Christer Fuglesang om KTH:s nya Rymdcentrum

Är nu på väg till KTH för att intervjua Christer Fuglesang för Populär Astronomi. Klockan 18 föreläser han för allmänheten och jag passar då på att livebevaka den. Häng med på Populär Astronomi!

Roligt med radio

vv-loggaJag har startat en podcast (alltså ett slags radiokanal på internet). Den finns på veckansvetenskap.se och har den orimliga ambitionen att en gång i veckan fungera som en underhållande, nyhetsbaserad kanal för alla som vill ha lite wow-faktor i livet och dessutom få sig serverat veckans viktigaste vetenskapsnyheter.

För länge sen jobbade jag på lokalradiostationer och har faktiskt suttit och klippt inslag med rullbandspelare (sax och tejp!). Nu kan jag sitta vid datorn och på några minuter göra produktioner som tog timmar då. Men det är lika roligt.

Roligare. För möjligen att göra och publicera en helt egen podcast innebär att jag bestämmer själv. Senast det hände var på journalisthögskolan när jag gjorde en helt okej intervju med miljöforskare om avgaserna i Göteborg och sen kom hem och mixade sönder det så totalt att det blev en Sisters of Mercy-baserad ljudinstallation med loopade domedagsmeningar. Ingen fattade nånting.

Nu ska jag lägga band på kreativiteten. Jag siktar någonstans mellan Sveriges Radio och kvällstidningarna, med ett tilltal som är angeläget och inspirerande, med ett innehåll som är sammanfattande och korrekt. Och jag håller på så länge som det är roligt.

Kul om du lyssnar och välkommen med kommentarer och idéer.

Om rymdfysiologi i Populär Astronomi

2014_1_rymdhalsa_upp300I det senaste numret av Populär Astronomi har jag med en artikel om vad som händer med kroppen i rymden. Jag besökte Ola Eiken och Patrik Sundblad på KTH:s nya Centrum för flyg- och rymdfysiologi där man nu satsar hårt på att profilera sig inom området rymdhälsa. Och det finns mycket att göra. Kroppen har en fantastisk förmåga att anpassa sig, men det räcker inte i en miljö så väsenskild från de jordiska villkor evolutionen gjort oss till experter på att hantera.

Ett annat hett område inom rymdfysiologin är de synrubbningar som astronauterna upplever. Det är först på senare tid som allvaret i detta har uppmärksammats. 20 procent av astronauterna får synnedsättningar, för flera av dem blir nedsättningen permanent, och enligt Patrik Sundblad är det ett område som framstår som allt mer oroande.
– Om vi får de här effekterna efter bara några månader i rymden, vad händer då efter tre år i rymden? Blir de blinda?
Det finns olika teorier om vad som händer med synen i rymden. Huvudspåret är att trycket i hjärnan blir större i rymden eftersom blodet inte dras ner i fötterna när det inte finns gravitation. Detta förhöjda tryck kan påverka ögats form och funktion negativt.

Läs hela artikeln i Populär Astronomi nummer 1/2014.

Vilse på Mars i radiointervju

Med rena rymdskräckis-vibbarna kan man avlyssna en havererad intervju som P3:s Natalia Kazmierska gjorde med mig om Indiens Marsprojekt Mars Orbiter Mission som skickades upp i dag. Samtalskvaliteten från månen 1969 var bättre än den Telenor lyckades upprätthålla i Nacka 2013. Jag försvann längre och längre bort, likt en vilsen astronaut på Mars ändlösa vidder. Liveintervjun fick avbrytas.

Trist, för frågorna var bra och det finns en hel del att säga om Indien och rymden.

Vad jag försökte få fram i mina svar är att Indien har skjutit satelliter sedan 70-talet. För några år sedan genomförde man en lyckad mission till månens omloppsbana och Mars är nästa naturliga steg.

