Tre trender som kan bli tidlösa

Mängder av vetenskapliga framsteg har gjorts under 2013 och alla listor blir av nödvändighet kompromisser. På min lista vid årets slut hamnar tre saker som kan ses som starten på något större, tre fenomen som kan få stor betydelse under åren som kommer. Gott Nytt 2014!

Tillvaron får nya lager. En mindre grupp utvalda pionjärer fick under andra halvan av 2013 testa Google Glass. Det är en talstyrd dator vars minimala monitor bärs framför ögat i en glasögonliknande konstruktion. Google Glass släpps till allmän försäljning under 2014.

glass

Denna typ av ”eyewear” från Google och andra företag har potential att förändra vårt sätt att kommunicera och uppfatta världen. En möjlighet som öppnar sig när position, igenkänning och uppkoppling kombineras är nya lager ovanpå verkligheten. Med Google Glass kan vi sätta upp digitala ”post-it”-lappar i omgivningen och på oss själva och vi kan välja att läsa andras kommentarer och etiketter. Världen blir ännu mindre och kommunikationen ökar. En annan mer direkt möjlighet med Google Glass är att koppla in sig på en annans Glass. Det har redan visat sig vara ett fungerande redskap för kirurgi på distans.

Upplevelser går i arv. Ett av 2013 års mest uppseendeväckande forskningsresultat var ett experiment på möss som visar att rädsla för en specifik lukt kan ärvas vidare till kommande generationer. Farfar mus utsattes för en ananasliknande lukt samtidigt som han fick en lätt stöt. Hans avsky för lukten ärvdes till både barn och barnbarn. Hur i hela friden kan då ett känslominne föras vidare i form av DNA-kod? Forskarna har inte svaret. Man har visat att cellreceptorer känsliga för lukten blev fler och att området i hjärnan som reagerar på lukten blev större och triggade en avvärjande reaktion. Nästa steg är att ta reda på hur en förändringssignal har gått från hjärna till könsceller och hur DNA-kedjan i dessa kan ha förändrats så genomgående att reaktioner på lukt kan kodas in i kommande generationer.

mouse

Forskningsområdet kallas för epigenetik och handlar om hur DNA-sekvensen kan styras av molekyler som kopplar på DNA-kedjan och ändrar genernas uttryck beroende på vad vi går igenom i livet. Epigenetiken kommer att betyda mycket för alltifrån förståelsen av vår tillvaro till nya metoder att behandla sjukdomar.

Resan mot Mars har startat. 1961 annonserade president John F Kennedy att USA innan decenniets slut skulle landsätta människor på månen. Det initierade en jättelik statlig satsning på teknologiutveckling och ett lyckat månprogram. Att resa till Mars är ännu svårare och under de dryga 50 år som gått har inte mycket hänt på den fronten, men under 2013 etablerade företaget SpaceX sin billiga raketteknologi på marknaden och företagets vd Elon Musk har som uttalat mål att nå planeten Mars. Samtidigt har ett mer allmänt intresse för att resa till Mars kanaliserats via projektet Mars One vars mål är envägsresor och kolonisering av Mars. De statliga satsningarna ligger inte i närheten av 60-talets, men under 2014 kommer Nasa att prova ut en ny rymdkapsel, Orion, som ska kunna bära människor till Mars.

mars

Kanske kommer man i backspegeln att kunna konstatera att resan mot den röda planeten startade 2013.

Rymden tillbaka i rymdfilmen

Några av sommarens science fiction-filmer har utspelat sig ganska nära oss i tid och rum. Kanske förebådar det fler rymdfilmer som gestaltar världen utanför atmosfären lite mer verklighetstroget.

Det som allmänt kallas science fiction i dag ligger oftast närmare fantasy och har inte mycket med science att göra. Det kan vara väldigt sevärt ändå, men jag vill gärna slippa undra hur i hela friden den där gravitationsgeneratorn fungerar och var i skeppet den är placerad. 2001-ett rymdäventyr har nu 45 år på nacken, men är fortfarande en av de bästa i genren. Visionär och flummig, men gestaltningen utgår från det möjliga. Vi inte varit bortskämda med det sedan dess, men nu kanske något håller på att hända.

