Voyager i interstellära rymden

Rymdsonden Voyager har officiellt nått ut ur solsystemet och in i den interstellära rymden (se Nasa:s presskonferens). Den kan nu lukta på energierna utanför solsystemet och berätta för oss om miljöerna långt, långt därute. 17 ljustimmar bort för att vara exakt.

Det tog 36 år att segla ut ur vårt solsystem. På vägen gjorde den en resa förbi gasjättarna som sådde ett frö i sinnet på mig som pojke. Jag har aldrig kunnat släppa kontakten med den här varsamt ihopskruvade farkosten med sina långa känselspröt som fortfarande mäter plasma och strålning även om den inte längre kan skicka bilder.

Nu är den alltså ute ur den bubbla av energivågor som omger vår sol. Voyager berättar för oss så länge som radioisotopbatteriet räcker – några år till. Sedan blir det tyst.

Om inget oväntat händer så fortsätter hon. Vidare ut i rymden. Och överlever oss alla.

Obama öppnar upp rymden

I ett tal på Kennedy Space Center i går kväll avslöjade president Obama vad han tänker sig att Nasa och USA ska syssla med i rymden framöver.

Farhågorna om att han skulle vara ointresserad och strunta i rymdfart tycks ha kommit på skam. Obama ÖKAR anslagen till Nasa samtidigt som han skrotar tanken på att återvända till månen till förmån för en asteroid som nästa mål för en amerikansk människa.

Läs talet, se det nedan och surfa runt på reaktionerna. Många är positiva. En av dem kommer från SpaceX vd Elon Musk. Som chef för ett av de privata företag som Obama vill ska sköta rymdfart till omloppsbana har han sina egna skäl att tycka som han tycker, men det är en intressant text.

Today, the President will articulate an ambitious and exciting new plan that will alter our destiny as a species. I believe this address could be as important as President Kennedy’s 1962 speech at Rice University. For the first time since Apollo, our country will have a plan for space exploration that inspires and excites all who look to the stars. Even more important, it will work.

Nya amerikanska giv i spännande spel

Dramatiska rykten från USA (som DN sprider) tyder på att Obamas administration kommer att lägga ner satsningen på Aresraketen och nuvarande planer på att återvända till månen. Det finns inte pengar helt enkelt. Man väljer att satsa på ISS, på att stötta kommersiella transportsystem och på att lägga de statliga rymdpengarna på forskning och miljöövervakning.

Visa mig en stats rymdprogram och jag ska säga dig hur den staten mår, brukar jag säga till folk som tycker att rymdintresse är insnöat (värt ett eget inlägg – återkommer). USA behåller ledartröjan ett tag till, men detta visar att musklerna helt enkelt inte räcker till.

Exakt vilket skifte vi står inför blir än tydligare när man ser en intervju med Nasas nye chef Charles Bolden från årliga Ilan Ramon International Space Conference i Israel. (Christer Fuglesang är för övrigt också där. Han var personlig vän med israelen Ilan Ramon som dog i Columbiakatastrofen 2003).

Här pratar Bolden öppenhjärtligt om att det inte längre handlar om astronauter till månen utan om astronauter överhuvudtaget. Han säger att vad än presidenten än säger nästa vecka så kommer näste man på månen att vara resultatet av internationellt samarbete (mer på Space Politics).

Kanske har han rätt och det bådar gott att han är så öppen och tillgänglig istället för en tillknäppt tjänsteman/politiker (ja, Charles Bolden var astronaut). Men jag håller med Sven Grahn som i senaste numret av Populär Astronomi konstaterade att ett internationellt samarbete i nuläget havererar eftersom varken USA eller Kina accepterar att den andre leder dem.

Vad återstår då? Vid skiften uppstår alltid nya spelregler och i brist på ett starkt FN kan ett internationellt samarbete som inte involverar nationalism ledas av en global privat satsning som både Kina och USA betalar till – och den som betalar mest får ta det första steget.

Christer Fuglesang i rymden

Dessa är de ord som Christer själv använde när han dag för dag beskrev hur det var att leva och arbeta på ”mänsklighetens yttersta utpost” i rymden under mission STS-128, augusti/september 2009. Citaten är lånade från rymdkanalen.se. Filmerna är Nasa:s sammanställningar av varje dags arbete.

