DN Kultur tar ställning för rymdfart

Mycket ska man läsa… Hanna Fahls krönika om Mars i DN trodde jag skulle bli enligt det vanliga formuläret, alltså något i stil med att rymdfart är onödig lyxverksamhet som egentligen bygger på pojkdrömmar och att ställd mot övriga samhällsproblem så är det omoraliskt att sikta mot rymden.

Istället levererar hon en rolig och välskriven krönika om hur hon skulle ha haft det som vinnare av den dokusåpa MarsOne planerar. Avslutningen är magnifik:

För jag tycker, helt allvarligt, att mänsklighetens förbannade plikt är att drömma stort och fortsätta utforska rymden, att det är större och djupare och mer sinnesutvidgande än någon religion någonsin kan vara, att det är svaret på frågan varför.

Det där sammanfattar perfekt varför jag är så förbannat fokuserad på vikten av rymdfart. Kul att en röst som tagit ett sådant helhetsgrepp om tillvaron finns på DN Kultur av alla ställen.

Det blir inget (statligt) Marsprogram

Som världen ser ut just nu bedömer jag att det med säkerhet inte kommer att bli någon helt statligt finansierad resa till Mars. Trenden har funnits där sedan 70-talet: rymdresurserna i länders budgetar trängs undan och medborgarnas övriga krav på det offentliga har stigit kraftigt samtidigt som de starka staterna i västvärlden blir allt svagare.

Några nya starka nationer (läs Kina, Indien) kommer inte heller att ta över i rymden helt enkelt för att den globaliserade världen inte ser ut så. Stater blir långsamt svagare på bekostnad av enskilda personers rörlighet på land och nät, vilket leder till lägre lojalitet och upphetsningen inför en specifik flagga på Mars kommer inte att vara tillräckligt stor. Detta är i grunden en positiv utveckling, men reser frågor om rymdverksamheten.

Vi som tror att människor på Mars gagnar mänskligheten, vad kan vi vänta oss? Här ser vi också tydliga tecken på ett skifte. De privata företag som klivit ut på scenen, exempelvis SpaceX, föregår en framtid där en blandning av entusiasm, affär, vision och donation kan bli den kraft som kan göra det. Mer på det temat i en artikel i nya utgåvan av the Space Review vilket är intressant läsning.

Jag har tidigare skrivit om Mars One och vill vara tydlig med att jag inte tror att ett tv-projekt tar oss till Mars, men däremot kan det vara en del i det. Staters forskningsbudgetar kan också vara en del i det. Du och jag kan vara en del i det.

Många svårigheter återstår innan ankomsten till Mars. Det är en enorm utmaning att få till ett stabilt och säkert sätt att resa dit och det blir svårt att upprätthålla en stabil finansiering, men jag tycker mig skönja en framkomlig väg när förhoppningarna på staters rymdbudgetar kan läggas åt sidan.

Resan har börjat.

 

 

Mars One ser inte ut som en fluga

Projektet Mars One (envägsresor till Mars) har fått förstärkning. Den namnkunnige Nasa-forskaren Chris McKay är den senaste i raden av etablerade vetenskapsmän som ger idén sitt stöd.

Den för många chockerande tanken på ”självmordsresor” till Mars får alltså feedback som antyder att detta kan vara mer än några galna entusiasters grandiosa dröm.

Kanske kan det utvecklas till ett fungerande nätverk där ledande forskare lägger upp en plan, frivilliga kolonisatörer spelar huvudrollen och den globaliserade världens åskådare betalar via konsumtion av den media som kan produceras runt resan.

Nya jättekliv på Mars och intervju i P3

Tre marsrobotar
Tre generationers Marsrobotar. Spirit till vänster. Curiosity till höger.

När jag 2004 satt klistrad vid en slö laptop och följde farkosten Spirits landning på Mars ledde det till att jag började blogga om rymden. Drygt åtta år senare fick jag så åter uppleva den storslagna inspirerande känslan – den nya roboten Curiositys ankomst till Mars. Nervositeten, landningen, de första bilderna. I komprimerad form gestaltades i morse människans rörande och viktiga kamp för att lära känna villkoren bortom jordklotet.