I sommar har jag sett Europa Report. Den går in för att göra berättelsen realistisk och det är tydligt att scenografen har studerat rymdstationen ISS inför konstruktionen av rymdskeppet som är på väg till Jupiters måne Europa. Om man nu ska göra en rymdskräckis är också Europa ett bra val. Under isytan döljer sig ett gigantiskt hav fyllt av energi från Jupiters dragningskraft och ska något skumt liv finnas i solsystemet är det mycket möjligt att det är här det finns.

europa-report

Detta är en bra film, även om den inte håller hela vägen. Man har tagit hjälp av Nasa-forskare och karaktärerna och deras handlingar är relativt trovärdiga (förutom att man förstås undrar varför människorna utsätter sig för sådan fara när det finns robotar). Jag tycker tyvärr inte att skådisarna får till det, framförallt inte i den krystade ramberättelsen. Svenske Mikael Nyqvist gör vad han kan, men har själv uttryckt besvikelse över slutresultatet. Detta är ingen fullträff, men ett lovvärt försök på låg budget, och gillar man rymdfilm får man inte missa den.

Elysium är en annan aktuell film och den använder sig av en rymdskeppsdesign som blev aktuell på 70-talet under namnen Stanford Torus eller O’Neill-cylindern. Detta är idéer om rymdkolonier i stora konstruerade strukturer som ger gravitation tack vare att de roterar. Bilderna på Elysium i filmen är mycket coola och gör idéerna verkligare, även om vi förstås är långt ifrån att förverkliga dem.

elysium

Tyvärr händer det mesta i filmen inte i Elysiums fascinerande trädgårdar utan på dammiga fält i Mad Max-inspirerade ändlösa actionsekvenser. Filmen har ett angeläget budskap, men det vore mer troligt om det ”gated community” Elysium ska föreställa vore byggt på en ö i havet. Jag längtar istället efter en sci-fi-deckare som helt utspelar sig i miljöerna på Elysium, placerad i en Lagrange-punkt någonstans runt solen.

Av sommarens sci-fi-konsumtion uppskattade jag Oblivion med Tom Cruise mest. För att den är välproducerad, för att den är välspelad, snygg och fantastisk. Här funkar ”suspension of disbelief” bättre än i Europa Report även om den inte alls tar avstamp i vår värld. Däremot är världen den bygger inte omöjlig. Och blinkningarna till 2001 är härliga.

Elon Musk har bett James Cameron att inte göra en Avatar 3 utan istället skapa den första rejäla gestaltningen av hur en kolonisering av Mars skulle kunna te sig. Det hoppas vi på. I väntan på detta kommer en kärlekshistoria mellan George Clooney och Sandra Bullock i filmen Gravity i höst. Den tycks i princip utspela sig på ISS-höjd hela vägen och även om den blir kalkon, så verkar känslan av rymden finnas där, rejält.

Missa för övrigt inte bloggen rymdfilm. Där finns mer info om filmerna och där återfann jag klassikern Silent Running som fascinerade mig gränslöst när den gick på tv på 80-talet.

Perspektiv

Två bra filmer som båda handlar om varför rymdfart är så viktigt för livet på jorden. Den ovan är nyproducerad med astronauter som lyckas beskriva känslan av att resa i rymden och den betydelse resan har fått för deras syn på jorden, livet och hur allt hänger ihop. Nedan en kort tolkning av Carl Sagans berömda beskrivning av Voyager-bilden Pale blue dot.

Hoppfullt hopp från gränsen till rymden

Äventyraren Felix Baumgartner lyckades i dag hoppa från 40 kilometers höjd ner till jordytan. Han tog sig dit i en kapsel fastsatt i en heliumballong och färdades i fritt fall ner till dryga kilometern kvar då han utlöste sin fallskärm.

Baumgartner är därmed den människa som färdats högst i en ballong (39 kilometer – rymden anses börja på vid 100 kilometer). Dessutom är han förstås den som fallit längst och den hittills enda människa som under fritt fall slagit igenom ljudvallen.

Det som var för mig var mest slående med dagens händelser är det globala genomslag som rekordförsöket fick (till och med viktigpetter-Sveriges Radio toppade med hans hopp) och det var kul att se den välproducerade och dramaturgiskt spännande direktsändningen.

