Nya amerikanska giv i spännande spel

Dramatiska rykten från USA (som DN sprider) tyder på att Obamas administration kommer att lägga ner satsningen på Aresraketen och nuvarande planer på att återvända till månen. Det finns inte pengar helt enkelt. Man väljer att satsa på ISS, på att stötta kommersiella transportsystem och på att lägga de statliga rymdpengarna på forskning och miljöövervakning.

Visa mig en stats rymdprogram och jag ska säga dig hur den staten mår, brukar jag säga till folk som tycker att rymdintresse är insnöat (värt ett eget inlägg – återkommer). USA behåller ledartröjan ett tag till, men detta visar att musklerna helt enkelt inte räcker till.

Exakt vilket skifte vi står inför blir än tydligare när man ser en intervju med Nasas nye chef Charles Bolden från årliga Ilan Ramon International Space Conference i Israel. (Christer Fuglesang är för övrigt också där. Han var personlig vän med israelen Ilan Ramon som dog i Columbiakatastrofen 2003).

Här pratar Bolden öppenhjärtligt om att det inte längre handlar om astronauter till månen utan om astronauter överhuvudtaget. Han säger att vad än presidenten än säger nästa vecka så kommer näste man på månen att vara resultatet av internationellt samarbete (mer på Space Politics).

Kanske har han rätt och det bådar gott att han är så öppen och tillgänglig istället för en tillknäppt tjänsteman/politiker (ja, Charles Bolden var astronaut). Men jag håller med Sven Grahn som i senaste numret av Populär Astronomi konstaterade att ett internationellt samarbete i nuläget havererar eftersom varken USA eller Kina accepterar att den andre leder dem.

Vad återstår då? Vid skiften uppstår alltid nya spelregler och i brist på ett starkt FN kan ett internationellt samarbete som inte involverar nationalism ledas av en global privat satsning som både Kina och USA betalar till – och den som betalar mest får ta det första steget.

Ziggy Stardust jobbar på månen

David Bowie gillade som många vet att använda rymden i sitt konstnärsskap med låtar som Life on Mars och Space Oddity. Sonen Duncan Jones (som döptes till Zowie Bowie när han föddes 1971, men som av någon anledning bytte namn som vuxen) går nu i sin fars fotspår, men på ett mer konkret sätt.

Han har nämligen gjort en spelfilm som utspelar sig på månen. Huvudrollen i ”Moon” görs av Sam Rockwell och rösten i datorn av Kevin Spacey.

Den försöker åskådliggöra livet på månen i en inte allt för avlägsen framtid och Duncan Jones verkar ha tänkt och läst på som en person med ett genuint intresse. Så här svarar han på tidningen Popular Mechanics fråga om varför filmen utspelar sig på månens baksida.

My reason is that when you start harvesting helium-3, what you’re basically doing is scooping up the first few inches of lunar regolith and bringing it into the harvesting machine, cooking it to release the gas that you’re going to store, and then kicking the detritus out the back. Because it’s going through the cooking process, there will be chemical changes, which may affect the color of the regolith. That’s going to affect, possibly, the reflectivity of what’s kicked out. If you haven’t done it before, and you’re going to be doing it on a large scale, literally changing the reflectivity of the moon, what’s that going to do to wildlife or all sorts of things back here on Earth? Do you want to take the risk of doing that on the near side before you’ve done it on the far side to actually see what’s going to happen? So that’s my argument.

Visst, det kan jag köpa och de mörka månmiljöerna i trailern känns verkliga och eggande. Hur allt känns när huvudpersonen plötsligt stöter på någon som är misstänkt lik honom själv ute på månytan – det återstår att se i september när filmen kommer ut.

Mer politisk spänning i rymden

’Allt är politik’ heter det från vissa håll. Nog kan det ligga något i det, men den riktigt dramatiska storpolitiken har inte varit synlig i rymdsammanhang sedan kapplöpningen mot månen för 40 år sedan. Tills nu.

Rysslands allt skarpare profil mot omvärlden och invasionen av Georgien gör att USA inte längre självklart kan luta sig mot ryska Soyuzraketer under åren mellan 2010 och 2015 då rymdfärjan är pensionerad och nya raketen Ares är under utveckling.

”About five minutes after I heard the news of the Russian invasion of Georgia, I became concerned that our policy of depending upon them for crew transport might be in jeopardy”, säger Nasacehefen Mike Griffin till Orlando Sentinel. Detta efter att ett internt mail från honom läckt ut där han i princip förebådar katastrof för hela det amerikanska systemet för rymdfart med människor.

Samtidigt förbereder sig Kina för att i slutet av månaden skicka upp tre taikonauter i omloppsbana. Man placerar den i Kina gigantiska happeningen mellan slutet av paralympics och nationaldagen. Denna gång ska rymdfararna göra en rymdpromenad.

Trots att det är trist med motsättningar går det inte att bortse från den energiinjektion som rymdfarten får av politisk kamp. Månlandningen är det yttersta exemplet. När nu USA vill göra om samma sak lär de få tampas med Kina. Det inser till och med Griffin.

En stilla önskan om samarbete lär klinga ohörd, men det finns en joker på banan och det är den kommersiella sektorn. Om SpaceX får ordning på sina Falcon-raketer kan de mycket väl vara bryggan för Nasa mellan rymdfärjan och Ares. Och vem vet. Ett internationellt privat konsortium som använder Falcon 9 kanske slår både USA och Kina. Och lämnar politiken bakom sig.

Svenska SMART finns inte mer


En smäll – och sedan ett moln av måndamm. Teleskopet CFHT på Hawaii tog denna bildsekvens av svenska SMART 1:s krasch på månen. Bild: ESA

Svenskbyggda månsonden SMART 1 kraschade precis enligt planerna på månen på söndagmorgonen.

Kraschen var omöjlig att se från Sverige eftersom månen låg bakom horisonten vid tillfället, men från Hawaii kommer bilder från det fransk-kanadensiska teleskopet. En blixt visar nedslaget. SMART höll en hastighet av 7200 kilometer i timmen och kom ner mot ytan mycket flackt. Forskare har observerat kraschen och i framtiden kommer kraftfulla månsonder att titta ner på den krater SMART-1 åstadkom för att göra ännu flera observationer.

SMART 1 var en ESA-sond som Sverige fick ansvaret att bygga. Det var Europas första månfarkost. Primärt var det framdrivningssystemet som skulle testas, men sonden har fördjupat vår kunskap om månen.