Klippet börjar just när fallskärmen har vecklat ut. Rymdsonder har mer om hur landningen gick till.

P3 Nyheter intervjuade mig några timmar senare. Kort inslag, men bra samtal med påläst journalist.

Jag ska nog börja kalla mig aktivist istället för journalist i fortsättningen. Jag har nämligen svårt att förhålla mig speglande objektiv när jag uttalar mig. Det gäller speciellt Mars. Curiosity måste få sällskap så snart som möjligt. Vi måste skicka fler och billigare robotar och utrustning och vi bör kunna skapa ett brohuvud under 20-talet och befästa mänsklig närvaro på Mars under decennierna som kommer. Det är psykologiskt viktigt att veta att det finns alternativ livskraft på säkert avstånd från jorden samtidigt som det kan öka insikten om jordens utsatthet.

Ett mänskligt fotfäste på är Mars en hyllning till allt liv som under miljarder år kämpade för att utvecklas och sprida sig över jorden och till slut frambringade oss människor. Vi har Mars inom räckhåll rent tekniskt. Skulle saker och ting rasa på jorden och möjligheterna att satsa på rymden försämras drastiskt är det vi som måste förklara för våra barn att vi hade chansen men inte tog den.

Självhushållarna i Värmland behövs i rymden

Läser ett intressant reportage i nya numret av Filter som kretsar kring några personer som går en kurs i självhushållning i Värmland. De lär sig bruka jorden och fixa med sitt boende utan att vara beroende av den komplexa samhällstrukturen i övrigt. De får grundläggande kunskaper som inte behövs för att leva i dagens värld, men – som artikeln insinuerar – kanske i morgondagens havererade ekonomiska system.

Jag tror personligen inte på ett globalt sammanbrott (däremot på regionala). Självhushållarna tvingar in sig själva i den domedagskontexten och späker sig dessutom med frågeställningar om sitt förhållande till samhället runt omkring dem – ska de få ta del av samhällsservicen?

Jag vill uppmuntra dessa människor att fortsätta lära och praktisera kunskaperna så långt det går. Allt måste inte motiveras, men här kommer en viktig anledning till att lära sig självhushållning som de kanske inte tänkt på : Även om tekniken för att ta oss till rymden kräver det moderna samhällets yppersta resurser så kommer den nödvändiga etableringen av människor i rymden att kräva grundläggande uthållighet, en känsla för vad odling och självhushåll innebär och tekniker och kunskaper som inte finns i labb och institut – men däremot i kretsloppshuset på Klarälvdalens folkhögskola.

Från Kalahari till Meridiani

Författaren Lasse Berg i Kalahariöknen i Afrika, människans vagga.

Lasse Bergs bok ”Skymningssång i Kalahari – hur människan bytte tillvaro” är ett spännande hopp ner i vår bråddjupa mänskliga historia. Berg frammanar bilder av hur våra förfäder levde under hundratusentals år, i vandring, samtal och vila. Sedan kom skiftet för bara några tusen år sedan då vi började bruka jorden. Då var det stenhårt arbete i hierarkier som gällde.

Boken riskerar ofta att bli lite romantiserande kring våra förfärders hippieliknande tillvaro, men den bortser heller inte från att vår utveckling och vårt vetande vilar på det lidande som jordbrukandet innebar. Med dagens högspecialiserade yrkesroller och inrutade liv är det relevant att fundera över vilket sätt att leva som så att säga ligger i blodet.  Några punkter från boken:

