Vilse på Mars i radiointervju

Med rena rymdskräckis-vibbarna kan man avlyssna en havererad intervju som P3:s Natalia Kazmierska gjorde med mig om Indiens Marsprojekt Mars Orbiter Mission som skickades upp i dag. Samtalskvaliteten från månen 1969 var bättre än den Telenor lyckades upprätthålla i Nacka 2013. Jag försvann längre och längre bort, likt en vilsen astronaut på Mars ändlösa vidder. Liveintervjun fick avbrytas.

Trist, för frågorna var bra och det finns en hel del att säga om Indien och rymden.

Vad jag försökte få fram i mina svar är att Indien har skjutit satelliter sedan 70-talet. För några år sedan genomförde man en lyckad mission till månens omloppsbana och Mars är nästa naturliga steg.

Delvis handlar det om att visa sig själva och omvärlden att man kan, men Indien har förstås också universitet och forskare som vill bidra till den globala kunskapsutvecklingen. Man har skickat med en metan-sniffare som ska kartlägga förekomsten av denna gas i Marsatmosfären. Det märkliga med metan i Marsatmosfären är att det måste vara någon underjordisk process som skapar den och på jorden är det mest livsprocesser som ger upphov till metan. Det finns flera indikationer på att Mars har metan. Med hjälp av Mangalyaan-missionen får vi veta mer.

Andra delen av intervjun skulle handla om det faktum att Indien skickar farkoster till Mars samtidigt som delar av befolkningen svälter. Det här berör något som liknar en nutida mem: varför satsa på rymden när alla problem på jorden inte är lösta?

Jag kan bara konstatera följande:

– I Indien är protesterna sparsamma. De flesta ser rymdsatsningen som något positivt för landet. Kritiken kommer utifrån.
– Mars Orbiter Mission kostade drygt 400 miljoner kronor, vilket är lite pengar för att vara ett Mars-projekt. Att bygga en skyskrapa någon av alla indiska städer kostar lika mycket.
– Indiens medelklass blir allt större. Det finns över 900 miljoner mobilabonnemang och mobiltäckningen är en nyckel för utjämning av utbildningsnivå och levnadsstandard i landet.

Ett potentiellt problem för landet är dock att Telenor genom Uninor har 40 miljoner abonnenter, vilket riskerar att skapa osäkerhet då kvaliteten på uppkopplingen uppenbarligen inte kan säkerställas…

Författare: Dag Kättström

Vetenskapsjournalist