Dag 1: Vi kom iväg! Underbar start. Kändes mindre skakig än förra gången. Har inte hunnit se mycket ut ännu, vi har jobbat hårt, men Discovery är nu rätt konfigurerad för rymden. Tyngdlösheten lika kul som förra gången. Har ätit liten mycket sen middag och ska nu sova.

Dag 2: Andra dagen i rymden och man känner som riktigt hemma. Som en gammal rymdräv 🙂

Det är härligt roligt att bara glida fram och sakta snurra runt i tyngdlösheten. T.o.m. toalettarbetet har varit enklare, kanske både huvud och mage jobbar bättre den här gången:-)

Det har inte varit särskilt hektiskt idag, men ändå fullt med arbete. Jag har mest hållit till på mellandäck och i luftslussen där vi bl.a. har förberett rymddräkterna och annat som ska över till ISS när vi dockat. Ergometern satte vi också upp och jag cyklade en halvtimme. Förra flygningen dröjde det till elfte dagen innan jag hann med ett cykelpass. Det känns lugnare den här gången. Än så länge I alla fall. Trots det blev det inte så mycket tittande på den vackra jorden, mycket p.g.a. att Pat, Kevin och Jose jobbade hela dagen på flygdäck med robotarmen och inspektion av värmesköldarna. Men vid ett tillfälle tittade jag ut och såg många vackra öar. Gissade på kanske Grekland och strax därefter dök det mycket karakteristiska Cypern upp. Någon minut senare var vi över Israel och Döda Havet.

Något varv senare runt jorden såg vi Kilimanjaro, fortfarande med tydliga glaciärer, men dessa försvinner sannolikt om något decennium p.g.a. temperaturhöjningen på jorden, som verkar rätt liten när man gör ett varv på en och en halv timme!

Dag 3: Dagens stora händelse var förstås dockningen med rymdstationen. Trots att vi inte kan använda våra småmotorer (ett problem som upptäcktes strax efter start) så flög Kevin och CJ en perfekt anflygning och dockning, t.o.m. ca tio minuter före beräknad tid. ISS är otroligt vacker när man närmar sig. Nu med alla fyra par stora solpaneler som lyser i orange och guld. Mellan dem de många cylindrarna som utgör de beboliga delarna samt radiatorer som allt skiner i silverfärg. Vilken juvel här uppe!

Min uppgift var att sköta dockningssystemet tillsammans med Pat och det gick smidigt. Vi hälsades välkomna ombord till ISS av befälhavare Genadij Padalka och hans fem besättnigskompisar från USA, Ryssland, Kanada och Belgien. Belgaren är min ESA kollega och vän Frank De Winne. Roligt att åter träffa en ESA-vän när jag kommer till ISS. ISS som är mycket större nu än för två och ett halvt år sedan. Jag har flyttat in i den Europeiska modulen Columbus under vår tid här, förutom nätterna före rymdpromenaderna då jag sover i luftslussen.

Dagens häftigaste jordobservation var ett otroligt skådespel av blixtar över Brasilien. Över ett område blixtrade det och hela tiden någonstans, ibland 5-10 på en gång. Fantastiskt fascinerande.

Igår bjöd jag besättningen på kexchoklad, idag på singoallakex. Mycket uppskattat bägge.

Men man gör ju sina misstag också: Igår kväll när jag borstade tänderna tyckte jag det smakade lite underligt men inte så mycket att jag reagerade starkt. Efteråt såg jag dock att jag hade använt rakkrämen i.st.f. tandkräm! Båda kommer i liknande tuber, har samma konsistens och blåa färg. Fast det är kart märkta, så man bör inte ta fel

Klart slut från rymden för idag!

Christer

Dag 4: FD4, d.s.v. fjärde flygdagen, var den intensivaste hittills. Under hela dagen jobbade jag med hopkopplingen av vår MPLM lastmodul Leonardo till Nod-2 på rymdstationen. Först med Tim Kopra, som nu officiellt tillhör Discoverys besättning medan Nicole har övergått till ISS, och sedan med Frank. Det var många sladdar, slangar och annat som skulle både skruvas bort och sättas på plats. Vi var dock klara nästan två timmar före schemat så vi började att föra över saker från Leonardo till ISS på en gång. Jobb som egentligen är för i morgon, men det skadar aldrig att ligga före.

