Lugnet före stormen?

Det har inte kommit så mycket pampiga löften och visioner från rymdturismfronten på sistone och det är bra det. Det som räknas nu är farkoster i rymden.

Kanske beror lugnet på en ny koncentration på målet. Något kan nämligen skönjas vid horisonten. Drygt åtta år efter att SpaceShipOne demonstrerade att en privat firma kunde skicka en människa till rymden närmar sig Virgin Galactic den avgörande första rymdfärden med SpaceShipTwo. Innan årsskiftet ska farkosten, komplett med raketmotor, testa glidflygning och i början av 2013 startar man motorn och färdas till rymden.

Om allt går bra inviger Richard Branson med familj turisttrafiken till rymden senare nästa år (”nästa år” har det dock varit i flera år nu).

I väntan på det som komma ska en ny bra promotionproduktion från Virgin Galactic:

Hoppfullt hopp från gränsen till rymden

Äventyraren Felix Baumgartner lyckades i dag hoppa från 40 kilometers höjd ner till jordytan. Han tog sig dit i en kapsel fastsatt i en heliumballong och färdades i fritt fall ner till dryga kilometern kvar då han utlöste sin fallskärm.

Baumgartner är därmed den människa som färdats högst i en ballong (39 kilometer – rymden anses börja på vid 100 kilometer). Dessutom är han förstås den som fallit längst och den hittills enda människa som under fritt fall slagit igenom ljudvallen.

Det som var för mig var mest slående med dagens händelser är det globala genomslag som rekordförsöket fick (till och med viktigpetter-Sveriges Radio toppade med hans hopp) och det var kul att se den välproducerade och dramaturgiskt spännande direktsändningen.

Genom att låta den förre världsrekodhållaren agera CapCom blir det känsla. Genom att mamma och flickvän gråter blir det känsla, genom att Felix agerar lite svajigt i sin trycksatta dräkt blir det känsla.

Det var tydliga rymdvibbar i allt och man kan inte låta bli att fundera på hur en dramaturgiskt väl uppbyggd produktion kring framtida rymdfärder skulle slå igenom i mediebruset. Jämför gärna MarsOne:s idéer.

Red Bull har under alla omständigheter laddat sitt koffeinkryddade vatten med en rejäl dos mer känsla och jag hoppas att de fortsätter sponsra liknande äventyr.

Kommersialiseringen av rymden fortsätter (inte utan dramatik)

När företaget SpaceX i natt sände upp sin andra rymdfarkost med destination ISS markerar det starten på den mer ”vardagliga” kommersiella verksamhet som många ser som ett sätt att få ner kostnader och öka mänsklig närvaro i rymden.

Men nattens uppskjutning hade kunnat bli ett gigantiskt bakslag för SpaceX. 1.30 in i videon från uppskjutningen nedan syns tydligt att en motor på Falcon 9-raketen exploderar. Tack vare de inbyggda säkerhetssystemen sprids inte explosionen och de övriga åtta motorerna brann lite längre än planerat för att få upp Dragon i rätt position.

På ett sätt är det förstås en triumf för SpaceX att man kunde visa upp raketens förmåga att kompensera för problem. Med ett annat synsätt är en exploderande motor förstås inte bra – och ökar osäkerheten inför framtida uppsändningar av människor. Space X hade ännu några timmar efter uppskjutningen inte erkänt att motorn exploderat, bara att den stängt av sig själv.

Detta var dock den sista uppskjutningen med denna variant av motor. Nästa gång är det nya Merlin 1D som sitter i Falcon 9.

Det är också intressant att notera att i bakvattnet av SpaceX löpande uppskjutningar mot ISS fortsätter Bigelow Aerospace att utveckla en uppblåsbar modul som kan docka med rymdstationen och därmed ytterligare öka dess storlek – oberoende av de stater som alla redan bidragit med moduler till rymdstationen. Mer om detta i Bloomberg-klippet.

UPPDATERING: Det var alltså inte en explosion framhåller SpaceX med emfas 18 timmar efter uppskjutningen. Man hävdar att motorn stängdes ner efter att den registrerat ett fel. Anledningen till flygande ”vrakspillror” och eld är tryckförändringen som blev följden. Orsaken till att motorn stängde av sig själv tittar man fortsatt på.