Delvis handlar det om att visa sig själva och omvärlden att man kan, men Indien har förstås också universitet och forskare som vill bidra till den globala kunskapsutvecklingen. Man har skickat med en metan-sniffare som ska kartlägga förekomsten av denna gas i Marsatmosfären. Det märkliga med metan i Marsatmosfären är att det måste vara någon underjordisk process som skapar den och på jorden är det mest livsprocesser som ger upphov till metan. Det finns flera indikationer på att Mars har metan. Med hjälp av Mangalyaan-missionen får vi veta mer.

Andra delen av intervjun skulle handla om det faktum att Indien skickar farkoster till Mars samtidigt som delar av befolkningen svälter. Det här berör något som liknar en nutida mem: varför satsa på rymden när alla problem på jorden inte är lösta?

Jag kan bara konstatera följande:

– I Indien är protesterna sparsamma. De flesta ser rymdsatsningen som något positivt för landet. Kritiken kommer utifrån.
– Mars Orbiter Mission kostade drygt 400 miljoner kronor, vilket är lite pengar för att vara ett Mars-projekt. Att bygga en skyskrapa någon av alla indiska städer kostar lika mycket.
– Indiens medelklass blir allt större. Det finns över 900 miljoner mobilabonnemang och mobiltäckningen är en nyckel för utjämning av utbildningsnivå och levnadsstandard i landet.

Ett potentiellt problem för landet är dock att Telenor genom Uninor har 40 miljoner abonnenter, vilket riskerar att skapa osäkerhet då kvaliteten på uppkopplingen uppenbarligen inte kan säkerställas…

Sista dansen för svenska Prismasatelliten och intervju i P3

Uppdatering: Dessutom intervjuades jag av Natalia Kazmierska i Sveriges Radios P3 om saken. Du kan lyssna här.

De svenskbyggda Prismasatelliterna har cirklat dryga 700 kilometer ovan jord i snart tre år. Efter att ha genomfört allt de byggdes för startar nu en sista mission. Den enda överlevande satelliten Mango ska ta sig till en avstängd fransk satellit som heter Picard. Målet är att träna inför framtida städuppdrag.

Att navigera in en satellit mot en död satellit i omloppsbana har inte gjorts och det är därför Sverige nu passar på att göra det. Allt för att positionera sig och sin industri inför eventuella framtida insatser som kan bygga på tekniken. Projektet handlar också om att fortsätta demonstrera svenska företaget ECAPS miljövänliga rymdbränsle så att fler länder ska vilja använda sig av det.

Jag var på en presskonferens om satsningen i dag och liverapporterade för Populär Astronomis räkning i text, bild och ljud. Här kan du se reprisen:

Missa inte heller SVT:s inslag.

Nya jättekliv på Mars och intervju i P3

Tre marsrobotar
Tre generationers Marsrobotar. Spirit till vänster. Curiosity till höger.

När jag 2004 satt klistrad vid en slö laptop och följde farkosten Spirits landning på Mars ledde det till att jag började blogga om rymden. Drygt åtta år senare fick jag så åter uppleva den storslagna inspirerande känslan – den nya roboten Curiositys ankomst till Mars. Nervositeten, landningen, de första bilderna. I komprimerad form gestaltades i morse människans rörande och viktiga kamp för att lära känna villkoren bortom jordklotet.

Klippet börjar just när fallskärmen har vecklat ut. Rymdsonder har mer om hur landningen gick till.

P3 Nyheter intervjuade mig några timmar senare. Kort inslag, men bra samtal med påläst journalist.

Jag ska nog börja kalla mig aktivist istället för journalist i fortsättningen. Jag har nämligen svårt att förhålla mig speglande objektiv när jag uttalar mig. Det gäller speciellt Mars. Curiosity måste få sällskap så snart som möjligt. Vi måste skicka fler och billigare robotar och utrustning och vi bör kunna skapa ett brohuvud under 20-talet och befästa mänsklig närvaro på Mars under decennierna som kommer. Det är psykologiskt viktigt att veta att det finns alternativ livskraft på säkert avstånd från jorden samtidigt som det kan öka insikten om jordens utsatthet.