Så inte heller idag blev det många tittar ut över jorden. Jag försökte se Skandinavien under en Europapassage på min förmiddag. Det var natt ute och vi kom upp från sydväst över Medelhavet norra Italien. Po-dalen var mycket lätt att urskilja med massor av ljus, från Turin över Milano ner mot Venedig. Över hela södra Europa var det molnfritt, men vi var för långt bort, eller det var för molnigt, så jag kunde aldrig urskilja hemma i norr. Och sedan hann jag inte med. Som banan ligger passerar vi Europa mest på nattid nu, men jag hoppas det hinner vrida sig tillräckligt så jag får någon dagspassage mot slutet av flygningen.

Såg flera ljusblixtar i ögonen när jag la mig igår, några riktigt kraftiga. Nätterna på Discovery såg jag bara ett par och ganska svaga. Där sov jag på mellandäck i utrymmet mot luftslussen och det är nog en av de mest skyddade platserna mot strålning.

På ISS lever de efter UTC, eller GMT, medan vi på rymdfärjan har MET. Det kan lätt leda till förvirring, men den här gången har vi i alla fall turen att tiderna skiljer sig precis med jämna timmar. Vi startade ju mindre än en minut före midnatt Floridatid, så skillnaden är fyra timmar. Vi behöver inte ens ställa om våra klockor som visade Floridatid, det är mindre än en minut från MET.

Dag 5: Det är fantastiskt vad roligt det kan vara att jobba som transportarbetare! Hela dagen har jag flyttat stora och små sker runt på rymdstationen. Störst var tre ställningar som knappt gick igenom de kvadratmeterstora luckorna, så vi fick ta det försiktigt och vi var två eller tre som hjälptes åt. När det var mindre väskor tog jag ett par mellan benen en tredje i handen och flöt iväg navigerandes med den andra handen. Apropå navigera, är det lätt att “flyta vilse”. I Nod2 kan man åka i fem olika riktningar och om man har huvudet upp eller ner så kan det vara skillnad på om man ska höger eller vänster. Det har blivit fel ett par gånger.

I går kväll var jag trots allt inte så sömnig. Så när de flesta lagt sig tog jag min iPod och la mig vid ett fönster och spanade ut ett bra tag. Lyssnade på gamla Evert Taube visor, om sjömän och sånt, vilket kändes passande. Det var natt på jorden igen och vi var over hav, men molnen var väl upplysta av det starka månskenet. Himlen var helt svart med många stjärnor och Karlavagnen lös mycket fint. En intressant slöja, eller halo, syntes hela tiden en bra bit över horisonten. Vet inte vad det kan vara, men det verkade som om det var allra högst upp i atmosfären och det var inte lokalt.

Ha det så bra på jorden!
Christer

Dag 6: I morgon rymdpromenad!

Ska bli jättespännande och kul. En stor del av dagens arbete har gått åt till att förbereda rymdpromenaden bl.a. gjorde jag i ordning min rymddräkt (med den svenska flaggan!) och alla verktyg vi behöver. Men Frank de Winne (Belgien) och jag flyttade också tre stora experimentställningar från MPLM till Destiny (US
lab), bl.a. ett för europeisk materialforskning.

Innan jag la mig igår letade jag fram mitt eget lilla experiment, Fluxen, som låg på sin plats i Columbus. Den fungerade som den ska när jag provade den. Det ska väl bli lite tid senare att göra något med den.

Bjöd alla ombord på norska sega gubbar (och gummor och barn), godis som var mycket uppskattat på
bägge rymdfarkosterna.

God natt från rymden dag 6,

Dag 7 och 8: Det var suveränt häftigt att komma ut och vandra på rymdstationen och Discovery igen! När jag gled ut ur luftslussen genom luckan såg jag hav och moln glida förbi i god fart långt under mig. Det är en hisnande känsla och instinktivt försöker man att hålla sig fast noga. Fast ramla ner gör man ju inte. Men inte vill man flyta iväg heller, även om vi har säkerhetslinor.

