Obama öppnar upp rymden

I ett tal på Kennedy Space Center i går kväll avslöjade president Obama vad han tänker sig att Nasa och USA ska syssla med i rymden framöver.

Farhågorna om att han skulle vara ointresserad och strunta i rymdfart tycks ha kommit på skam. Obama ÖKAR anslagen till Nasa samtidigt som han skrotar tanken på att återvända till månen till förmån för en asteroid som nästa mål för en amerikansk människa.

Läs talet, se det nedan och surfa runt på reaktionerna. Många är positiva. En av dem kommer från SpaceX vd Elon Musk. Som chef för ett av de privata företag som Obama vill ska sköta rymdfart till omloppsbana har han sina egna skäl att tycka som han tycker, men det är en intressant text.

Today, the President will articulate an ambitious and exciting new plan that will alter our destiny as a species. I believe this address could be as important as President Kennedy’s 1962 speech at Rice University. For the first time since Apollo, our country will have a plan for space exploration that inspires and excites all who look to the stars. Even more important, it will work.

Nya amerikanska giv i spännande spel

Dramatiska rykten från USA (som DN sprider) tyder på att Obamas administration kommer att lägga ner satsningen på Aresraketen och nuvarande planer på att återvända till månen. Det finns inte pengar helt enkelt. Man väljer att satsa på ISS, på att stötta kommersiella transportsystem och på att lägga de statliga rymdpengarna på forskning och miljöövervakning.

Visa mig en stats rymdprogram och jag ska säga dig hur den staten mår, brukar jag säga till folk som tycker att rymdintresse är insnöat (värt ett eget inlägg – återkommer). USA behåller ledartröjan ett tag till, men detta visar att musklerna helt enkelt inte räcker till.

Exakt vilket skifte vi står inför blir än tydligare när man ser en intervju med Nasas nye chef Charles Bolden från årliga Ilan Ramon International Space Conference i Israel. (Christer Fuglesang är för övrigt också där. Han var personlig vän med israelen Ilan Ramon som dog i Columbiakatastrofen 2003).

Här pratar Bolden öppenhjärtligt om att det inte längre handlar om astronauter till månen utan om astronauter överhuvudtaget. Han säger att vad än presidenten än säger nästa vecka så kommer näste man på månen att vara resultatet av internationellt samarbete (mer på Space Politics).

Kanske har han rätt och det bådar gott att han är så öppen och tillgänglig istället för en tillknäppt tjänsteman/politiker (ja, Charles Bolden var astronaut). Men jag håller med Sven Grahn som i senaste numret av Populär Astronomi konstaterade att ett internationellt samarbete i nuläget havererar eftersom varken USA eller Kina accepterar att den andre leder dem.

Vad återstår då? Vid skiften uppstår alltid nya spelregler och i brist på ett starkt FN kan ett internationellt samarbete som inte involverar nationalism ledas av en global privat satsning som både Kina och USA betalar till – och den som betalar mest får ta det första steget.

Obamas utmaning i rymden

När Barack Obama svär presidenteden nästa vecka har han enorma förväntning på sig och en minst sagt komplex agenda. Det gäller även vilken väg USA ska ta i rymden.

En instabil värld i ekonomisk kris kräver mycket av världens mäktigaste man och förväntningarna är skyhöga, men han är ingen trollkarl, har inte förmåga att göra allt och många lär bli besvikna. När det gäller rymden har Barack Obama i alla fall möjligheter att sätta rejäla fotspår. Om han agerar engagerat.

Nasa har de senaste åren försökt uppfylla avgående presidenten Bushs vision från 2004 om bemannade färder till Månen och Mars. Problemet är att Nasa inte har fått de medel som behövs för att utveckla dessa nya transportsystem i Constellation-programmet med mindre än  rejäla neddragningar på andra områden.

Den avgående Nasachefen Michael Griffin har gjort vad han kunnat och driver på organisationen, men stödet från presidenten har varit blodfattigt. Bush orkade inte engagera sig i visionen efter att han lagt den. När rymdfärjorna tas ur trafik om ett drygt år tar det minst fem år tills vi har ett nytt amerikansk system för att transportera människor till rymden.

Vad Obama kan göra är att gjuta nytt liv i det amerikanska rymdprogrammet. Inte minst viktigt är det att han använder sin retoriska förmåga att övertyga det amerikanska folket om att bemannad rymdfart är ett sätt att utvidga den mänskliga erfarenheten.

Han har hotat att skjuta upp Constellationprogrammet, samtidigt som han har lovat mer resurser till Nasa. Rymdsektorn väntar otåligt på klargöranden. Det som läckt ut tyder på att Constellationfarkosterna fortsätter att utvecklas, men att man väntar med allt som har med en månbas att göra. Att ändå sätta upp mål i form av tidpunkter för människor på Månen och Mars är det enda rätta för att få konkreta mål att sträva emot. Annars fortsätter vi hänga löst i tomheten.

Barack Obama har nu också möjlighet att fördjupa internationella samarbeten. Bemannad rymdfart kräver hela världens resurser. USA:s vidare engagemang i ISS är viktigt. USA och Ryssland, Europa, Kina och Indien skulle kunna jobba mer ihop. De kommersiella krafter som finns måste få fria händer och uppmuntras av staterna.

Barack Obamas USA har fortfarande musklerna att leda människan på de första stegen ut ur födelsehemmet. Med visionär ledning som inkluderar alla globala krafter kan de kommande åren bli ett rejält avstamp. Oengagerat ledarskap på den här fronten kan sätta djupare spår i mänsklighetens framtid än misslyckanden på många andra av de områden där det nu ställs krav.


Kampanjfilm om Barack Obamas engagemang i rymden – som väntar på konkret uppföljning.