Rymdturismen är här!

Det utbrister i alla fall New York Times i sin stora resebilaga i helgen. Och eftersom det är en kvalitetstidning kan det vara värt att läsa artikeln.

Man konstaterar snabbt att det definitivt är så att rymdturismen står för dörren:

“There’s no question, in the next couple of years there’s going to be commercial space tourism,” said Roger D. Launius, senior curator of space history at the National Air and Space Museum at the Smithsonian Institution. “That’s clearly going to happen.”

Men man slutar inte där utan erbjuder långläsning som blir allt mer konkret och mynnar ut i vad det är med resmålet som lockar. Det kan till exempel vara det faktum att det inte finns några destinationer kvar på jordklotet. Det är definitivt ”unbeaten track” och så här säger en av de som köpt biljett:

“I don’t know where it’s going to take me, and I don’t think it would be fair to get involved with it if I only had some sort of guarantee about what I was going to get out of it,” he said. “The question might better be asked: What am I going to contribute to it?”

Nedan ser du en video som bygger på NY Times-artikeln:

Excalibur Almaz och The Economist

Den ansedda internationella tidskriften The Economist kampanjar just nu i Stockholm. Det är kul att de har valt en artikel om den framväxande kommiersiella rymdturismen att tapetsera tunnelbanan med. Jag har bara en liten invändning.

Under rubriken ”Next stop, the moon” ställer man de två firmor som vill erbjuda rundturer runt månen mot varandra. Det är en faktaspäckad, korrekt och koncentrerad artikel om Isle of Man-baserade Excalibur Almaz och amerikanska Space Adventures. Ingenting är fel och man konstaterar också att det blir tufft för Excalibur Almaz att lyckas.

Jag skulle vilja lägga till att chansen är nära noll och att The Economist därmed skjuter lite förbi målet, som för deras del måste vara att ge en fullkomligt korrekt bild av hur saker och ting ligger till. För mig som har följt den spirande industrin för kommersiell rymdfart under några år framstår Excalibur Almaz som en av de minst möjliga alternativen för den som vill uppleva rymden. Få blir gladare än jag om de skulle få igång något, men möjligheterna är försvinnande små av följande orsaker:

  1. Man följer samma spår som mängder av misslyckade projekt har gjort under de senaste 40 åren. Idén ser bra ut på papperet och man lyckas samla kapital, men underskattar svårigheterna och kostnaderna.
  2. Man använder sig av gamla ryska Almaz-farkoster. Min ryggmärgsbedömning är att de inte har kontroll på dessa i tillräckligt hög grad. Det man tjänar på att bygga på en existerande farkost tror jag att man förlorar på att försöka säkra och modernisera den tillräckligt.
  3. Man visar inga konkreta framsteg med hårdvaran, bara ord, löften, samarbetsavtal och andra papper.

Alltså. Har du 150 miljoner dollar över, lägg dem inte på Excalibur Almaz. Space Adventures har ett track record av att skicka turister, de har sålt en biljett redan och de bygger på Soyuz-teknik som är i bruk.

Fast själv skulle jag vänta på att SpaceX och Bigelow Aerospace kommer igång ordenligt. De utvecklar modern teknik från grunden och visar att de kan flyga saker. Dessutom använder de sina egna pengar i utvecklingen. Då är det lättare att satsa rätt. Samma sak med Virgin Galactic. Man har blivit försiktigare med löften, Richard Branson använder sina egna pengar och de bygger själva en ny farkost.

Space Tourists – Bajkonur bakom kulisserna

Jag kan rekommendera filmen Space Tourists av många anledningar. Främst för den fascinerande inblicken i verksamheten på världens hittills främsta rymdhamn, Bajkonur Kosmodrom.

Den schweiziske dokumentärfilmaren Christian Frei speglar livet i och omkring Kosmodromen under den tid då Anoushe Ansari tränade inför att skjutas upp i rymden som världens första kvinnliga rymdturist. Frei följer Ansari ända upp i rymden där man får ta del av hennes egna filmer från vardagslivet ombord, definitivt värt att se för den som vill veta mer om hur det är att leva i rymden.