Rymdpromenaden var mycket lyckad och nästan helt utan småfel. Att hålla den 833 kg tunga tanken var lättare än jag trodde. Det var nästan mer mentalt jobb än fysiskt. Det gäller att koncentrera sig på rätt saker. Varken jorden eller rymdstationen kunde användas som referensramar för hur tanken ev. svängde i förhållande till mig när robotarmen rörde sig. Men om jag slappnade av de flesta muskler så följde tanken med mycket fint och man kunde känna om den började svänga på något sätt. I början spände jag bl.a. benen en hel del – jag ville ju inte halka ur fotstödet, men efter tio minuter kunde jag slappna av där också. Sedan var det mest att njuta av utsikten – när de var någon. Ett långt tag i början av rymdpromenaden var det bara kolsvart, men sedan kom vi in over ljus och det var Europa jag såg. Ett varv senare också när vi återigen var över Europa kunde jag identifiera Medelhavet och sedan Bosporen med Istanbul. Ytterligare
ett halvt varv efter det var det en jättevacker vy över Nya Zeeland där hela Sydön var molnfri med vackra snöbetäckta berg.

Har spanat efter Sverige i nattmörkret två gånger idag, men det var rätt mycket moln så det var svårt att identifiera. Tog foton men hoppas på bättre väder en annan dag.

Nu låses vi ini luftslussen igen för morgondagens sista rymdpromenad. Den är svårare rent tekniskt sett.

Hälsningar, Christer

Dag 9-11: Vi har just tagit farväl av rymdstationsbesättningen och stängt luckan till ISS. Vi sover visserligen i natt fortfarande hopkopplade med ISS, men något mer tillfälle att komma in dit blir det inte. Jag måste erkänna att det känns lite vemodigt. Det har varit fantastiskt roligt här: allt från arbetet till lekandet i tyngdlösheten när tillfälle ges och samhörigheten med en underbar grupp människor här uppe på mänsklighetens yttersta utpost. I går kväll åt vi middag tillsammans, alla tretton runt det inte särskilt stora ryska matbordet in den centrala, amerikanska, Nod1-modulen. Men i tyngdlöshet går det mycket lättare att packa ihop sig då man kan trängas i flera plan. Jag bjöd på knäckebröd och pepparkakor (inköpta på IKEA i Houston) samt svenska bilar i rymdfärjeskepnad. Vi klistrade vår STS-128-dekal i rymdpromenadsslussen och signerade, som brukligt är.

Den sista rymdpromenaden var ännu roligare än den första. Mer varierande med olika tekniska saker, jag kände mig mer ”van i sadeln” och det blev till en del improvisationer – på Houstons direktiv. Det mesta av även det gick bra, men det var ju lite förargligt att lamp-och-kamerahållare på hjälmen kom lös alldeles mot slutet. Antagligen hade någon kabel kommit åt att trycka in det ena av de två par av knappar som håller hållaren på plats när jag kämpade med att försöka få den sista trilskande kontakten på plats. Egentligen ska alla fyra knappar behöva tryckas in samtidigt för att ta av hållaren, men vi upptäckte efteråt när vi provade att det går att få av den genom att bara trycka in ett par och vrida på hållaren. Hur som helst, de sju timmarna utanför rymdstationen med många förflyttningar hit och dit var en sann höjdare! Vid ett tillfälle (när jag bytte RPCM:en) så låg jag på mage på toppen av ISS, ganska precis på mitten och tittade framåt i den riktning vi for. Det kändes som om jag satt på toppen av ett fabulöst ekipage och flög den fram över jorden.

Igår packade vi färdigt allt som ska med oss tillbaka i Leonardo, vår MPLM. Den kommer ner mycket tommare än den for upp och det stora öppna utrymmet som blev i mitten har erbjudit mycket roligt tumlande i tyngdlösheten. Inga problem att göra en quadrupelskruv eller en femvarvsaltomortal, eller vad man kan hitta på. Kevin berättade f.ö. att han tävlade i simhopp under skoltiden.

Gårdagen bjöd också på två mycket roliga direktkontakter med Sverige. Sätraskolan via amatörradio med många bra frågor från skolbarnen och en mycket trevlig pratstund med TV-soffan där jag var särskilt glad åt att också Frank fick chans att vara med ordentligt. Frank och jag har f.ö. jobbat mycket tillsammans igen de sista två dagarna med iordningställandet av luckor m.m. inför avdockningen av Leonardo, vilken Nicole och jag gjorde strax före (sen) lunch idag.

