Ekdal vilse i världsrymden

DN:s ledarsida är alltid ’vettig’. Argumenten vägs på guldvåg och landar i lagom och logiska slutsatser. Problemet är att man saknar en röd tråd, en riktning och en linje. Det leder till att man går vilse i terrängen trots alla goda intentioner.

Förre chefen för ledarredaktionen och dess bäste skribent Niklas Ekdal illusterar DN:s problem genom sin text Tillbaka till månen. Han använder olika länders satsning på rymdfart som stöd för en analys som mynnar ut i att Asien befinner sig i ett läge som är farligt likt det Europa befann sig i strax innan första världskriget.

Han går vilse på flera sätt. Han reducerar de asiatiska nationernas satsning på rymdforskning till simpla nationalistiska projekt och bortser från de effekter och drivkrafter inom utbildningssystemen och industrin som kommer på köpet och vars motsvarighet knappast fanns 1908.

Resor till månen ger enligt Ekdal ingenting – ”intäkterna är i stort sett noll”. Det är att vettigt väga kända fakta, men leder ingen vart annat än till slutsatsen att mänskligheten och då framförallt asiaterna ska bli vid sin läst och stanna på jorden. Vilka ekonomiska, samhälleliga och psykologiska intäkter rymden kan ge  i morgon vet vi ingenting om, men att avfärda rymdfarten så pass lättvindligt hjälper inte upp den övriga analysen.

Att ställa ut ”raketformade fallossymboler” på ett Expo är pinsamt tycker Ekdal och förordar europeisk design och afrikansk ”glädje”.  Där blir det totalsnurr på den ideologiska kompassen. Själv ser jag fram emot ett Expo med europeisk ”glädje” och en månbas med afrikansk design.

Rymdraketerna är förutsättningen för global kommunikation och kontroll av klimatförändringar och upprustningar. De kan till och med vara skillnaden mellan 1914 och 2014. Om man väljer att kalla dem fallossymboler, monument över det mänskliga framsteget eller aerodynamiskt utformade transportfarkoster säger det en hel del om betraktaren. Tyvärr avslöjar sig Ekdal.

Sökes: Gruvutrymme för månbas i Sverige

Docenten i materialteknik på högskolan i Trollhättan Niklas Järvstråt trodde att han hade hittat den perfekta platsen för att etablera en simulerad månbas. Men i veckan sa ägaren till den tomma Hagelgruvan i Gyttorp i Bergslagen nej. Ett världsunikt experiment står nu och stampar.

Orsaken till företaget Oricas nej är oklar. ”Koncernbeslut på högre nivå” heter det i en artikel i Nerikes Allehanda. Niklas Järvstråt är både besviken och överraskad, men vill inte spekulera i orsaken. Han vill gå vidare och behöver nu hjälp med att hitta andra gruvutrymmen.

Hans forskningsprojekt har rullat i flera år och målet är att skapa en fungerande självförsörjande koloni på månen. Nasa och ett stort antal partners runt jorden är inblandade och nu var det meningen att simuleringen skulle ta form på riktigt.  För Järvstråts del handlar det främst om att testa möjligheterna att tillverka verktyg utifrån järnmalmen som kan utvinnas i gruvan – och i framtiden på månen. Jag skrev om hans planer i Fuglesang-bloggen på svd.

Ett självförsörjande samhälle under jord skulle kunna bli en besöksmagnet i världsklass för både turister och forskare, så alla krafter i Bergslagen borde förstås gå ihop och skaka fram en tom gruva. Det skulle väga upp det extremt trista faktumet att den klassiska svenska Hagelgruvan i Gyttorp hålls stängd av en koncernledning som sitter i Australien och vars svenska ledningen inte ens kan skaka fram en motivering.

Har du tips på tomma gruvor i Bergslagen, så hör av dig!

Se en skiss av den planerade månbasen i pdf-artikel Nerikes Allehanda.