Filmen handlar annars till största delen om livet runt uppskjutningarna. I staden Bajkonur vittnar igenbommade stadsdelar om hur stor verksamheten var en gång i tiden. När Soyuz-raketen transporteras ut till startplattan knakar de betänkligt i de gamla järnvägsspåren och hela stället har en air av museum över sig, men det andas hela tiden enorm respekt och vördnad för rymdfarten.

Frei följer även skrotjägarna som åker ut på stäppen och tar tillvara på de nedfallna raketstegen och gör en plötslig utflykt till Rumänien och raketidealisterna Arca Space. Det är inte helt solklart vad han vill säga med det. Förhållningssättet till rymdfart är i grunden kritiskt, men Frei verkar bli fascinerad själv. Till slut blir filmen ändå något som lyckas ringa in lite av rymdfartens själ och den har ju också fått dokumentärfilmspriser.

Dråpligast och mest talande är scenerna där rymdturisten Charles Simonyi provsmakar den ryska rymdmaten – konserver med olika typer av kött i gele. Han håller god min inför den viktiga tilldragelsen för att inte såra de stolta rymdmattanterna, men frågan är hur länge de ryska aladåberna finns kvar på menyn i rymden.

Allt fler räknar på rymdturism

CIrkusmiljonären Guy Laliberté har anlänt till ISS iklädd clownnäsa. Förutom att ”sprida glädje” vill han under sin turistfärd till rymden även uppmärksamma världen på vattenproblem genom sin organisation onedrop.org. Rymdfärden är helt klart en uträknad del av hans liv och verk.

Andra som räknar på rymdturism är Aspis Liv som nyligen bistod Christer Fuglesang med en livförsäkring. De erbjuder nu försäkringar för svenska rymdturister. Förutom att det vore intressant att se deras riskuträkningar, är det helt klart ett affärsmässigt drag och Aspis Liv sällar sig till dem som på allvar tror att rymdturismen blir en sektor som det går att tjäna pengar på.

Från Sverige till rymden – om rymdturism i Populär Astronomi

Denna text är en uppdaterad version av den som publicerades i tidningen Populär Astronomi nummer 3 September 2008, då tidningen tyvärr publicerade ett tidigt utkast istället för den färdiga texten.

Om några år kommer tiotusentals personer att ha möjlighet att göra ett kort besök i rymden som rymdturister. Många kan komma att starta från Sverige. I Kiruna pågår förberedelserna och jag reste dit för att ta reda på vad Spaceport Sweden egentligen är.

Från 2012 kan rymdfarkoster rulla på Kiruna Flygplats (bilden är ett montage).
Från 2012 kan rymdfarkoster rulla på Kiruna Flygplats (bilden är ett montage).

På väg ner för landning på Kiruna flygplats. Från hög höjd är Kiruna bara en oregelbundenhet i renarnas vidsträckta betesmarker. En oändlig grön matta av sjöar, myrar och skogar breder ut sig bort till horisonten åt öster. Västerut målar snön breda vita ränder upp mot den skandinaviska fjällkedjan trots att det är mitten av juni.

Planet är en MD-82 från Norwegian Air med 155 sittplatser som nästan är fullsatt. Förutom familjer med Kirunapåbrå som återvänder från förskingringen i söder lagom till midsommar finns där turistande sydeuropéer som förväntansfullt har tagit sig till midnattssolens land. Stadens rutnät av vägar och byggnader blir snabbt större när flygplanet går ner och LKAB:s gigantiska svarta slagghögar vid gruvberget Kirunavaara tornar upp sig.

Om ungefär fyra år kommer rymdturister att uppleva samma vyer om allt går som planerat. En stor skillnad jämfört med den rutinmässiga inflygningen med Norwegian Air är att de befinner sig i farkosten SpaceShipTwo från Virgin Galactic med sex sittplatser och att de precis har varit i rymden. De har varit tyngdlösa, de har upplevt jordens rundning och med egna ögon sett den tunna blåa atmosfären och den svarta rymden.

