Krönika från Vetenskapsfestivalen

Jag har livebevakat Vetenskapsfestivalen i Göteborg för forskning.se. Ta del av hela livebevakningen här. Nedan min krönika från festivalen:

Årets vetenskapsfestival var kaotisk. Det var stökigt i festivaltältet med sladdar och elektronik överallt och ett blippande och bloppande från ett till synes planlöst konstruerande av allsköns prylar. Ingen ordning.

Och det var mycket lyckat.

Den så kallade makerrörelsen hade intagit tältet i Bältesspännarparken och gav besökarna möjlighet att med hjälp av billig elektronik och prylar skapa nya smarta produkter och kreativ konst. Bygga upp, plocka isär och testa igen. Makerrörelsen gör med saker vad den digitala revolutionen har gjort med kommunikation.

Nästa steg är biohackande och även om det kanske dröjer innan man kan manipulera DNA i ett festivaltält vid Avenyn, är nya dörrar på väg att öppnas. Den digitala utvecklingens möjligheter att bli sin egen medieproducent kan få en fortsättning. Att som individ kunna gå vidare från sociala medier och uttrycka sig med tekniska och biologiska verktyg kan till exempel leda till ett ökat intresse för forskning.

Ett annat sätt att öka intresset för vetenskap kan vara att ta inspiration från makerrörelsens gränsöverskridande. Att ställa saker och ting på huvudet, testa nya kombinationer, se vad som händer och inte vara rädd för följderna. De mest intressant seminarierna på Vetenskapsfestivalen var de där forskarna befriade sig själva.

Zoologen Lars Johan Erkell berättade hur vi kan manipulera djurs åldrande och att celler har verktygen att hålla igång en individ i många hundratals år. Han såg det som självklart att vi snart med läkemedel även kan förlänga människors liv dramatiskt. Få biomedicinare eller läkare skulle våga ta frågan så långt när det inte finns några studier på människor att luta sig emot, men zoologens slutsatser ledde till en intressant diskussion om följderna av en sådan utveckling.

Chalmersfysikern Christoffer Petersson ställde fysikens standardmodell mot “min teori” och jakten efter svar på Cern blev plötsligt mer angelägen. Både journalister och publik behöver projektionsytor i form av människor. Att teorier tas fram i samspel med andra forskare behöver inte alltid sägas, de som bryr sig vet det redan.

Ännu ett exempel är fysikern Katherine Freese som i rosa fjäderboa bjöd på vad hon trodde om de svåraste kosmologiska frågorna, utan att kunna veta.

Det är bara att konstatera att det blir som bäst när forskarna vågar kommunicera med sig själva som verktyg. Funkar det inte är det bara att bygga kommunikationen på ett annat sätt nästa gång.

Som man gör i makerrörelsen.

Författare: Dag Kättström

Vetenskapsjournalist