Ett mänskligt fotfäste på är Mars en hyllning till allt liv som under miljarder år kämpade för att utvecklas och sprida sig över jorden och till slut frambringade oss människor. Vi har Mars inom räckhåll rent tekniskt. Skulle saker och ting rasa på jorden och möjligheterna att satsa på rymden försämras drastiskt är det vi som måste förklara för våra barn att vi hade chansen men inte tog den.

Om Gagarin i Nyhetsmorgon och på passagen.se

Jag tycker det blev en trevlig pratstund på söndagmorgonen med Tilde de Paula och Lennart Nordh, programansvarig för forskning på Rymdstyrelsen. Lagom nivå och med utgångspunkten att rymden är viktig – vi slapp prioriteringsdiskussionen om vad som är onödigt eller inte.

S%C3%A5%20ska%20vi%20n%C3%A5%20l%C3%A4ngre%20i%20rymden

För övrigt tycker jag att Lennart Nordhs chef Olle Norberg sammanfattade sakernas tillstånd bra i DN:s Gagarinartikel i dag.

Jag fick också utrymme för att missionera om rymden på passagen.se.

Hejdå Discovery – Hej Dragonartikel

Det är något rörande över rymdfärjan Discovery som nu har landat för sista gången. Sliten efter 27 år i tjänst och sammanlagt ett helt år i rymden – längre än något annat rymdskepp hittills.

Döda ting som Discovery eller Marsströvarna Opportunity och Spirit genererar känslor eftersom de som farkoster är så unika (fast egentligen bör man känna för de 1000-tals ingenjörer som gör det möjligt och inte för deras maskiner förstås). Vår resa till rymden kommer att kräva ett intimt förbund med maskiner av olika slag och Discovery är en förebild.

Enligt Christer Fuglesang så får även astronauterna ”känslor” för sina farkoster. Varje rymdfärja har sina egenheter och ”personligheter” berättade han i samband med sin första Discovery-resa. Att det är lite speciellt när Discovery nu tas ur tjänst beror kanske även på att jag hade förmånen att få se rymdskytteln dåna till väders den gången.

Men, nog sörjt, det som kommer efter Discovery är nämligen väldigt spännande. Rymdkapseln Dragon från SpaceX är kanske inte lika maffig, men kommer att få stor betydelse för rymdfarten och eftersom målet är att göra kapslarna återanvändbara kanske vi får se rymdfarkoster som väcker känslor även i en snar framtid.

Jag har skrivit en artikel om Dragon i senaste numret av Populär Astronomi – Sveriges enda riktiga rymdtidskrift och för den rymdintresserade obligatorisk läsning.

Artikeln är utlagd som pdf och du kan läsa den via marsnumrets sida på popast.nu.

Om rymden i nyhetsmorgon på tv4

Efter en välbehövlig bloggpaus fann jag mig plötsligt inkastad i tv4:s morgonsoffa. Kul att fyran vågar göra ett ”space”-tema en morgon och kul var det att vara med. Nedan ser du andra delen av mitt och Clas Svahns framträdande.

Den första delen verkar ha försvunnit i hanteringen, men handlade om vad det är med rymden som fascinerar och jag pratade om att intresset verkar ligga latent hos de flesta.

Blogginspirationen går upp och ned, men såna här saker fyller definitivt på förråden. Nu kör vi igång en ny bloggsäsong!

En mångalen resa – recension

I det senaste numret av tidningen Populär Astronomi  recenserar jag boken ”Mångalen – Genberg och de tusen musketörerna” som handlar om konstnären Mikael Genberg och hans arbete med att placera en röd liten stuga på månen. Du kan läsa recensionen här (pdf).

Nedan följer en längre variant av den text som publicerats i tidningen.


Författaren Lars Gustafsson beskriver i sin senaste bok Fru Sorgedahls vackra vita armar uppväxten i Västerås på 50-talet. Han kallar industristaden för ett ”slutet system” där ingenting tillåts sticka ut.

Förra årets succé Mig äger ingen av Åsa Linderborg beskriver ett Västerås på 70- och 80-talet präglat av samma likriktning.