– En flygning från Kiruna blir blå. Man ser Ishavet i väster och Bottenviken och Östersjön i söder. Du får både landmassor och hav och känslan av att jordklotet är blått blir tydligare här än om man flyger från Spaceport America i New Mexico. Där blir det gult. Du kommer inte att se mycket mer än öken. Möjligen Mexikanska Golfen i fjärran, säger Johanna Bergström-Roos som är informationschef för Rymbolagets bas Esrange Space Center utanför Kiruna.

Utsikten från en Virgin Galactic-farkos ovanför Kiruna. Enligt Google Earth.
Utsikten från en Virgin Galactic-farkost ovanför Kiruna, enligt Google Earth. Tittar man upp och åt sidorna är det istället rymdsvart eftersom farkosten befinner sig utanför atmosfären.

Johanna Bergström-Roos arbetar 30 procent med kommunikation för Spaceport Sweden, men det räcker inte. Suget efter information är stort och under två timmar ringer både DN och SR P4 oberoende av varandra. Något händer i Kiruna som handlar om annat än svårfattlig rymdforskning. Johanna Bergström-Roos framhåller att Spaceport Sweden redan finns.

– Vi säger att vi är “open for business”. Vårt koncept är inte så futuristiskt som skisserna från New Mexico eller så lyxigt som planerna i Dubai, men mycket är redan på plats.

De existerande pusselbitar som tillsammans skapar Spaceport Sweden är Kiruna Flygplats med hangaren Arena Arctica, Ishotellet i Jukkasjärvi, Näringsutvecklingsbolaget i Kiruna och Esrange. På Esrange finns den teknik och kunskap som krävs för rymdverksamhet, men platsen ger också en unik inramning. De stora vita satellitdiskarna är spridda åt alla väderstreck, uppskjutningsramperna, ballonguppsändningsplatsen, radarbollarna på taken, kontrollrummen med skärmarnas karaktäristiska bilder av en utsträckt jord med satellitbanor utritade. Allt sammantaget ger en känsla av rymdbas. Här ska rymdturisterna utbildas och bo och känna sig delaktiga i en bredare tradition av rymdutforskning.

Alternativ för satellituppskjutning
Johanna Bergström-Roos framhåller gärna fördelarna med Spaceport Sweden, men vill inte kalla de tiotalet rymdhamnar som nu ligger på ritborden världen runt för konkurrenter. Hon ser dem alla som ett slags samarbetspartners. I framtiden kommer de kanske till och med att knytas ihop som destinationer. En svindlande tanke ligger nämligen nära. När farkosten som lyfter från Kiruna väl är uppe i rymden, då har man gjort det svåra, då är man utanför atmosfären. Att då tända motorn och dra iväg kräver inte så mycket energi. En resa från Kiruna till Karibien skulle kunna ta minuter utanför atmosfären.

För överskådlig framtid kommer det ändå att handla om så kallade rymdskutt. Upp och ner på samma plats. Då handlar det för operatörerna om att välja plats och det är tydligt att Spaceport Sweden vill ta en position här. Och för Esrange betyder Spaceport Sweden mer än rymdturism.

Johanna Bergström-Roos framför en av alla de stora satellitantenner som spårar, följer och styr en stor mängd satelliter från kullarna runt rymdbasen Esrange.
Johanna Bergström-Roos framför en av alla de stora satellitantenner som spårar, följer och styr en stor mängd satelliter från kullarna runt rymdbasen Esrange.

– Förutom rymdturister kan man tänka sig att skicka upp vetenskap. Kanske bemannad vetenskap. Vi har skickat upp massor av micro-gravity-raketer härifrån. Nu kan vi skicka med forskare eller försökspersoner också och det betydligt billigare än på en rymdfärja eller upp till rymdstationen. Sedan kan man tänka sig att släppa ut en satellit som skjuts till omloppsbana däruppe. Då har vi helt plötsligt ett kommersiellt utvecklat alternativ för satellituppskjutning, säger Johanna Bergström-Roos.