Varje gång vi kommer i närheten av Sverige försöker jag hitta ett fönster åt norr och en kamera. Tyvärr är det alltid natt över Europa, men det är ändå lätt att orientera sig efter stora städer som lyser starkt och de mörka vattnen. Men det har varit molnigt över Skandinavien så någon bra vy har jag ännu inte fått. Men det återstår ett par dagar till i rymden, så vi får väl se.

Riktigt raska rymdhälsningar,
Christer

Dag 12 Yoghurten är slut! I morse fanns det ingen och jag som beställt min favoritfrukost varje dag, tydligen fick jag inte det. Samma för Pat, som också gillar Arlas rymdmat. Det får väl bli en torrförpackad äggröra som man sprutar in vatten i och sedan får dra 5-10 minuter i stället.

Avdockningen gick bra och det var ett sällsynt vackert skådespel att flyga ett helt varv runt rymdstationen. Vi tog massor av foton och videos med alla tillgängliga kameror. När vi var rakt över ISS efter ett varv kom vi in över Europa (nattetid som vanligt) och vi kunde se rymdstationen i blåaktigt sken flyga rakt över Paris! Tyvärr var det svårt att få en riktigt bra bild av det, men jag försökte.

Det finns en stor fördel med att flyga fritt med rymdfärjan, dess stora fönster erbjuder fantastiska vyer över jorden. När vi var dockade till ISS såg man nästan bara olika delar av stationen genom dem.

Hälsningar,
Christer

Foto: Christer Fuglesang
ISS över Paris, Foto: Christer Fuglesang

Dag 13 “I am sailing, I am sailing, home again…” Väcktes imorse av denna mycket passande sång av Rod Stewart. Lisa hade valt den och hon vet att det är en av mina favoritlåtar. Det känns lite som en blandning av både segling och flygningen här på Discovery och om vädret tillåter landar vi om ett dygn. Fast väderrapporten vi just fick var inte helt optimistisk. Det kan nog bli både ett och två dygn till här uppe.

Hur som helst så håller vi på och förbereder rymdfärjan för återinträdet i atmosfären och landningen. Packväskor stuvas undan och spänns fast, stolarna sätts upp, färjans flygkontroller testas. Om en halvtimme görs sista mejlsynkroniseringen av markkontrollen och sedan ska Pat och jag fälla in Ku-bandsantennen.

När det är tid över tittar vi ut och fotograferar jorden. Fast när vi hade dagens närmaste passage till Sverige var vi upptagna med den sista presskonferensen, så det missade jag igen. Vi videofilmar också lite lekar i tyngdlösheten. Sista godiset gick åt, det var lakritsbåtar.

Det har varit ytterligare en underbar resa med Discovery i rymden till den Internationella rymdstationen. Fantastiska vyer, spännande och utmanande arbeten, hjärtligt roligt – och ibland svårt – i tyngdlösheten och allt detta tillsammans med de bästa kollegor man kan tänka sig. Vi har deltagit i ett av de mest utmanande och intressantaste projekten i vår tid. Ett projekt som bidrar till kunskap om jorden och rymden och som visar vägen framöver till nya världar. Detta görs i ett stort internationellt partnerskap som lär oss leva fredligare tillsammans. Det skänker stor tillfredsställelse att få vara en del av detta. Jag har verkligen haft tur och är lycklig över att t.o.m. ha kunnat jobba på självaste frontlinjen av detta. Jag ser nu fram emot att berätta för många om det hela och så småningom se fler skandinaver i rymden.

Bästa hälsningar,
Christer

Dag 14:

Rätt eller fel för Nasa?

Charles Bolden blir Nasas nye chef. Han har varit i rymden och det kan inte vara fel med en sådan erfarenhet. Christer Fuglesang med sin insyn skriver i sitt färska nyhetsbrev att valet av Bolden uppskattas inom Nasas väggar. Det kan inte heller vara fel.

Nu gäller det att Bolden gör rätt, för han har inte mycket marginaler att spela på vad gäller budget, tid och att nå de mål som för närvarande gäller – att återvända till månen 2020 till exempel.

Obamas utmaning i rymden

När Barack Obama svär presidenteden nästa vecka har han enorma förväntning på sig och en minst sagt komplex agenda. Det gäller även vilken väg USA ska ta i rymden.

