Rymdstyrelsen måste satsa svenskt

Rymdstyrelsen firade häromdagen att Sverige varit aktivt i rymden i 50 år. Definitivt värt att fira tycker jag och jubileumspaneldiskussionen kan du se här.

Men nu är det dags för Rymdstyrelsen att ta höjd för de kommande 50 åren. Då krävs skärpning. Det är min uppfattning att Rymdstyrelsen under de senaste decennierna inte har varit särskilt duktiga på att tillvarata Sveriges rymdintressen.

Man har år efter år kanaliserat nästan alla resurser till ESA. Vi får tillbaka industriprojekt som dikteras av ESA och det kan i vissa fall vara bra, men lägg märke till att vi måste fortsätta betala för att exempelvis Volvo Aero ska få göra munstycken till Arianeraketen. Tänk om bara en del av alla dessa pengar hade gått till att stödja innovationer som lett till att svenska företag kunnat exportera rymdteknologi på egna meriter? Vi ska fortsätta samarbeta med ESA, men Rymdstyrelsen kan samtidigt stödja svenska innovatörer och aktivt försöka pumpa Anders Borg på pengar för det.

Jag hade förmånen att få träffa riksdagsledamoten Staffan Anger (m) tidigare i veckan. Han är en kunnig och engagerad person som är medlem i riksdagens rymdgrupp (läs mer i artikel i Populär Astronomi (pdf)). Efter att ha träffat honom är min uppfattning att riksdagens alla partier står bakom en mer offensiv svensk rymdsatsning. Det handlar i grunden om att ta tillvara på teknologiskt kunnande och innovationskraft, så det finns pengar. Vi har ett unikt litet rymdprogram och det måste vi satsa på med målet att bli globala ledare på delar av rymdteknologin.

Den tidigare ledningen för Rymdstyrelsen var djupt involverade i ESA:s processer. Den nuvarande ledningen bör försöka hitta ut ur byråkraternas korridorer och tänka framåt. Gärna samarbete, men inte som knähundar.

För övrigt anser jag att Esrange bör skjuta satelliter.

Uppdatering: Rymdkanalen publicerade efter detta inlägg en intervju med Rymdstyrelsens styrelseordförande Peter Egardt. Han säger precis det jag efterlyser: ”vi satsar mer på svensk rymdverksamhet framöver”.

Författare: Dag Kättström

Vetenskapsjournalist