Hon blir avbruten av högtalare uppsatta i kontorsbyggnadens korridorer. Det är projektledaren för den pågående ballonguppsändningen som rapporterar att man beslutat avbryta. Regnet låg i luften. Esranges VD Olle Norberg åker ut till ballonguppsändningsplatsen som är en gigantisk grusplan, stor som 40 fotbollsplaner. Den heliumfyllda tankbilen mitt på platsen ser ut som en leksaksbil i jämförelse och skogskanten ser ut att ligga vid horisonten. De första regndropparna har börjat falla och Olle Norberg berömmer personalen för att de avbröt precis innan ballongduken av plast skulle rullas ut.  De har varit igång i ett dygn och väntat på lämplig vind och väder, men måste nu hem och vila. De konstaterar att det är svårt att sova när man gått över gränsen och in i andra andningen.

Över 550 ballonger som gör mätningar i de översta delarna av atmosfären har skickats upp från Esrange sedan 1974 och behovet fortsätter att vara stort. Från uppskjutningsramperna på området har 500 raketer stigit upp i rymden sedan 1966. Lägg till det 25 års satellitövervakning. Esrange har alltså fler ben att stå på än framtida rymdturism, men det märks att de högtflygande planerna med människor är i fokus för tillfället.

Esranges VD Olle Norberg på ballonguppsändningsplatsen.
Esranges VD Olle Norberg på ballonguppsändningsplatsen.

Under Olle Norbergs bruna tweedkavaj skymtar en svart pikétröja med Virgin Galactics karaktäristiska logotyp i form av ett öga. I arbetsrummet på Esrange är en modell av SpaceShipOne i fönstret en röd färgklick i den administrativa vardagen och en av de få rymdprylarna. Det är helt uppenbart att Olle Norberg tycker att arbetet med Spaceport Sweden är kul. Det är också uppenbart att samarbetet med Virgin Galactic tuffar på som det ska. I januari 2007 skrev parterna under ett avtal om samarbete i samband med att näringsminister Maud Olofsson besökte Kiruna för att inviga Spaceport Sweden. Målet är att en studie om förutsättningarna för rymdturism ska resultera i ett driftsavtal som innebär att Spaceport Sweden blir Virgin Galactics första rymdhamn utanför USA. Man betar av punkt för punkt och är enligt Olle Norberg på god väg. Att det kan bli förseningar vet alla. Det har redan blivit förseningar. När SpaceShipOne gjorde sin jungfruflygning 2004 hoppades Virgin Galactic vara i rymden vid det här laget. Under hösten startar provflygningarna i luften med bärplanet.

Relation till rymden
Under tiden lär sig parterna av varandra. Människorna på Virgin Galactic har upptäckt att människorna på Esrange har djup kunskap och lång erfarenhet av rymdverksamhet. Olle Norberg avslöjar att Virgin pumpar dem på information. Tack vare Esrange insåg till exempel Virgin att de måste utveckla någon form av rymddräkt och Olle Norberg tipsade om vilka konsulter de kunde använda. Det som nu pågår är ett givande och ett tagande, ett partnerskap där Esrange gärna bjuder på allt de kan. Ingen pratar om pengar. Allt som gäller är att få upp människor i rymden.

– Frågan är om Branson kommer att tjäna några pengar på detta. Det är kanske inte så affärsmässigt, men han brinner för det, säger Olle Norberg.

Ögat i Virgin Galactics logotyp på tenniströjan är grundaren Richard Bransons egen iris. Branson med familj kommer att sitta i den första reguljära flygningen med Virgin Galactic. Det är personligt för honom. Han har dessutom flera gånger uttryckt en vision om rymden som en plats för lösningar på jordiska problem.

– Skönheten med farkosterna är att de kan förändra vår relation till rymden och hjälpa oss nå en era där tillgängligheten inte längre är ett undantag utan kommersiell och vetenskaplig norm, sa Richard Branson vid avtäckningen av SpaceShipTwo i januari 2008.

Olle Norberg, Richard Branson och Rymdbolagets Sven Grahn under en av de många USA-resorna som svenskarna gör för att sy ihop samarbetet med Virgin Galactic.
Olle Norberg, Richard Branson och Rymdbolagets Sven Grahn under en av de många USA-resorna som svenskarna gör för att sy ihop samarbetet med Virgin Galactic.