Själv växte jag upp i Västerås och flyttade snabbt efter gymnasiet. När jag på besök i slutet av 90-talet gick från Centralstationen genom den traditionstyngda Vasaparken fick jag syn på en röd liten stuga uppe i ett träd. Jag kunde knappt tro mina ögon. Hur kom han på det? Hur fick han tillstånd? Kan man göra sånt här? Det var ett konstverk som fungerade eftersom det väckte reaktioner över hela staden och på åtminstone något plan förändrade den. Allt var inte lika omöjligt i Västerås längre.

Mannen bakom trädhuset var konstnären Mikael Genberg. Han kompletterade senare detta ”Hotell Hackspett” med en röd liten stuga ute på Mälarfjärden, ”Hotell Utter Inn”, och världspressen började uppmärksamma de annorlunda möjligheterna till övernattning.

2002 kom Mikael Genberg på tanken att sätta en röd liten stuga på månen. Det projektet har kommit osannolikt långt och involverar nu högt uppsatta politiker, finansmän och de osynliga spindlar i nätet som kan betecknas pr-strateger.  I den nya boken Mångalen (Sportförlaget) beskriver journalisten och författaren Anders Lif hur Mikael Genbergs vision har spridit sig och börjar få styrfart.

Pastisch på tavlan "Grindslanten" av Mikael Genberg
Pastisch på den klassiska tavlan ”Grindslanten”, målad av Mikael Genberg.

Det är en lättsam berättelse om ett projekt som drivs på ett lättsamt sätt, trots den allvarliga visionen om ”det röda huset med vita knutar som ska stå på den öde månslätten i eviga tider, som en runsten med minnen av midsommar, mygg och lövade bryggor och som en bild av en utsatt mänsklighet, ensam i en stor och kall rymd”.

Boken är byggd kring episoder som beskriver de informella strukturerna i maktens korridorer. Mikael Genbergs kontakter med svenska företaget Rymdbolaget skildras utförligt eftersom de var en förutsättning för hela projektet. Visionen fick liv när Rymdbolaget tog den på allvar istället för att avfärda den. De ser chansen att visa vad de går för och testa ny teknik inför framtida månlandningar i mer traditionella ESA-sammanhang.

Den tekniska utmaning som Rymdbolaget antagit handlar om att landa en farkost på månen och fälla ut en modell av en röd stuga med vita knutar och man tror sig i nuläget kunna göra det till en kostnad av endast 500 miljoner. Det är lite pengar i rymdsammanhang, men det är pengar som i princip måste komma från privata aktörer och än så länge är det långt kvar för Genberg och hans så kallade musketörer.

Många blir fångade av visionen, men är de beredda att öppna plånböckerna? Månhusets tillskyndare måste balansera på en slak lina och hålla igång projektet samtidigt som man håller det borta från jantelagen och förlöjligande. Det är spännande läsning och boken slutar mitt i den virvel av aktivitet kring visionen som Genberg har satt i gång. I vår kommer Globen att krönas av den röda lilla stugan.

Redan i början av boken resonerar Anders Lif kring de etiska problem det innebär att vara journalist och samtidigt i det närmaste kompis med Genberg. Boken är definitivt ingen kritisk granskning utan snarare en del av projektet, men förfaller inte till några devota hyllningar. I den djupgående beskrivningen av vem Mikael Genberg är saknar jag ändå direkta svar på vissa frågeställningar. Hur ser han till exempel på risken att farkosten skjuts upp, men försvinner på väg ner mot månytan? Det är ju ett i rymdsammanhang vanligt scenario.

Boken drar med sig läsaren i spänningsfältet mellan beskrivningarna av en entreprenörs vardag och den bråddjupa utomvärldsliga visionen. För egen del kan jag konstatera att Mikael Genberg lyckades med den röda lilla stugan i trädet i Västerås. Hur meningsfullt månhusprojektet är får varje läsare bedöma själv.

Köp boken

Följ projektet på lunaresort.com