  • Vi vill inte jobba hela dagen. Vi vill vila och samtala och umgås med andra människor.
  • Vi trivs bäst i grupper om ca 30 personer. Inom denna jobbar vi tätt ihop med 3-4 personer åt gången. Vi vill dessutom finnas i en lösare konstellation om 100-200 personer.
  • Vi vill inte ha någon chef. Vi trivs med att samarbeta, men under frihet att kunna bestämma själva. Lydnad är inte naturligt.
  • För att detta ska fungera är skam och jantelag funktioner i oss som håller tillbaka ett allt för kraftigt individuellt agerande. Detta fungerar tyvärr också inlåsande och repressivt mot avvikare.
Meridiani Planum på Mars där strövaren Opportunity landade. Det som syns på slätten är landaren och fallskärmen.
Jag kan inte låta bli att föra över Lasse Bergs bilder från vandringsmänniskans tid till en eventuell ny början för människan – på andra planeter. En framtida koloni på Mars borde ta avstamp i den afrikanska savannen. Med robotar som utför mesta delen av det komplicerade arbete som det innebär att lyckas framställa exempelvis mat på Mars, kan människan ägna sina dagar åt att samla in maten, kartlägga omgivningarna, samtala och utveckla nya metoder för överlevnad.
Hierarkier och styrning ovanifrån bör hållas på ett minimum (framförallt styrning från jorden). Förhoppningsvis kan kolonisterna ändå arbeta effektivt och hålla sams kring det gemensamma målet att etablera ett fäste på en ny planet. Kanske har människan mognat lite under årtusendena och kan dra nytta av olikheter och tygla de värsta aggressionerna.
Skymningssång i Kalahari, liksom föregångaren Gryning i Kalahari är i vilket fall utmärkt reselektyr.

”Mars”-resenärerna har det svårt

De sex män som suttit instängda i 450 dagar i projektet Mars500 har det tufft nu. Det är bara 50 dagar kvar, men man vet från studier på exempelvis forskningsbasen i Antarktis att den sista tredjedelen av lång gemensam isolering är fylld av depression och konflikt. ESA-deltagaren Diego Urbinas twitterinlägg skvallrar också om det:

”My family, I miss them a lot, and my friends. Well, in general I miss a lot of the randomness of the world.”

och han råder oss att:

”Kiss the grass, pet a dog, smell the air, listen to the birds, eat a cheeseburger, take a shower, run in the sand, hug a loved one.”

Det är nog inte bara de filosofiska sidorna som förstärks hos deltagarna utan säkerligen interna konflikter. Dessa får inte vi ta del av, men det får forskarna som vill lista ut hur problemen som följer av att stuva in flera människor på liten yta under lång tid ska kunna lösas.

För problem blir det. Vår sociala förmåga är en tunn fernissa som lätt brister under långt och hårt tryck. Flera studier både från rymdstationer och avlägsna forskningsstationer påvisar stora och växande psykologiska och sociala problem i gruppen halvvägs in i en mission. Olikheter och ambitioner krockar förr eller senare och följden blir konflikter. Depressioner kan lätt uppstå i den trånga isoleringen vilket spär på de interpersonella problemen (läs mer: Moving to Mars: There and Back Again. Stress and the Psychology and Culture of Crew and Astronaut av Sheryl L. Bishop, Ph.D).

Simuleringen är förstås tråkigare än en riktig resa till Mars och leder till mer tristess, men en riktig resa skulle kunna vara värre på andra sätt. Expeditionen är slut och det återstår bara tomma timmar på väg hem genom ett ändlöst svart kosmos i minimalt svängrum, men med gott om utrymme för slitningar att explodera.

Vid sidan av de dominerande tekniska utmaningarna är sådana här psykosociala problemställningar viktiga att kartlägga och försöka hitta lösningar på inför att allt fler människor kommer att tillbringa allt mer tid i små bubblor av människovänlig atmosfär i rymden. Diego Urbina och hans kollegors arbete får vi därför sända en tanke (han sänder oss lätt förvirrade tankar, nu kom just inläggen ”Live the terrestrial dream” och ”Earth: the land of opportunity”)

Vad gäller en resa till Mars finns en dramatisk lösning på problematiken: skippa hemresan. En envägsresa till Mars skulle öka stimulansen, förhoppningsvis tillräckligt för att åren på Mars – the land of opportunity 🙂 – ska präglas av gemensamt arbete istället för infekterade relationer.