Genom att låta den förre världsrekodhållaren agera CapCom blir det känsla. Genom att mamma och flickvän gråter blir det känsla, genom att Felix agerar lite svajigt i sin trycksatta dräkt blir det känsla.

Det var tydliga rymdvibbar i allt och man kan inte låta bli att fundera på hur en dramaturgiskt väl uppbyggd produktion kring framtida rymdfärder skulle slå igenom i mediebruset. Jämför gärna MarsOne:s idéer.

Red Bull har under alla omständigheter laddat sitt koffeinkryddade vatten med en rejäl dos mer känsla och jag hoppas att de fortsätter sponsra liknande äventyr.

Självhushållarna i Värmland behövs i rymden

Läser ett intressant reportage i nya numret av Filter som kretsar kring några personer som går en kurs i självhushållning i Värmland. De lär sig bruka jorden och fixa med sitt boende utan att vara beroende av den komplexa samhällstrukturen i övrigt. De får grundläggande kunskaper som inte behövs för att leva i dagens värld, men – som artikeln insinuerar – kanske i morgondagens havererade ekonomiska system.

Jag tror personligen inte på ett globalt sammanbrott (däremot på regionala). Självhushållarna tvingar in sig själva i den domedagskontexten och späker sig dessutom med frågeställningar om sitt förhållande till samhället runt omkring dem – ska de få ta del av samhällsservicen?

Jag vill uppmuntra dessa människor att fortsätta lära och praktisera kunskaperna så långt det går. Allt måste inte motiveras, men här kommer en viktig anledning till att lära sig självhushållning som de kanske inte tänkt på : Även om tekniken för att ta oss till rymden kräver det moderna samhällets yppersta resurser så kommer den nödvändiga etableringen av människor i rymden att kräva grundläggande uthållighet, en känsla för vad odling och självhushåll innebär och tekniker och kunskaper som inte finns i labb och institut – men däremot i kretsloppshuset på Klarälvdalens folkhögskola.

Grandios video från omloppsbana

Med allt bättre kamerautrustning på ISS och med fri tillgång till bilderna och crowdsourcing av materialet kan det bli sådana här storslagna och känslomässiga bilder från rymden. Jorden, farten, vår rymdstation, Vintergatan i fonden och norrskenet som en nattlig dimma över vår planet. Fantastiskt.

Knate Myers film får ett perfekt soundtrack med John Murphys musik från filmen Sunshine.

Fint svar på ‘varför rymden?’

We have been given eyes to see what the light year worlds cannot see of themselves. We have been given hands to touch the miraculous. We have been given hearts to know the incredible. Can we shrink back to bed in our funeral clothes? Mars says we cannot.

Free of the protection of the solid rock in which we hid to invent fire, now we stand unprotected in an invisible rain that showers from the Universe and will either cleanse us or melt us to nothing.

— Ray Bradbury ur essäsamlingen ”Too Soon from the Cave, Too Far from the Stars”

Charles Duke och hans fotografi

Månfararen Charles Duke var i Stockholm häromdagen, inbjuden av Tekniska museet. Han är mannen som på eget initiativ kombinerade känsla, effekt och personlighet och släppte en bild av familjen på månytan innan han klev ombord på landaren Orion och sköt sig bort från månen – givetvis efter att ha tagit en bild av bilden med sin Hasselbladare.

Just det fotot har jag i flera år haft som vinjett här på bloggen. Den innehåller så mycket mer än astronauter som hänger i tyngdlöshet eller flaggbilder och speglar min uppfattning att vi kan och bör fylla rymden med liv.

Av tidsbrist kunde jag inte ta chansen att träffa Charles Duke (läs gärna DN:s och UFO-Sveriges Clas Svahns långa intervju). Det här med tiden gör också att bloggen blir lidande, men jag vill passa på att påminna om mitt twitterkonto där jag dagligen kommenterar vad som händer i korta snabba ordalag. I brist på blogginlägg kan du alltså läsa de senaste twitterinläggen till höger eller prenumerera här.

Vad gäller bilden på månen har jag läst någonstans att den sedan länge är totalt urblekt av den starka solstrålningen. Att fortsätta visa den och skriva om den blir därför desto mer angeläget.