Spaceport Sweden kommer att tjäna pengar genom att ta ut avgifter av operatörer som Virgin Galactic och andra framtida operatörer. Klart är att man inte tänker göra några jätteinvesteringar. Tvärtom tänker man minimalistiskt. Kiruna Flygplats kommer inte att byggas om med futuristiska terminaler. Johanna Bergström-Roos kan tänka sig en enkel båge eller liknande som en symbol för att flygplatsen faktiskt också är en rymdhamn.

En amerikansk studie visar att 5000 nya jobb kan komma att skapas i New Mexikos öken om rymdhamnen där blir lyckad. Om Kiruna får endast 10 procent så många rymdturister skulle det innebära 500 nya jobb i kommunen. LKAB sysselsätter 1500 personer. Det är förstås något som intresserar kommunalrådet Kenneth Stålnacke. Han tar emot i Kirunas stadshus där man precis håller på att städa upp i den stora hallen. Dagen innan invigde LKAB ett nytt pelletsverk som kostat över sex miljarder kronor och kronprinsessan Victoria var där och klippte bandet och på kvällen var det fest i stadshuset.

– Då LKAB bjuder, då sparas det inte, säger Kenneth Stålnacke och växlar några ord med vaktmästarna på väg in till sitt kontor där väggen domineras av målningar med gruvarbetarmotiv.

– Beroendet av gruvan är enormt så vi måste arbeta på att skaffa andra ben att stå på häruppe. Nu ser vi fantastiska möjligheter.

Kirunas kommunalråd Kenneth Stålnacke framför en raketmodell som helt nyligen placerats i mitt emot kommunhuset. I Kiruna stad syns nu även rymdverksamheten. Inte bara gruvan.
Kirunas kommunalråd Kenneth Stålnacke framför en raketmodell som helt nyligen placerats i mitt emot kommunhuset. I Kiruna stad syns nu även rymdverksamheten. Inte bara gruvan.

Turistströmmen
– Inom ett antal år kan rymdturismen vara hur stort som helst. Det är visserligen ingenting man pratar så mycket om på stan, men Kiruna jäser av entreprenörskap. Spaceport Sweden kan få igång mycket annat också, säger Kenneth Stålnacke.

Att Kiruna är en gruvstad är övertydligt med närheten till gruvan. Kenneth Stålnacke pekar från sitt fönster på vägen bort mot LKAB:s huvudkontor och det gigantiska Kirunavaara-berget. En bit därifrån går den gamla vägen. Förra året var den öppen för trafik. Nu ser det ut som om en jätte har tagit munsbitar av vägbanken. Delar av den har kollapsat. Samma sak kommer att hända med stora delar av Kiruna eftersom malmådran går in under staden. Det är staden som får flytta på sig. Jätteprojektet att flytta byggnader och anlägga en ny stad intresserar många människor och kan krydda rymdturisternas upplevelse ytterligare.

På senare tid har det också hänt andra saker. Turistströmmen på vintern var tidigare mycket låg tills för några år sedan då Ishotellet i Jukkasjärvi mellan Kiruna och Esrange slog upp portarna. Nu vallfärdar människor från hela världen dit på vintrarna för att tillbringa en natt i minusgrader, dricka sprit ur isglas och flyga helikopter till Kebnekaise. Ishotellet är också en avgörande faktor till varför Olle Norberg en dag 2006 tog upp telefonluren och ringde till Virgin Galactics vd Will Whitehorn och bad dem komma och titta på Kiruna.

– Kunde Ishotellet lyckas kan vi. Ishotellet ordnar dessutom allt boende och alla kringaktiviteter för rymdturisterna och deras vänner och familjer. Det var en förutsättning för att vi skulle satsa, säger Olle Norberg.

Esrange Space Center ute i den lapska ödemarken.
Esrange Space Center ute i den lapska ödemarken.

Det är lunchtid i matsalen på Esrange. En ung kvinna i rosa huvudduk är en kontrast mot de sävliga norrländska männen i illgröna arbetsvästar med Rymdbolagets internationella logga “Swedish Space Corporation”. Kvinnan ingår i en grupp från Malaysia som utbildas i satellitövervakning av en marockansk anställd på Rymdbolagets tyska dotterbolag LSE. För de muslimska gästernas skull har dagens rätt som är kassler med potatisgratäng kompletterats med en välsmakande risgratäng med kebabkött.

