Nedan följer en längre variant av den text som publicerats i tidningen.

Förra årets succé Mig äger ingen av Åsa Linderborg beskriver ett Västerås på 70- och 80-talet präglat av samma likriktning.

Själv växte jag upp i Västerås och flyttade snabbt efter gymnasiet. När jag på besök i slutet av 90-talet gick från Centralstationen genom den traditionstyngda Vasaparken fick jag syn på en röd liten stuga uppe i ett träd. Jag kunde knappt tro mina ögon. Hur kom han på det? Hur fick han tillstånd? Kan man göra sånt här? Det var ett konstverk som fungerade eftersom det väckte reaktioner över hela staden och på åtminstone något plan förändrade den. Allt var inte lika omöjligt i Västerås längre.

Mannen bakom trädhuset var konstnären Mikael Genberg. Han kompletterade senare detta ”Hotell Hackspett” med en röd liten stuga ute på Mälarfjärden, ”Hotell Utter Inn”, och världspressen började uppmärksamma de annorlunda möjligheterna till övernattning.

2002 kom Mikael Genberg på tanken att sätta en röd liten stuga på månen. Det projektet har kommit osannolikt långt och involverar nu högt uppsatta politiker, finansmän och de osynliga spindlar i nätet som kan betecknas pr-strateger.  I den nya boken Mångalen (Sportförlaget) beskriver journalisten och författaren Anders Lif hur Mikael Genbergs vision har spridit sig och börjar få styrfart.

Pastisch på den klassiska tavlan "Grindslanten", målad av Mikael Genberg.

Det är en lättsam berättelse om ett projekt som drivs på ett lättsamt sätt, trots den allvarliga visionen om ”det röda huset med vita knutar som ska stå på den öde månslätten i eviga tider, som en runsten med minnen av midsommar, mygg och lövade bryggor och som en bild av en utsatt mänsklighet, ensam i en stor och kall rymd”.

Boken är byggd kring episoder som beskriver de informella strukturerna i maktens korridorer. Mikael Genbergs kontakter med svenska företaget Rymdbolaget skildras utförligt eftersom de var en förutsättning för hela projektet. Visionen fick liv när Rymdbolaget tog den på allvar istället för att avfärda den. De ser chansen att visa vad de går för och testa ny teknik inför framtida månlandningar i mer traditionella ESA-sammanhang.

Den tekniska utmaning som Rymdbolaget antagit handlar om att landa en farkost på månen och fälla ut en modell av en röd stuga med vita knutar och man tror sig i nuläget kunna göra det till en kostnad av endast 500 miljoner. Det är lite pengar i rymdsammanhang, men det är pengar som i princip måste komma från privata aktörer och än så länge är det långt kvar för Genberg och hans så kallade musketörer.

Många blir fångade av visionen, men är de beredda att öppna plånböckerna? Månhusets tillskyndare måste balansera på en slak lina och hålla igång projektet samtidigt som man håller det borta från jantelagen och förlöjligande. Det är spännande läsning och boken slutar mitt i den virvel av aktivitet kring visionen som Genberg har satt i gång. I vår kommer Globen att krönas av den röda lilla stugan.

Redan i början av boken resonerar Anders Lif kring de etiska problem det innebär att vara journalist och samtidigt i det närmaste kompis med Genberg. Boken är definitivt ingen kritisk granskning utan snarare en del av projektet, men förfaller inte till några devota hyllningar. I den djupgående beskrivningen av vem Mikael Genberg är saknar jag ändå direkta svar på vissa frågeställningar. Hur ser han till exempel på risken att farkosten skjuts upp, men försvinner på väg ner mot månytan? Det är ju ett i rymdsammanhang vanligt scenario.

Boken drar med sig läsaren i spänningsfältet mellan beskrivningarna av en entreprenörs vardag och den bråddjupa utomvärldsliga visionen. För egen del kan jag konstatera att Mikael Genberg lyckades med den röda lilla stugan i trädet i Västerås. Hur meningsfullt månhusprojektet är får varje läsare bedöma själv.

Köp boken

Följ projektet på lunaresort.com