Rymden tillbaka i rymdfilmen

Några av sommarens science fiction-filmer har utspelat sig ganska nära oss i tid och rum. Kanske förebådar det fler rymdfilmer som gestaltar världen utanför atmosfären lite mer verklighetstroget.

Det som allmänt kallas science fiction i dag ligger oftast närmare fantasy och har inte mycket med science att göra. Det kan vara väldigt sevärt ändå, men jag vill gärna slippa undra hur i hela friden den där gravitationsgeneratorn fungerar och var i skeppet den är placerad. 2001-ett rymdäventyr har nu 45 år på nacken, men är fortfarande en av de bästa i genren. Visionär och flummig, men gestaltningen utgår från det möjliga. Vi inte varit bortskämda med det sedan dess, men nu kanske något håller på att hända.

I sommar har jag sett Europa Report. Den går in för att göra berättelsen realistisk och det är tydligt att scenografen har studerat rymdstationen ISS inför konstruktionen av rymdskeppet som är på väg till Jupiters måne Europa. Om man nu ska göra en rymdskräckis är också Europa ett bra val. Under isytan döljer sig ett gigantiskt hav fyllt av energi från Jupiters dragningskraft och ska något skumt liv finnas i solsystemet är det mycket möjligt att det är här det finns.

europa-report

Detta är en bra film, även om den inte håller hela vägen. Man har tagit hjälp av Nasa-forskare och karaktärerna och deras handlingar är relativt trovärdiga (förutom att man förstås undrar varför människorna utsätter sig för sådan fara när det finns robotar). Jag tycker tyvärr inte att skådisarna får till det, framförallt inte i den krystade ramberättelsen. Svenske Mikael Nyqvist gör vad han kan, men har själv uttryckt besvikelse över slutresultatet. Detta är ingen fullträff, men ett lovvärt försök på låg budget, och gillar man rymdfilm får man inte missa den.

Elysium är en annan aktuell film och den använder sig av en rymdskeppsdesign som blev aktuell på 70-talet under namnen Stanford Torus eller O’Neill-cylindern. Detta är idéer om rymdkolonier i stora konstruerade strukturer som ger gravitation tack vare att de roterar. Bilderna på Elysium i filmen är mycket coola och gör idéerna verkligare, även om vi förstås är långt ifrån att förverkliga dem.

elysium

Tyvärr händer det mesta i filmen inte i Elysiums fascinerande trädgårdar utan på dammiga fält i Mad Max-inspirerade ändlösa actionsekvenser. Filmen har ett angeläget budskap, men det vore mer troligt om det ”gated community” Elysium ska föreställa vore byggt på en ö i havet. Jag längtar istället efter en sci-fi-deckare som helt utspelar sig i miljöerna på Elysium, placerad i en Lagrange-punkt någonstans runt solen.

Av sommarens sci-fi-konsumtion uppskattade jag Oblivion med Tom Cruise mest. För att den är välproducerad, för att den är välspelad, snygg och fantastisk. Här funkar ”suspension of disbelief” bättre än i Europa Report även om den inte alls tar avstamp i vår värld. Däremot är världen den bygger inte omöjlig. Och blinkningarna till 2001 är härliga.

Elon Musk har bett James Cameron att inte göra en Avatar 3 utan istället skapa den första rejäla gestaltningen av hur en kolonisering av Mars skulle kunna te sig. Det hoppas vi på. I väntan på detta kommer en kärlekshistoria mellan George Clooney och Sandra Bullock i filmen Gravity i höst. Den tycks i princip utspela sig på ISS-höjd hela vägen och även om den blir kalkon, så verkar känslan av rymden finnas där, rejält.

Missa för övrigt inte bloggen rymdfilm. Där finns mer info om filmerna och där återfann jag klassikern Silent Running som fascinerade mig gränslöst när den gick på tv på 80-talet.

Författare: Dag Kättström

Vetenskapsjournalist