Det är i den här miljön rymdturisterna ska befinna sig. Det är långt ifrån ishotellets lyx, men det är rymdbas på riktigt. De kommer att bo i en nyligen renoverad och tillbyggd hotelldel på Esrange och få teoretiska genomgångar i befintliga lokaler. Man kommer också att komplettera med träningsfaciliteter, eventuellt också med en centrifug för att förbereda astronauterna på de G-krafter som kommer att uppstå när SpaceShipTwo skjuter fart mot rymden. Resan till rymden kommer inte bara vara fem minuters tyngdlöshet, det är också teambuilding och noggranna förberedelser. Virgins Galactics första kunder brinner för sin resa. Det är Olle Norbergs absolut intryck efter att ha träffat dem.

Människor med makt
– I februari fick vi besök av Virgin Galactics Founders. Det är människor som redan har betalt 1,4 miljoner för att försäkra sig om en biljett. Vi var lite nervösa innan. Skulle de gilla det? Skulle dessa miljardärer acceptera det vi erbjöd? Skulle vårt koncept hålla? Vårt koncept höll. Det var väldigt lyckat. Under sammandragningen fick besökarna bo på ishotellet och bland annat se en mindre sondraket stiga upp i klart väder. Virgins kunder är genuint intresserade av rymden. De vill vara en del i utforskningen av rymden. Här på Esrange blir de en del av det, säger Olle Norberg.

Olle Norberg och Johanna Bergström-Roos pratar roat om vilka dessa “Founders” är – rika människor som lever ett kringflackande liv. Investeringen de gjort är början på en lång resa med många aktiviteter och av allt att döma gemenskap med övriga i gruppen.

– Det faktum att det handlar om människor med makt är väldigt spännande, säger Johanna Bergström-Roos. Vad händer när de kommer upp i rymden och ser det ytterst tunna lager av atmosfär som skyddar jorden? När de ser ett jordklot utan gränser? De astronauter som hittills sett det med egna ögon vittnar om starka känslomässiga upplevelser. Nu kommer många människor med förmögenhet och makt att få samma upplevelse. Kanske satsar de på sina pengar på saker som kan bli viktiga för mänskligheten framöver.

Det är tid att lämna Esrange och svårare att få tag på vakten för att komma ut ur området än det var att komma in. På kullarna runt basen vrider sig de vita satellitdiskarna som vanligt efter de artificiella himlakropparnas banor. Färden in till Kiruna flygplats tar 40 minuter på den slingrande tomma vägen. Om Virgin Galactic lyckas med de första kommersiella flygningarna från amerikansk mark 2010, då kommer Spaceport Sweden att bli en fungerande rymdhamn 2012. Då kommer resan in till flygplatsen att göras av förväntansfulla rymdturister efter ett känslosamt farväl till instruktörerna på Esrange.

Antingen gör rymdturisterna resan i det ständiga ljuset på sommaren eller i det ständiga mörkret på vintern med chans att färdas rakt igenom ett norrsken. På vintern går färden förbi ishotellets gnistrande väggar i Jukkasjärvi. Bussen kanske saktar in och stannar och det blir möjligt att vinka till församlade vänner och bekanta som haft Ishotellet som bas. Sedan fortsätter man till Kiruna flygplats där det blåvita bärplanet WhiteKnightTwo väntar med SpaceShipTwo som en jättebaby i sele på magen.

Animation från Virgin Galactic som visar hela rymdturen.

Efter ombyte, förberedelser och väntan lyfter WhiteKnightTwo från flygplatsens startbana. Under en och en halv timme samlar sig rymdfararna, allt medan bärplanet sakta stiger till 15.000 meters höjd. I ett av moderskeppet WhiteKnightTwo:s två kabiner sitter gänget som ska upp nästa gång. Kabinerna är kopior av SpaceShipTwo:s innandöme och perfekta att träna i. I den andra kabinen sitter kanske utvalda vänner till några av astronauterna.