Så ska strålningen stoppas

Diskussioner om rymdfart kan ofta sluta typ så här:
– Jo, jo, ni kan prata hur länge som helst om hur man kommer till Mars, ni kommer ändå att bli stekta på vägen.

Stekt betyder i det här fallet strålskadad och de personer som höjer varningsflagg har i princip rätt. Utan jordens atmosfär och jordens magnetfält klarar våra kroppar inte av den strålning som kommer från solen och resten av universum. Detta är en potentiell ”showstopper”. På ISS har man speciella strålningssäkra platser att söka sin tillflykt till vid solutbrott, men faktum är att jordens magnetfält skyddar ganska bra även på rymdstationen. Det är vid färder längre ut som det blir akut.

Man pratar därför om att gräva ner sig på destinationen, färdas i farkoster med väggar fyllda av strålningsabsorberande vatten eller omgivna av konstgjorda magnetfält, men jag tror att en annan del av tekniken kommer att stå för lösningen. Utvecklingen av medicin och biologiskt kunnande accelererar. Vi närmar oss ett läge där bioteknik kan skydda våra kroppar på ett djupare plan med hjälp av mediciner och terapier som stärker cellens funktioner. Det svenska experimentet med björndjur som överlevde rymden visar att biologiska varelser kan fungera i strålning och lite längre in i framtiden kan till exempel små nanorobotar i blodomloppet reparera de celler som skadas av strålningen.

Vad jag vill säga är alltså att vi lugnt kan fortsätta planera för resor i rymden. Samtidigt som tekniken för att ta oss dit mognar kommer tekniken för att skydda oss mot strålningen att utvecklas. The future is so bright we’ve got to wear shades…

I väntan på Google

Google är ett enormt företag i själva mittpunkten av informationssamhället. De har växt explosionsartat och fortsätter att stärka sitt grepp om vår livsföring genom att vara medvetna om våra behov ett steg innan vi själva blir det. Jag tror därför att de kommer att spela en stor roll när vårt behov av rymden blir tydligare framöver.

Det var väl någon gång på 80-talet som man slutade definiera vår tid som ”rymdåldern” och istället gick över till ”informationssamhället”. Människan tog sina stora utvecklingssteg i informationsflöden och inte i rymden som många trodde i början av 70-talet. Men nu går det med god vilja att skönja en rymdrörelse igen och jag tror att informationssamhällets gigant kommer att betyda mycket för den rörelsen framöver.

För att något ska hända på allvar behövs det att någon sätter igång vågen. Jag har skrivit mycket om företag som SpaceX, men de är trots allt mikroskopiska i jämförelse med andra inflytelserika krafter. Av dessa går demokratiska stater bort av politiska orsaker – rymden ger få röster – och diktaturer har ingen uthållighet. Traditionella ekonomiska krafter har heller inte visat något intresse för rymden då det inte gagnar affären. Återstår otraditionella, dvs nya, ekonomiska krafter. Google är huvudexemplet med en organisk organisation, snabbfotad styrning och avslappnad affärsmodell. De tjänar sina stora pengar på att ha ett öppet sinne och utforska möjligheter förutsättningslöst.

Och givetvis har Google kastat blickar på rymden. I grundarnas huvuden tror jag dessutom att det finns större planer. Hittills har vi sett saker som:

Google LunarXprize – Google står för prispengarna i den pågående tävlingen som går ut på att skicka farkoster till månen.
Googles olika karttjänster för månen, Mars och stjärnhimlen.
En allmän hållning till rymden som grunar sig i att rymdverksamhet stärker kunskapsnivån.
I bakgrunden har Google-grundaren Sergey Brin gått in med några tiotal miljoner i Space Adventures, troligen för att garantera sig själv en plats på någon av Space Adventures kommande rymdfärder med Soyuz till ISS. Att Brin också har gått in i Elon Musks elbilsfirma Tesla ger vid handen att han är välinformerad om möjligheterna som systerfirman SpaceX kan ge.

Bli med andra ord inte ett dugg förvånade om ni snart får se något ännu större annonseras av Google som har med rymden att göra. De bjöd på ett smakprov 2008 – då i form av ett aprilskämt, men att tanken finns på riktigt i Sergey Brins huvud tycker jag klippet som skulle sälja in skämtet visar.