Det står nu ganska klart att Kina kommer att slå USA på vägen tillbaka till månen. Det kinesiska rymdprogrammet tuffar på, medan amerikanerna har en mängd ‘men’ och inte någon färdig uppskjutningsfarkost.

Kommer Kina också att dra sig tillbaka till mer jordnära aktiviteter efter ett månbesök? Det är inte troligt.  Skillnaden i dag jämfört med 70-talet är att världen och värden har rört på sig. Dessutom är kampen om jordens resurser är mer akut.  Kina jagar råvaror i Afrika och kommer att jaga dem i rymden. Kanske inte om 10 år, men om 30 år.

Frågan är då om vi i väst vill vara med på tåget och om vi är beredda att i så fall rannsaka vår brist på intresse för rymden. Den oerhört vanliga invändningen ”men vi borde ta hand om problemen på jorden först”, kan grunda sig i en vilja att slippa ta ställning. Frågan ställs aldrig i några andra sammanhang av kostsam mänsklig aktivitet som inte är bra för jorden. Till exempel kostar Nasa ett tuggummi om dagen för amerikanen, men att kräva stopp för tuggummiköp har aldrig varit aktuellt.

När det dessutom är så att rymdfart kan bidra till nya resurser, ny energi, ny teknik och inte minst en tillflyktsort om jorden skulle vara hotad, då undrar man varför den negativa inställningen till bemannad rymdfart är så efterhängsen.

Kanske handlar det om en existensialistisk skräck. Rymdens svärta, dess kyla och vakuum påminner oss om vår utsatthet och vår litenhet. De eviga tidsdjupen utanför vår tunna skyddande atmosfär ställer frågor till oss om vad vi vill göra av våra få andetag. Att stänga av tv:n och att välja en personligt grundad inställning till vilken framtid människan ska ha i rymden, det är svårt.

Därför borde forskare och politiker, opinionsbildare och vanligt folk med intresse för rymden tala ut mer. Våga visa sin fascination och sina drivkrafter. Det är lättare att välja om andra har visat vägen.  Även om Kina har stora problem med förtryck av dissidenter och likriktning finns det något genuint i de kinesiska förhoppningarna. Det finns mycket kraft i det faktum att mänskligheten står på randen till att behärska ett liv utanför jorden.

Uppskjutningen i DN, SvD och New Scientist.

Kommentarer hos Popast och Blogge Bloggelito.

Rysslands allt skarpare profil mot omvärlden och invasionen av Georgien gör att USA inte längre självklart kan luta sig mot ryska Soyuzraketer under åren mellan 2010 och 2015 då rymdfärjan är pensionerad och nya raketen Ares är under utveckling.

”About five minutes after I heard the news of the Russian invasion of Georgia, I became concerned that our policy of depending upon them for crew transport might be in jeopardy”, säger Nasacehefen Mike Griffin till Orlando Sentinel. Detta efter att ett internt mail från honom läckt ut där han i princip förebådar katastrof för hela det amerikanska systemet för rymdfart med människor.

Samtidigt förbereder sig Kina för att i slutet av månaden skicka upp tre taikonauter i omloppsbana. Man placerar den i Kina gigantiska happeningen mellan slutet av paralympics och nationaldagen. Denna gång ska rymdfararna göra en rymdpromenad.

Trots att det är trist med motsättningar går det inte att bortse från den energiinjektion som rymdfarten får av politisk kamp. Månlandningen är det yttersta exemplet. När nu USA vill göra om samma sak lär de få tampas med Kina. Det inser till och med Griffin.

En stilla önskan om samarbete lär klinga ohörd, men det finns en joker på banan och det är den kommersiella sektorn. Om SpaceX får ordning på sina Falcon-raketer kan de mycket väl vara bryggan för Nasa mellan rymdfärjan och Ares. Och vem vet. Ett internationellt privat konsortium som använder Falcon 9 kanske slår både USA och Kina. Och lämnar politiken bakom sig.