Med en halvtimme kvar vänder WhiteKnightTwo upp över Esranges skjutområde. Nu är det totalt fokus på rymdfärden. Slut på småpratet, på med hjälmarna. De spänner fast sig. De går igenom säkerhetsrutinerna en sista gång. En röst i högtalarna räknar ner 10.9.8…ett dovt mekaniskt mullrande… 5.4.3… SpaceShipTwo släpper från bärplanet… 2.1. Ett ögonblicks total tystnad som känns som en evighet. Därefter raketmotorns fulla kraft. SpaceShipTwo rusar mot rymden. G-krafterna blir allt mer påtagliga 3 G, 4 G, 5 G. Rymdfararna pressas mot sina stolar. Rymdskeppet skakar och kränger i sin kamp för att komma ur jordens gravitation. Så plötsligt tystnar raketmotorn.

Sväva i rymden
SpaceShipTwo rusar fortfarande uppåt, men kommer snart att börja falla tillbaka. Inne i rymdskeppet märks inte detta. Rymdturisterna klickar loss säkerhetsselarna. De har förlorat känslan av tyngd. Utanför är himlen svart. Ett svagt blått streck under dem markerar var jordens tunna atmosfär välver sig. I fem minuter kommer de att sväva i rymden.

Därefter viks rymdfarkostens vingar upp och SpaceShipTwo singlar ner som ett löv i atmosfären och undviker återinträdets hetta. Det tar 20 minuter att i spiraler glidflyga ner från rymden mot det avlysta raketskjutningsområdet norr om rymdbasen Esrange. Kroppens tyngd återvänder och jorden blir platt igen. Den sista sträckan lämnar man skjutområdet och glider fem mil sydväst mot Kiruna flygplats. Flygledartornet dirigerar piloten som bara får en chans att landa. Likt fallet med de amerikanska rymdfärjorna går det inte att starta raketmotorn och försöka igen.

I anslutning till hangaren Arena Arctica på Kiruna Flygplats tar äventyret slut. Det är en gigantisk byggnad som varit värd för alltifrån melodifestivalen till testgäng från Nasa och stora flygplanstillverkare. Här ska bärflygplanet WhiteKnightTwo vila ut mellan uppdragen med sitt vingspann på 43 meter och i anslutning till hangaren vilar även rymdfararna ut i en specialinredd terminal. De har blivit ett team och flera dagars gemensamma förberedelser har svetsat dem samman. Nu delar de en upplevelse som åtminstone de närmare 500 personer som till dags dato varit i rymden beskriver som fantastisk och omvälvande. För dryga miljonen kronor var har de genomfört en unik resa. Några har kanske blivit historiska som den första personen eller den första kvinnan från sitt land att nå rymden. Alla har förhoppningsvis kunnat njuta av upplevelsen.

Text: Dag Kättström Bild: Dag Kättström samt pressbilder från Spaceport Sweden och Virgin Galactic.

Mer fakta:
Spaceport Sweden är en sammanslutning av intressenter i Kiruna som tillsammans kan erbjuda vad som behövs för att få en rymdhamn att fungera. Förutom Rymdbolaget och Ishotellet är Luftfartsverket med eftersom de administrerar Kiruna Flygplats och Arena Arctica. Näringslivsutvecklingsbolaget Progressum som ägs av Kiruna kommun och ett stort antal Kirunaföretag är den fjärde delägaren.

Virgin Galactic grundades av industrimagnaten och äventyraren Richard Branson. Det var efter att företaget Scaled Composites antagit och vunnit utmaningen X-Prize med SpaceShipOne 2004 som Branson klev in och lovade en flyglinje till rymden. Sedan tidigare äger han flera vanliga flygbolag och han har dessutom själv försökt flyga runt jorden i luftballong.

Ett stort antal projekt för att starta rymdhamnar har på kort tid uppstått. Vissa har redan kommit en bra bit på väg som Spaceport America och Spaceport Sweden. Spaceport Singapore tycks ha stött på finansieringsproblem. Andra platser som planerar för rymdhamnar är Barcelona, Karibiska övärlden, Dubai, Australien och Förenade Arabemiraten.