En instabil värld i ekonomisk kris kräver mycket av världens mäktigaste man och förväntningarna är skyhöga, men han är ingen trollkarl, har inte förmåga att göra allt och många lär bli besvikna. När det gäller rymden har Barack Obama i alla fall möjligheter att sätta rejäla fotspår. Om han agerar engagerat.

Nasa har de senaste åren försökt uppfylla avgående presidenten Bushs vision från 2004 om bemannade färder till Månen och Mars. Problemet är att Nasa inte har fått de medel som behövs för att utveckla dessa nya transportsystem i Constellation-programmet med mindre än  rejäla neddragningar på andra områden.

Den avgående Nasachefen Michael Griffin har gjort vad han kunnat och driver på organisationen, men stödet från presidenten har varit blodfattigt. Bush orkade inte engagera sig i visionen efter att han lagt den. När rymdfärjorna tas ur trafik om ett drygt år tar det minst fem år tills vi har ett nytt amerikansk system för att transportera människor till rymden.

Vad Obama kan göra är att gjuta nytt liv i det amerikanska rymdprogrammet. Inte minst viktigt är det att han använder sin retoriska förmåga att övertyga det amerikanska folket om att bemannad rymdfart är ett sätt att utvidga den mänskliga erfarenheten.

Han har hotat att skjuta upp Constellationprogrammet, samtidigt som han har lovat mer resurser till Nasa. Rymdsektorn väntar otåligt på klargöranden. Det som läckt ut tyder på att Constellationfarkosterna fortsätter att utvecklas, men att man väntar med allt som har med en månbas att göra. Att ändå sätta upp mål i form av tidpunkter för människor på Månen och Mars är det enda rätta för att få konkreta mål att sträva emot. Annars fortsätter vi hänga löst i tomheten.

Barack Obama har nu också möjlighet att fördjupa internationella samarbeten. Bemannad rymdfart kräver hela världens resurser. USA:s vidare engagemang i ISS är viktigt. USA och Ryssland, Europa, Kina och Indien skulle kunna jobba mer ihop. De kommersiella krafter som finns måste få fria händer och uppmuntras av staterna.

Barack Obamas USA har fortfarande musklerna att leda människan på de första stegen ut ur födelsehemmet. Med visionär ledning som inkluderar alla globala krafter kan de kommande åren bli ett rejält avstamp. Oengagerat ledarskap på den här fronten kan sätta djupare spår i mänsklighetens framtid än misslyckanden på många andra av de områden där det nu ställs krav.


Kampanjfilm om Barack Obamas engagemang i rymden – som väntar på konkret uppföljning.

Mer politisk spänning i rymden

’Allt är politik’ heter det från vissa håll. Nog kan det ligga något i det, men den riktigt dramatiska storpolitiken har inte varit synlig i rymdsammanhang sedan kapplöpningen mot månen för 40 år sedan. Tills nu.

Rysslands allt skarpare profil mot omvärlden och invasionen av Georgien gör att USA inte längre självklart kan luta sig mot ryska Soyuzraketer under åren mellan 2010 och 2015 då rymdfärjan är pensionerad och nya raketen Ares är under utveckling.

”About five minutes after I heard the news of the Russian invasion of Georgia, I became concerned that our policy of depending upon them for crew transport might be in jeopardy”, säger Nasacehefen Mike Griffin till Orlando Sentinel. Detta efter att ett internt mail från honom läckt ut där han i princip förebådar katastrof för hela det amerikanska systemet för rymdfart med människor.

Samtidigt förbereder sig Kina för att i slutet av månaden skicka upp tre taikonauter i omloppsbana. Man placerar den i Kina gigantiska happeningen mellan slutet av paralympics och nationaldagen. Denna gång ska rymdfararna göra en rymdpromenad.

Trots att det är trist med motsättningar går det inte att bortse från den energiinjektion som rymdfarten får av politisk kamp. Månlandningen är det yttersta exemplet. När nu USA vill göra om samma sak lär de få tampas med Kina. Det inser till och med Griffin.

En stilla önskan om samarbete lär klinga ohörd, men det finns en joker på banan och det är den kommersiella sektorn. Om SpaceX får ordning på sina Falcon-raketer kan de mycket väl vara bryggan för Nasa mellan rymdfärjan och Ares. Och vem vet. Ett internationellt privat konsortium som använder Falcon 9 kanske slår både USA och Kina. Och lämnar politiken bakom sig.