klassas som underverk, om man nu ska prata det språket.
Det här är en bra grej som ESA gör, en underbar chans för studenter att prova på tyngdlöshet - och utveckla sin teori då förstås. Hmm. Vore jag student hade det varit läge att brainstorma. Kanske går det att komma med under förevändning av en djuppsykologisk självstudie som behandlar upplevd verklighet under förlust av grundläggande betingelser såsom tyngd.
Visserligen har någon privat turistfarkost ännu inte nått rymden, men ändå kommer tecken på att rymdturismen faktiskt kan bli en fungerande marknad.
För den som hoppas på fler människor i rymden är det en viktig nyhet, för när de ekonomiska drivkrafterna att transportera människor till rymden ökar kommer kostnaderna att sjunka
Armadillo Aerospace avlöjade i dag mer om samarbetet med rymdresemäklaren Space Adventures. Man kommer att satsa på att utveckla en suborbital farkost som kommer att konkurrera direkt med Virgin Galactics SpaceShipTwo.
Armadillo, som leds av dataspelsmiljonären John Carmack, har tills nu byggt och testat och flugit en mängd raketkonfigurationer och samlat kunskap. Nu tänker man använda resultaten med målet att skicka upp människor.
Virgin Galactic har hittills varit ensamma på scenen. Nu nosar någon på dem och det kan ge ny energi i den långsamma processen att nå fram till trafikstart.
Kolla filmen om samarbetet mellan Space Adventures och Armadillo Aerospace:
Om någon undrar hur det gick med den topphemliga amerikanska militära minirymdfärjan - amatörastronomer har upptäckt den. I rymden är det svårt att gömma sig.
Kul läsning om hur det var att spela in filmen Apollo 13. Scenerna i tyngdlöshet var verkligen inspelade i tyngdlöshet, dvs i de 20-sekunders dykningar en flygplan kan göra. Alla tyckte det var kul. Kevin Bacon och Gary Sinise kräktes också...
Japanerna är coola. Astro-Sochi öser på med foton från rymdstationen, Hayabusa kämpar på och nu vill de skicka upp och testa ett solsegel. Märkligt namnval att döpa missionen efter den grekiske hjälten vars vingar brann upp, men det ska väl inte betyda något... Fast uppskjutningen har försenats nu...
Jo, jo, men nog flyger de första rymdturisterna VÄLDIGT högt jämfört med det mesta andra. Det trista är ju istället att rymdfärjan, ISS m.m. inte flyger HÖGRE.
Science fiction-författaren John Scalzi skriver en filmkrönika om hur film och verklighet hittills har gått hand i hand när det gäller rymdfart. Därför är det spännande att se hur film och verklighet utvecklar sig nu när vi går in i en spännande framtid för resor till rymden.
Allt talar för att rymdfärjan Atlantis nu är ute på sin sista resa. På fredagkvällen sköts färjan upp i strålande Floridaväder och den kretsar nu kring jorden i väntan på att docka med ISS.
Faktum är att man på ISS kunde se att kompisarna är på väg. Soichi Noguchi hade som vanligt kameran framme och tog en bild när man passerade över Florida 20 minuter senare. Rökspåren efter uppskjutningen syns fortfarande.
Branson var i stan och gav en intervju om entreprenörskap. Han berättade också om sommarens seglingsäventyr med barnen och att han hoppas att nästa års familjeäventyr går till rymden med Virgin Galactic.
Rymdfärjan Atlantis flyger till rymden för absolut sista gången om en vecka. Sen återstår bara varsin flygning för Discovery och Endeavour. Sen är det slut på eran Space Shuttle.
